1 Kings 2 – NIV & NUB

New International Version

1 Kings 2:1-46

David’s Charge to Solomon

1When the time drew near for David to die, he gave a charge to Solomon his son.

2“I am about to go the way of all the earth,” he said. “So be strong, act like a man, 3and observe what the Lord your God requires: Walk in obedience to him, and keep his decrees and commands, his laws and regulations, as written in the Law of Moses. Do this so that you may prosper in all you do and wherever you go 4and that the Lord may keep his promise to me: ‘If your descendants watch how they live, and if they walk faithfully before me with all their heart and soul, you will never fail to have a successor on the throne of Israel.’

5“Now you yourself know what Joab son of Zeruiah did to me—what he did to the two commanders of Israel’s armies, Abner son of Ner and Amasa son of Jether. He killed them, shedding their blood in peacetime as if in battle, and with that blood he stained the belt around his waist and the sandals on his feet. 6Deal with him according to your wisdom, but do not let his gray head go down to the grave in peace.

7“But show kindness to the sons of Barzillai of Gilead and let them be among those who eat at your table. They stood by me when I fled from your brother Absalom.

8“And remember, you have with you Shimei son of Gera, the Benjamite from Bahurim, who called down bitter curses on me the day I went to Mahanaim. When he came down to meet me at the Jordan, I swore to him by the Lord: ‘I will not put you to death by the sword.’ 9But now, do not consider him innocent. You are a man of wisdom; you will know what to do to him. Bring his gray head down to the grave in blood.”

10Then David rested with his ancestors and was buried in the City of David. 11He had reigned forty years over Israel—seven years in Hebron and thirty-three in Jerusalem. 12So Solomon sat on the throne of his father David, and his rule was firmly established.

Solomon’s Throne Established

13Now Adonijah, the son of Haggith, went to Bathsheba, Solomon’s mother. Bathsheba asked him, “Do you come peacefully?”

He answered, “Yes, peacefully.” 14Then he added, “I have something to say to you.”

“You may say it,” she replied.

15“As you know,” he said, “the kingdom was mine. All Israel looked to me as their king. But things changed, and the kingdom has gone to my brother; for it has come to him from the Lord. 16Now I have one request to make of you. Do not refuse me.”

“You may make it,” she said.

17So he continued, “Please ask King Solomon—he will not refuse you—to give me Abishag the Shunammite as my wife.”

18“Very well,” Bathsheba replied, “I will speak to the king for you.”

19When Bathsheba went to King Solomon to speak to him for Adonijah, the king stood up to meet her, bowed down to her and sat down on his throne. He had a throne brought for the king’s mother, and she sat down at his right hand.

20“I have one small request to make of you,” she said. “Do not refuse me.”

The king replied, “Make it, my mother; I will not refuse you.”

21So she said, “Let Abishag the Shunammite be given in marriage to your brother Adonijah.”

22King Solomon answered his mother, “Why do you request Abishag the Shunammite for Adonijah? You might as well request the kingdom for him—after all, he is my older brother—yes, for him and for Abiathar the priest and Joab son of Zeruiah!”

23Then King Solomon swore by the Lord: “May God deal with me, be it ever so severely, if Adonijah does not pay with his life for this request! 24And now, as surely as the Lord lives—he who has established me securely on the throne of my father David and has founded a dynasty for me as he promised—Adonijah shall be put to death today!” 25So King Solomon gave orders to Benaiah son of Jehoiada, and he struck down Adonijah and he died.

26To Abiathar the priest the king said, “Go back to your fields in Anathoth. You deserve to die, but I will not put you to death now, because you carried the ark of the Sovereign Lord before my father David and shared all my father’s hardships.” 27So Solomon removed Abiathar from the priesthood of the Lord, fulfilling the word the Lord had spoken at Shiloh about the house of Eli.

28When the news reached Joab, who had conspired with Adonijah though not with Absalom, he fled to the tent of the Lord and took hold of the horns of the altar. 29King Solomon was told that Joab had fled to the tent of the Lord and was beside the altar. Then Solomon ordered Benaiah son of Jehoiada, “Go, strike him down!”

30So Benaiah entered the tent of the Lord and said to Joab, “The king says, ‘Come out!’ ”

But he answered, “No, I will die here.”

Benaiah reported to the king, “This is how Joab answered me.”

31Then the king commanded Benaiah, “Do as he says. Strike him down and bury him, and so clear me and my whole family of the guilt of the innocent blood that Joab shed. 32The Lord will repay him for the blood he shed, because without my father David knowing it he attacked two men and killed them with the sword. Both of them—Abner son of Ner, commander of Israel’s army, and Amasa son of Jether, commander of Judah’s army—were better men and more upright than he. 33May the guilt of their blood rest on the head of Joab and his descendants forever. But on David and his descendants, his house and his throne, may there be the Lord’s peace forever.”

34So Benaiah son of Jehoiada went up and struck down Joab and killed him, and he was buried at his home out in the country. 35The king put Benaiah son of Jehoiada over the army in Joab’s position and replaced Abiathar with Zadok the priest.

36Then the king sent for Shimei and said to him, “Build yourself a house in Jerusalem and live there, but do not go anywhere else. 37The day you leave and cross the Kidron Valley, you can be sure you will die; your blood will be on your own head.”

38Shimei answered the king, “What you say is good. Your servant will do as my lord the king has said.” And Shimei stayed in Jerusalem for a long time.

39But three years later, two of Shimei’s slaves ran off to Achish son of Maakah, king of Gath, and Shimei was told, “Your slaves are in Gath.” 40At this, he saddled his donkey and went to Achish at Gath in search of his slaves. So Shimei went away and brought the slaves back from Gath.

41When Solomon was told that Shimei had gone from Jerusalem to Gath and had returned, 42the king summoned Shimei and said to him, “Did I not make you swear by the Lord and warn you, ‘On the day you leave to go anywhere else, you can be sure you will die’? At that time you said to me, ‘What you say is good. I will obey.’ 43Why then did you not keep your oath to the Lord and obey the command I gave you?”

44The king also said to Shimei, “You know in your heart all the wrong you did to my father David. Now the Lord will repay you for your wrongdoing. 45But King Solomon will be blessed, and David’s throne will remain secure before the Lord forever.”

46Then the king gave the order to Benaiah son of Jehoiada, and he went out and struck Shimei down and he died.

The kingdom was now established in Solomon’s hands.

Swedish Contemporary Bible

1 Kungaboken 2:1-46

Davids råd till Salomo

1När David kände att slutet var nära, förmanade han sin son Salomo:

2”Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Var stark och visa dig som en man! 3Håll vad Herren, din Gud, befallt, så att du vandrar på hans vägar! Håll alla föreskrifter, bud, stadgar och förordningar som är nedskrivna i Moses lag, så får du framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig. 4Då ska Herren uppfylla alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar är noga med hur de lever och är trogna och helhjärtade mot honom, så kommer alltid någon av dem att sitta på tronen som kung över Israel.

5Du vet också vad Joav, Serujas son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot de två överbefälhavarna för hären i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem i fredstid och lät deras blod flyta som om det varit krig. Han fläckade med blod bältet om sin midja och sandalerna på sina fötter. 6Du ska nu handla efter din vishet och inte låta honom bli gråhårig och gå ner i dödsriket i frid.

7Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillajs söner! Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom. 8Och vidare har du hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim. Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Machanajim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag med ed inför Herren att inte döda honom med svärd. 9Men du ska inte låta honom gå ostraffad. Du är en vis man och vet hur du ska göra med honom. Låt nu denne gå ner i dödsriket med blod i sitt grå hår.”

10Sedan dog2:10 Ordagrant: vilade hos sina fäder. David och han begravdes i Davids stad. 11Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem. 12Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt blev starkt befäst.

Salomo undanröjer oppositionen

13En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Batseba. ”Har du kommit i fredliga avsikter?” frågade hon honom. ”Ja”, svarade han. 14”Jag vill bara tala med dig om en sak.” ”Säg vad du har på hjärtat!” sa hon.

15”Som du vet var kungariket mitt”, sa Adonia. ”Hela Israel väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades allting och min bror blev kung, för det var så Herren ville ha det. 16Nu har jag en bön till dig och avvisa mig inte!”

”Vad vill du?” frågade hon. 17”Be kung Salomo – dig avvisar han inte – att han ger mig Avishag från Shunem till hustru”, svarade han. 18”Ja, jag ska tala med kungen om dig”, lovade Batseba.

19Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonia. Han bugade sig för henne, satte sig sedan på sin tron och lät hämta en stol2:19 Det hebreiska ordet för kungens tron och den stol Batseba satte sig på är detsamma. Att sitta på någons högra sida betecknade makt och en hög ställning. åt kungamodern och hon satte sig på hans högra sida.

20”Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en liten begäran till dig”, sa hon. ”Kom med din begäran, mor”, sa han. ”Jag ska inte avvisa dig.” 21”Låt då din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru”, svarade hon.

22Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Avishag från Shunem åt Adonia? Du skulle lika gärna kunna be om kungadömet åt honom. Han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.”

23Kung Salomo svor då en ed inför Herren: ”Gud må straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för denna begäran! 24Så sant Herren lever, han som har gett mig min far Davids tron och byggt ett kungarike åt mig enligt sitt löfte, Adonia ska dö i dag!”

25Sedan beordrade kung Salomo Benaja, Jojadas son, att avrätta Adonia och denne högg ner honom så att han dog.

26Till prästen Evjatar sa kungen: ”Gå tillbaka till dina ägor i Anatot! Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju Herrens ark inför min far David och du fick lida med honom under alla hans svårigheter.”

27Så tvingade Salomo Evjatar att lämna sin ställning som Herrens präst och på så sätt gick Herrens ord vid Shilo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse.

28När Joav, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra detta, flydde han till Herrens tält och grep tag om altarets horn. 29När kung Salomo fick höra att Joav hade flytt till Herrens tält och stod intill altaret, skickade han iväg Benaja, Jojadas son, med ordern att hugga ner honom också.

30Benaja gick in i Herrens tält och sa till Joav: ”Kungen befaller dig att komma ut!” ”Nej, jag vill dö här”, svarade han. Benaja talade om för kungen att Joav svarat så.

31”Gör som han vill”, svarade kungen. ”Hugg ner honom och begrav honom! Befria så mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod Joav utgjutit. 32Herren ska låta hans blod komma tillbaka över honom själv för att han utan min far Davids vetskap dödade två oskyldiga män, Avner, Ners son och överbefälhavare för Israels här och Amasa, Jeters son och överbefälhavare för Judas här, dessa som var rättfärdigare och bättre än han själv. 33Blodsskulden för detta ska för alltid vila över Joav och hans efterkommande, men sin frid ska Herren ge till David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron för all framtid.”

34Benaja, Jojadas son, gick då och högg ner Joav som sedan begravdes på sin egen mark2:34 Eller i sin egen grav. i öknen.

35Sedan utsåg kungen Benaja, Jojadas son, till överbefälhavare över hären och Sadok till präst i stället för Evjatar.

36Kungen skickade därefter bud till Shimi och lät säga: ”Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här! Du får inte gå någon annanstans. 37Den dag du lämnar staden och går över bäcken Kidron, kommer du att dö. Skulden är då din egen.”

38”Jag, din tjänare, ska göra som du säger, min herre och kung”, svarade Shimi kungen. Shimi bodde sedan en lång tid i Jerusalem.

39Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akish, Maakas son, i Gat. När Shimi fick reda på att hans slavar befann sig i Gat, 40sadlade han sin åsna för att fara till Akish i Gat för att söka efter sina slavar. Så gick han och hämtade tillbaka sina slavar från Gat.

41När Salomo fick höra att Shimi hade gått till Gat och nu återvänt till Jerusalem, 42kallade han honom till sig och sa: ”Lät jag dig inte svära vid Herren och varnade jag dig inte för att, om du gick härifrån, skulle du alldeles säkert dödas? Och du svarade att du skulle göra som jag befallde. 43Varför har du då inte hållit eden vid Herren och lytt min befallning?” 44Kungen sa vidare till Shimi: ”Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! Herren ska nu hämnas din ondska på dig, 45men kung Salomo ska bli välsignad och Davids tron ska bestå inför Herren för all framtid!”

46På kungens befallning ledde sedan Benaja, Jojadas son, ut Shimi och högg ner honom och dödade honom.

Salomos grepp om kungariket blev allt fastare.