Joseph’s Brothers Go Down to Egypt
1Jacob found out that there was grain in Egypt. So he said to his sons, “Why do you just keep looking at one another?” 2He continued, “I’ve heard there’s grain in Egypt. Go down there. Buy some for us. Then we’ll live and not die.”
3So ten of Joseph’s brothers went down to Egypt to buy grain there. 4But Jacob didn’t send Joseph’s brother Benjamin with them. He was afraid Benjamin might be harmed. 5Israel’s sons were among the people who went to buy grain. There wasn’t enough food in the land of Canaan.
6Joseph was the governor of the land. He was the one who sold grain to all its people. When Joseph’s brothers arrived, they bowed down to him with their faces to the ground. 7As soon as Joseph saw his brothers, he recognized them. But he pretended to be a stranger. He spoke to them in a mean way. “Where do you come from?” he asked.
“From the land of Canaan,” they replied. “We’ve come to buy food.”
8Joseph recognized his brothers, but they didn’t recognize him. 9Then Joseph remembered his dreams about them. So he said to them, “You are spies! You have come to see the places where our land isn’t guarded very well.”
10“No, sir,” they answered. “We’ve come to buy food. 11All of us are the sons of one man. We’re honest men. We aren’t spies.”
12“No!” he said to them. “You have come to see the places where our land isn’t guarded very well.”
13But they replied, “We were 12 brothers. All of us were the sons of one man. He lives in the land of Canaan. Our youngest brother is now with our father. And one brother is gone.”
14Joseph said to them, “I still say you are spies! 15So I’m going to test you. And here’s the test. You can be sure that you won’t leave this place unless your youngest brother comes here. You can be just as sure of this as you are sure that Pharaoh lives. I give you my word that you won’t leave here unless your brother comes. 16Send one of you back to get your brother. The rest of you will be kept in prison. I’ll test your words. Then we’ll find out whether you are telling the truth. You can be sure that Pharaoh lives. And you can be just as sure that if you aren’t telling the truth, we’ll know that you are spies!” 17So Joseph kept all of them under guard for three days.
18On the third day, Joseph spoke to them again. He said, “Do what I say. Then you will live, because I have respect for God. 19If you are honest men, let one of your brothers stay here in prison. The rest of you may go and take grain back to your hungry families. 20But you must bring your youngest brother to me. That will prove that your words are true. Then you won’t die.” So they did what he said.
21They said to one another, “God is surely punishing us because of our brother. We saw how upset he was when he begged us to let him live. But we wouldn’t listen. That’s why all this trouble has come to us.”
22Reuben replied, “Didn’t I tell you not to sin against the boy? But you wouldn’t listen! Now we’re being paid back for killing him.” 23They didn’t realize that Joseph could understand what they were saying. He was using someone else to explain their words to him in the Egyptian language.
24Joseph turned away from his brothers and began to weep. Then he came back and spoke to them again. He had Simeon taken and tied up right there in front of them.
25Joseph gave orders to have their bags filled with grain. He had each man’s money put back into his sack. He also made sure they were given food for their journey. 26Then the brothers loaded their grain on their donkeys and left.
27When night came, they stopped. One of them opened his sack to get feed for his donkey. He saw his money in the top of his sack. 28“My money has been given back,” he said to his brothers. “Here it is in my sack.”
They had a sinking feeling in their hearts. They began to tremble. They turned to one another and said, “What has God done to us?”
29They came to their father Jacob in the land of Canaan. They told him everything that had happened to them. They said, 30“The man who is the governor of the land spoke to us in a mean way. He treated us as if we were spying on the land. 31But we said to him, ‘We’re honest men. We aren’t spies. 32We were 12 brothers. All of us were the sons of one father. But now one brother is gone. And our youngest brother is with our father in Canaan.’
33“Then the man who is the governor of the land spoke to us. He said, ‘Here’s how I will know whether you are honest men. Leave one of your brothers here with me. Take food for your hungry families and go. 34But bring your youngest brother to me. Then I’ll know that you are honest men and not spies. I’ll give your brother back to you. And you will be free to trade in the land.’ ”
35They began emptying their sacks. There in each man’s sack was his bag of money! When they and their father saw the money bags, they were scared to death. 36Their father Jacob said to them, “You have taken my children away from me. Joseph is gone. Simeon is gone. Now you want to take Benjamin. Everything is going against me!”
37Then Reuben spoke to his father. He said, “You can put both of my sons to death if I don’t bring Benjamin back to you. Trust me to take care of him. I’ll bring him back.”
38But Jacob said, “My son will not go down there with you. His brother is dead. He’s the only one left here with me. Suppose he’s harmed on the journey you are taking. Then I would die as a sad old man.”
Josef och hans bröder träffas i Egypten
1När Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: ”Varför står ni här och tittar på varandra? 2Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp åt oss så att vi överlever och inte svälter ihjäl!”
3Då reste tio av Josefs bröder ner till Egypten för att köpa säd. 4Jakob ville nämligen inte att Josefs bror Benjamin skulle få resa med, eftersom han var rädd att någon olycka skulle drabba honom. 5Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många andra för att köpa mat, för svälten var mycket svår också i Kanaan.
6Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och den som sålde säd till alla, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden.
7Josef kände omedelbart igen sina bröder när han såg dem, men låtsades inte om det. ”Var kommer ni ifrån?” frågade han barskt. ”Från Kanaans land”, svarade de. ”Vi har kommit för att köpa säd.”
8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9Josef kom ihåg drömmarna som han hade haft om dem. Han sa till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se var landet saknar skydd.”
10”Nej, herre”, svarade de. ”Vi, dina tjänare, har bara kommit för att köpa mat. 11Vi är alla bröder, söner till en och samme man, hederliga män och inga spioner.” 12”Jo, det är ni”, fortsatte han. ”Ni har kommit för att ta reda på var vårt land saknar skydd.” 13”Herre”, sa de. ”Vi var tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder finns inte mer.”
14”Det är som jag har sagt”, sa Josef. ”Ni är spioner. 15Men ni ska få prövas. Så sant farao lever ska ni inte lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit. 16En av er får resa och hämta honom. Resten av er stannar kvar här i fängelse, tills vi ser om ni talar sanning eller inte. Om inte, så är ni spioner, så sant farao lever!”
17Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse.
18Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här, så får ni leva. Jag är en man som fruktar Gud. 19Om ni är ärliga män, låt då en av er bröder stanna kvar i fängelset, medan resten av er kan resa hem med säd åt era svältande familjer. 20Kom sedan tillbaka med er yngste bror hit till mig. Det får visa om ni talar sanning. Om ni gör det, behöver ni inte dö.”
Så fick de göra, men 21sinsemellan sa de: ”Det här är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hans vånda och hörde hans vädjan om nåd, men vi ville inte lyssna. Därför har nu denna hemsökelse drabbat oss.” 22”Var det inte det jag sa, att ni inte skulle skada pojken?” svarade Ruben. ”Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att få vårt straff för hans liv.”
23De visste inte att Josef förstod dem, för han hade talat med dem genom tolk. 24Josef vände sig om och gick ut och grät. När han kom tillbaka, talade han till dem igen. Sedan tog han Simon och lät fängsla honom inför deras ögon.
25Josef befallde sedan att männens säckar skulle fyllas med säd och att vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Han gav dem också mat för resan. När detta var gjort, 26lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem.
27Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att ge foder åt sin åsna, såg han att hans pengar låg överst i säcken. 28Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! De finns här i säcken.” Då blev de alldeles skräckslagna och frågade varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”
29När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hänt dem:
30”Mannen som är herre i landet talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner. 31’Nej’, sa vi, ’vi är hederliga män och inga spioner. 32Vi var tolv bröder, söner till en och samme far. En finns inte mer, och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.’ 33Sedan sa mannen, landets herre, till oss: ’Så här ska jag få reda på om ni är hederliga. Lämna en av era bröder här hos mig och ta säd åt era svältande familjer och res hem, 34men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni röra er fritt i landet.’ ”
35När de tömde sina säckar fanns pungen med pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna.
36Deras far Jakob sa till dem: ”Ni har berövat mig mina barn. Josef är borta, Simon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.”
37Då sa Ruben till sin far: ”Du får döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Lämna honom åt mitt ansvar. Jag ska se till att han kommer tillbaka.”
38Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död, och bara han är kvar. Om något händer honom på er resa, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.”
