1Then the Lord said to me, “Suppose Moses and Samuel were standing in front of me. Even then my heart would not feel sorry for these people. Send them away from me! Let them go! 2Suppose these people ask you, ‘Where should we go?’ Then tell them, ‘The Lord says,
“ ‘ “Those I have appointed to die will die.
Those I have appointed to be killed by swords
will be killed by swords.
Those I have appointed to die of hunger
will die of hunger.
Those I have appointed to be taken away as prisoners
will be taken away.” ’
3“I will send four kinds of destroyers against them,” announces the Lord. “Swords will kill them. Dogs will drag them away. Birds will eat them up. And wild animals will destroy them. 4I will make all the kingdoms on earth hate them. That will happen because of what Manasseh did in Jerusalem. He was king of Judah and the son of Hezekiah.
5“Jerusalem, who will have pity on you?
Who will mourn for you?
Who will stop to ask how you are doing?
6You have said no to me,”
announces the Lord.
“You keep on turning away from me.
So I will reach out and destroy you.
I am tired of showing you pity.
7I will stand at the city gates of the land.
I will separate the straw from the grain.
I will destroy my people. I will bring great sorrow on them.
They have not changed their ways.
8I will increase the number of their widows.
There will be more of them than the grains of sand on the seashore.
At noon I will bring a destroyer
against the mothers of the young men among my people.
All at once I will bring down on them
great suffering and terror.
9Mothers who have many children will grow weak.
They will take their last breath.
The sun will set on them while it is still day.
They will be dishonored and put to shame.
All those who are left alive I will kill by swords.
I will have their enemies do this,”
announces the Lord.
10My mother, I wish I had never been born!
The whole land opposes me.
They fight against me.
I haven’t made loans to anyone.
And I haven’t borrowed anything.
But everyone curses me anyway.
11The Lord said,
“Jeremiah, I will keep you safe for a good purpose.
I will make your enemies ask you to pray for them.
They will make their appeal to you
when they are in great trouble.
12“People of Judah, the armies of Babylon
will come from the north.
They are as strong as iron and bronze.
Can anyone break their power?
13I will give away your wealth and your treasures.
Your enemies will carry off everything.
And they will not pay anything for it.
That will happen because you have sinned so much.
You have done it throughout your country.
14I will make you slaves to your enemies.
You will serve them in a land
you have not known about before.
My anger will start a fire
that will burn you up.”
15Lord, you understand how much I’m suffering.
Show concern for me. Take care of me.
Pay back those who are trying to harm me.
You are patient. Don’t take my life away from me.
Think about how much shame I suffer because of you.
16When I received your words, I ate them.
They filled me with joy.
My heart took delight in them.
Lord God who rules over all,
I belong to you.
17I never sat around with those who go to wild parties.
I never had a good time with them.
I sat alone because you had put your powerful hand on me.
Your anger against sin was burning inside me.
18Why does my pain never end?
Why is my wound so deep?
Why can’t I ever get well?
To me you are like a stream that runs dry.
You are like a spring that doesn’t have any water.
19So the Lord says to Jeremiah,
“If you turn away from your sins, I will heal you.
And then you will be able to serve me.
Speak words that are worthy, not worthless.
Then you will be speaking for me.
Let these people turn to you.
But you must not turn to them.
20I will make you like a wall to them.
I will make you like a strong bronze wall.
The people will fight against you.
But they will not overcome you.
I am with you.
I will save you,”
announces the Lord.
21“I will save you from the hands of evil people.
I will set you free from those who treat you badly.”
Folkets och Jerusalems straff
1Herren sa till mig: ”Inte ens om Mose och Samuel stod inför mig skulle jag känna något för detta folk. Låt dem försvinna ur min åsyn och gå! 2Och om de frågar dig: ’Vart ska vi gå?’ säg då till dem: ’Så säger Herren:
Den som är bestämd att dö, till döden.
Den som ska dö genom svärd, till svärdet.
Den som ska svälta, till hungersnöd.
Den som ska tillfångatas, till fångenskap.’
3Jag ska låta dem drabbas av fyra olika plågor, säger Herren – av svärd som dödar, hundar som släpar bort och himlens fåglar och markens djur som äter upp och gör slut på dem. 4Jag ska göra dem till ett skräckexempel för alla riken på jorden på grund av det som Manasse, Hiskias son och kung över Juda, gjort i Jerusalem.
5Vem kommer att tycka synd om dig, Jerusalem?
Vem kommer att gråta för din skull?
Vem kommer att ens fråga om allt är väl med dig?
6Du har förkastat mig, säger Herren,
och vänt mig ryggen.
Därför har jag lyft min hand mot dig
för att krossa dig.
Jag är trött på att visa medlidande.
7Jag kastar dem med kastskovel
vid landets portar.
Jag gör dem barnlösa
och förgör mitt folk,
för de har inte vänt om från sina vägar.
8Deras änkor blir inför mig
fler än sandkornen i havet.
Mitt på dagen sänder jag inkräktare
mot de unga männens mödrar.
Ångest och förskräckelse
låter jag plötsligt komma över dem.
9En kvinna som har sju söner
sjunker ihop och ger upp andan.
Hennes sol har gått ner
medan det fortfarande är dag,
hon har drabbats av skam och vanära.
De av dem som överlever
ska jag överlämna åt deras fienders svärd, säger Herren.”
Jeremias klagan inför Herren
10”Ve mig, min mor, att du födde mig,
en man som orsakar strid och oenighet
i hela landet!
Jag har varken lånat
eller lånat ut pengar,
men ändå förbannar alla mig.”
11Herren sa:
”Jag ska befria dig och låta det gå dig väl.
Jag ska sannerligen få dina fiender
att be med dig i nödens och olyckans tid.15:11 Grundtexten är svårtolkad. Enligt bl.a. Septuaginta är det fortfarande Jeremia som talar och inte Herren. Innebörden blir då ungefär: Ändå är det så, Herre, att för deras bästa har jag stått inför dig i tider av deras nöd och olycka och bett för fienden.
12Kan man bryta sönder järn,
järn från norr, eller koppar?
13Dina rikedomar och skatter
ska jag utlämna för plundring,
utan betalning,
på grund av alla dina synder
överallt i ditt land.
14Jag ska låta dig föras som slav
till dina fiender i ett land
som du inte känner.
Min vrede brinner som eld mot er.”
15Herre, du vet detta.
Tänk på mig, ta dig an mig,
låt hämnd drabba mina förföljare.
Du som är långmodig,
ta inte bort mig.
Tänk på att det är för din skull
jag får lida förakt.
16Jag fann dina ord och åt dem.
Ditt ord blev mitt hjärtas glädje och fröjd,15:16 I Septuaginta är början av versen en fortsättning på föregående vers: av dem som föraktar dina ord. Utplåna dem, så att ditt ord kan bli mitt hjärtas glädje och fröjd.
för jag är uppkallad efter ditt namn,
Herre, härskarornas Gud.
17Jag har inte fått glädjas i goda vänners sällskap,
inte roat mig.
Eftersom din hand legat över mig,
har jag suttit ensam,
och din vrede har uppfyllt mig.
18Varför måste jag ständigt lida,
varför kan inte mitt sår läkas?
Det vill inte läka.
Du har blivit för mig som en sinande bäck,
som vatten man inte kan lita på.
19Därför säger Herren:
”Om du vänder om
ska jag återupprätta dig,
och du får tjäna mig.
Om du talar värdigt, inte ovärdigt,
ska du få vara min talesman.
Folk ska återvända till dig,
men du får inte gå tillbaka till dem.
20Jag ska göra dig till en mur för detta folk,
till en befäst kopparmur.
De ska anfalla dig
men inte kunna besegra dig,
för jag är med dig
för att befria och rädda dig, säger Herren.
21Jag ska rädda dig ur de ondas makt
och befria dig ur de grymmas grepp.”
