The Lord Sends Fire Among the People
1The people weren’t happy about the hard times they were having. The Lord heard what they were saying. It made him very angry. Then the Lord sent fire on them. It blazed out among the people. It burned up some of the outer edges of the camp. 2The people cried out to Moses. Then he prayed to the Lord. And the fire died down. 3So that place was named Taberah. That’s because fire from the Lord had blazed out among them there.
The Lord Sends Quail for the People to Eat
4Some people with them began to wish for other food. Again the Israelites began to cry out. They said, “We wish we had meat to eat. 5We remember the fish we ate in Egypt. It didn’t cost us anything. We also remember the cucumbers, melons, leeks, onions and garlic. 6But now we’ve lost all interest in eating. We never see anything but this manna!”
7The manna was like coriander seeds. It looked like sap from a tree. 8The people went around gathering it. Then they ground it up in a small mill they held in their hands. Or they crushed it in a stone bowl. They cooked it in a pot. Or they made loaves out of it. It tasted like something made with olive oil. 9When the dew came down on the camp at night, the manna also came down.
10Moses heard people from every family crying at the entrances to their tents. The Lord became very angry. So Moses became upset. 11He asked the Lord, “Why have you brought this trouble on me? Why aren’t you pleased with me? Why have you loaded me down with the troubles of all these people? 12Am I like a mother to them? Are they my children? Why do you tell me to carry them in my arms? Do I have to carry them the way a nurse carries a baby? Do I have to carry them to the land you promised? You promised the land to their people of long ago. 13Where can I get meat for all these people? They keep crying out to me. They say, ‘Give us meat to eat!’ 14I can’t carry all these people by myself. The load is too heavy for me. 15Is this how you are going to treat me? If you are pleased with me, just put me to death right now. Don’t let me live if I have to see myself destroyed anyway.”
16The Lord said to Moses, “Bring me 70 of Israel’s elders. Bring men that you know are leaders and officials among the people. Have them come to the tent of meeting. I want them to stand there with you. 17I will come down and speak with you there. I will take some of the power of the Spirit that is on you. And I will put it on them. They will share the responsibility of these people with you. Then you will not have to carry it alone.
18“Tell the people, ‘Set yourselves apart for tomorrow. At that time you will eat meat. The Lord heard you when you cried out. You said, “We wish we had meat to eat. We were better off in Egypt.” Now the Lord will give you meat. And you will eat it. 19You will not eat it for just one or two days. You will not eat it for just five, ten or 20 days. 20Instead, you will eat it for a whole month. You will eat it until it comes out of your noses. You will eat it until you hate it. The Lord is among you. But you have turned your back on him. You have cried out while he was listening. You have said, “Why did we ever leave Egypt?” ’ ”
21But Moses said to the Lord, “Here I am among 600,000 men on the march. And you say, ‘I will give them meat to eat for a whole month’! 22Would they have enough if flocks and herds were killed for them? Would they have enough even if all the fish in the ocean were caught for them?”
23The Lord answered Moses, “Am I not strong enough? Now you will see whether what I say will come true for you.”
24So Moses went out. He told the people what the Lord had said. He gathered 70 of their elders together. He had them stand around the tent of meeting. 25Then the Lord came down in the cloud. He spoke with Moses. He took some of the power of the Spirit that was on Moses. And he put it on the 70 elders. When the Spirit came on them, they prophesied. But they didn’t do it again.
26Two men had remained in the camp. Their names were Eldad and Medad. They were listed among the elders. But they didn’t go out to the tent of meeting. In spite of that, the Spirit came on them too. So they prophesied in the camp. 27A young man ran up to Moses. He said, “Eldad and Medad are prophesying in the camp.”
28Joshua spoke up. He was the son of Nun. Joshua had been Moses’ helper from the time he was young. He said, “Moses! Please stop them!”
29But Moses replied, “Are you jealous for me? I wish that all the Lord’s people were prophets. And I wish that the Lord would put his Spirit on them.” 30Then Moses and the elders of Israel returned to the camp.
31The Lord sent out a wind. It drove quail in from the Red Sea. It scattered them all around the camp. They were about three feet above the ground. They could be seen in every direction as far as a person could walk in a day. 32The people went out all day and gathered quail. They gathered them all night and all the next day. No one gathered less than 60 bushels. Then they spread the quail out all around the camp. 33But while the meat was still in their mouths, the Lord acted. Before the people could swallow it, he became very angry with them. He struck them with a terrible plague. 34So the place was named Kibroth Hattaavah. That’s where the bodies of the people who had wished for other food were buried.
35From Kibroth Hattaavah the people traveled to Hazeroth. And they stayed there.
Gud sänder eld över folket
1Folket började snart klaga över alla svårigheter och Herren hörde dem. Han blev vred på dem och sände en Herrens eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. 2Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till Herren för dem upphörde elden. 3Efter detta blev platsen kallad Tavera11:3 Betyder brinnande. eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.
Folket klagar och Gud ger dem kött
4Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! 5Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! 6Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”
7Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. 8Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. 9Mannat föll om natten samtidigt med daggen.
10Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.
11Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? 12Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? 13Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ 14Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! 15Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”
16Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. 17Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.
18Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, 19inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! 20I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”
21Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. 22Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”
23Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”
24Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. 25Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.
26Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. 27En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. 28Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”
29Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”
30Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.
31Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. 32Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter11:32 Ordagrant: tio homer. Uppgifterna om en homer varierar mellan 220 och 400 liter. och det låg vaktlar överallt. 33Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. 34Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava11:34 Betyder begärets gravar., därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. 35Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.
