A Silver Cup in a Sack
1Joseph told the manager of his house what to do. “Fill the men’s sacks with as much food as they can carry,” he said. “Put each man’s money in his sack. 2Then put my silver cup in the youngest one’s sack. Put it there along with the money he paid for his grain.” So the manager did what Joseph told him to do.
3When morning came, the men were sent on their way with their donkeys. 4They hadn’t gone very far from the city when Joseph spoke to his manager. “Go after those men right away,” he said. “Catch up with them. Say to them, ‘My master was good to you. Why have you paid him back by doing evil? 5Isn’t this the cup my master drinks from? Doesn’t he also use it to find things out? You have done an evil thing.’ ”
6When the manager caught up with them, he told them what Joseph had said. 7But they said to him, “Why do you say these things? We would never do anything like that! 8We even brought back to you from Canaan the money we found in our sacks. So why would we steal silver or gold from your master’s house? 9If you find out that any of us has the cup, he will die. And the rest of us will become your slaves.”
10“All right, then,” he said. “As you wish. The one found to have the cup will become my slave. But the rest of you will not be blamed.”
11Each of them quickly put his sack down on the ground and opened it. 12Then the manager started to search. He began with the oldest and ended with the youngest. The cup was found in Benjamin’s sack. 13When that happened, they were so upset they tore their clothes. Then all of them loaded their donkeys and went back to the city.
14Joseph was still in the house when Judah and his brothers came in. They threw themselves down on the ground in front of him. 15Joseph said to them, “What have you done? Don’t you know that a man like me has ways to find things out?”
16“What can we say to you?” Judah replied. “What can we say? How can we prove we haven’t done anything wrong? God has shown you that we are guilty. We are now your slaves. All of us are, including the one found to have the cup.”
17But Joseph said, “I would never do anything like that! Only the man found to have the cup will become my slave. The rest of you may go back to your father in peace.”
18Then Judah went up to him. He said, “Please, sir. Let me speak a word to you. Don’t be angry with me, even though you are equal to Pharaoh himself. 19You asked us, ‘Do you have a father or a brother?’ 20We answered, ‘We have an old father. A young son was born to him when he was old. His brother is dead. He’s the only one of his mother’s sons left. And his father loves him.’
21“Then you said to us, ‘Bring him down to me. I want to see him for myself.’ 22We said to you, ‘The boy can’t leave his father. If he does, his father will die.’ 23But you told us, ‘Your youngest brother must come down here with you. If he doesn’t, you won’t see my face again.’ 24So we went back to my father. We told him what you had said.
25“Then our father said, ‘Go back. Buy a little more food.’ 26But we said, ‘We can’t go down. We’ll only go if our youngest brother goes there with us. We can’t even see the man’s face unless our youngest brother goes with us.’
27“Your servant my father said to us, ‘You know that my wife had two sons by me. 28One of them went away from me. And I said, “He must have been torn to pieces.” I haven’t seen him since. 29What if you take this one from me too and he is harmed? Then you would cause me to die as a sad old man. I would go down into the grave full of pain and suffering.’
30“So now, what will happen if the boy isn’t with us when I go back to my father? His life depends on the boy’s life. 31When he sees that the boy isn’t with us, he’ll die. Because of us, he’ll go down into the grave as a sad old man. 32I promised my father I would keep the boy safe. I said, ‘Father, I’ll bring him back to you. If I don’t, you can put the blame on me for the rest of my life.’
33“Now then, please let me stay here. Let me be your slave in place of the boy. Let the boy return with his brothers. 34How can I go back to my father if the boy isn’t with me? No! Don’t let me see the pain and suffering that would come to my father.”
Josefs silverbägare i Benjamins säck
1Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. 2Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. 3Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor.
4När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. 5Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ”
6När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om.
7”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. 8Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? 9Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.” 10”Bra, det får bli som ni säger. Den som man finner bägaren hos blir min slav”, svarade mannen. ”Ni andra får gå fria.”
11De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. 12Mannen började leta i den äldste broderns säck och slutade hos den yngste. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. 13Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. 14Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.
15”Vad är det ni har gjort?” frågade Josef. ”Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” 16Juda svarade: ”Vad ska vi säga, herre? Hur ska vi kunna förklara oss? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud har dragit upp dina tjänares skuld. Vi är nu dina slavar, herre, både vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.”
17”Aldrig”, sa Josef. ”Bara den som bägaren återfanns hos ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far utan att oroa er.”
18Då steg Juda fram och sa: ”Låt mig bara få säga en sak, herre! Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, och bli inte vred på din tjänare, fastän du är som farao själv. 19Du frågade oss, herre, om vår far och om vi hade ytterligare någon bror, 20och vi svarade, herre: ’Ja, vår gamle far lever. Han har en son, en yngling, som han fått på gamla dagar. Dennes bror är död, och han är den ende som är kvar av sin mors barn. Hans far älskar honom mycket.’ 21Då sa du till oss, dina tjänare: ’Ta med honom hit, så att jag kan få se honom.’ 22Men vi sa: ’Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.’ 23Men du sa till oss: ’Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.’ 24Därför återvände vi till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du, herre, hade sagt. 25När han sedan sa: ’Gå tillbaka och köp oss lite mat’, 26svarade vi: ’Vi kan inte resa utan att ta vår yngste bror med oss. Vi får inte visa oss för mannen utan att vår yngste bror är med.’
27Då sa min far, din tjänare, till oss: ’Ni vet att min hustru fick två söner, och att 28en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. 29Om ni tar hans bror ifrån mig och något ont drabbar honom också, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.’ 30Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss – så fäst som han är vid pojken – 31kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Vi, dina tjänare, driver då vår gråhårige far med sorg ner i dödsriket. 32Herre, jag – din tjänare – lovade min far att jag skulle ta ansvaret för pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden inför honom för alltid. 33Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. 34Hur skulle jag kunna återvända hem till min far utan honom? Skona mig från att behöva se min fars förtvivlan.”
