Job
1Then Job replied:
2“I have heard many things like these;
you are miserable comforters, all of you!
3Will your long-winded speeches never end?
What ails you that you keep on arguing?
4I also could speak like you,
if you were in my place;
I could make fine speeches against you
and shake my head at you.
5But my mouth would encourage you;
comfort from my lips would bring you relief.
6“Yet if I speak, my pain is not relieved;
and if I refrain, it does not go away.
7Surely, God, you have worn me out;
you have devastated my entire household.
8You have shriveled me up—and it has become a witness;
my gauntness rises up and testifies against me.
9God assails me and tears me in his anger
and gnashes his teeth at me;
my opponent fastens on me his piercing eyes.
10People open their mouths to jeer at me;
they strike my cheek in scorn
and unite together against me.
11God has turned me over to the ungodly
and thrown me into the clutches of the wicked.
12All was well with me, but he shattered me;
he seized me by the neck and crushed me.
He has made me his target;
13his archers surround me.
Without pity, he pierces my kidneys
and spills my gall on the ground.
14Again and again he bursts upon me;
he rushes at me like a warrior.
15“I have sewed sackcloth over my skin
and buried my brow in the dust.
16My face is red with weeping,
dark shadows ring my eyes;
17yet my hands have been free of violence
and my prayer is pure.
18“Earth, do not cover my blood;
may my cry never be laid to rest!
19Even now my witness is in heaven;
my advocate is on high.
20My intercessor is my friend16:20 Or My friends treat me with scorn
as my eyes pour out tears to God;
21on behalf of a man he pleads with God
as one pleads for a friend.
22“Only a few years will pass
before I take the path of no return.
Job ber om tröst och uppmuntran
1Då svarade Job:
2Jag har hört allt det här förut.
Ni är eländiga tröstare allihop.
3Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret?
Vad är det som får dig att fortsätta?
4Men kanske skulle jag tala som ni
om våra roller var ombytta,
komma med långa utläggningar
och skaka på huvudet åt er.
5Jag skulle dock uppmuntra er, trösta,
försöka ge lindring.
6Men hur mycket jag än talar,
lindras inte min smärta.
Om jag tiger, släpper den inte.
7Han har tömt mig på all min kraft
och tagit min familj från mig.16:7 Grundtextens innebörd är osäker.
8Du har bundit mig – och det vittnar mot mig.
Min magra gestalt anklagar mig.
9Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede.
Han biter ihop tänderna mot mig
och sänder hätska blickar mot mig.
10De har öppnat sin mun mot mig i hån.
De slår mig på kinden
och sammangaddar sig mot mig.
11Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga,
kastat mig i de ondas hand.
12Jag levde lugnt och stilla,
men han bröt ner mig.
Han tog mig i nackskinnet
och krossade mig
och gjorde mig till sin måltavla.
13Hans bågskyttar omger mig,
och genomborrar skoningslöst mina njurar,
så att min galla rinner ut på marken.
14Gång på gång anfaller han mig
och rusar emot mig som en krigare.
15Jag har sytt säcktyg för min hud
och sänker ner mitt ansikte16:15 Ordagrant: mitt horn, som ofta är ett poetiskt uttryck för bl.a. ära. Se t.ex. not till 2 Sam 22:36. i stoftet.
16Mitt ansikte är rött av gråt,
och runt mina ögon finns en djup skugga.
17Ändå är mina händer fria från våld
och min bön ren.
18Du jord, täck inte över mitt blod!
Låt mitt rop aldrig läggas till vila.
19Redan nu har jag mitt vittne i himlen.
Min försvarare finns där uppe i det höga.
20Mina vänner gör mig till åtlöje,16:20 Avsnittet är svårtolkat, och vänner kan antingen vara en parentetisk utsaga, eller om det tolkas som singularis (som många översättningar gör), är det en fortsättning på v. 19 och kan ev. översättas: Min vän är min medlare när jag utgjuter mina tårar inför Gud, och han ber för människan inför Gud som en människa ber för en annan.
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21Han vädjar för en människa inför Gud,
som ett människobarn vädjar för sin nästa.
22Om bara några år ska jag börja den vandring
från vilken jag aldrig återvänder.
