Bricks Without Straw
1Later on, Moses and Aaron went to Pharaoh. They said, “The Lord is the God of Israel. He says, ‘Let my people go. Then they will be able to hold a feast to honor me in the desert.’ ”
2Pharaoh said, “Who is the Lord? Why should I obey him? Why should I let Israel go? I don’t even know the Lord. And I won’t let Israel go.”
3Then Moses and Aaron said, “The God of the Hebrews has met with us. Now let us take a journey that lasts about three days. We want to go into the desert to offer sacrifices to the Lord our God. If we don’t, he might strike us with plagues. Or he might let us be killed by swords.”
4But the king of Egypt said, “Moses and Aaron, why are you taking the people away from their work? Get back to work!” 5Pharaoh continued, “There are large numbers of your people in the land. But you are stopping them from working.”
6That same day Pharaoh gave orders to the slave drivers and the overseers in charge of the people. 7He said, “Don’t give the people any more straw to make bricks. Let them go and get their own straw. 8But require them to make the same number of bricks as before. Don’t lower the number they have to make. They are lazy. That’s why they are crying out, ‘Let us go. We want to offer sacrifices to our God.’ 9Make them work harder. Then they will be too busy to pay attention to lies.”
10The slave drivers and the overseers left. They said to the people, “Pharaoh says, ‘I won’t give you any more straw. 11Go and get your own straw anywhere you can find it. But you still have to make the same number of bricks.’ ” 12So the people scattered all over Egypt. They went to gather any pieces of straw left in the fields. 13Pharaoh’s slave drivers kept making the people work hard. They said, “Finish the work you are required to do each day. Make the same number of bricks you made when you had straw.” 14The slave drivers whipped the Israelite overseers they had appointed. The slave drivers asked, “Why haven’t you made the same number of bricks yesterday or today, just as before?”
15Then the Israelite overseers appealed to Pharaoh. They asked, “Why have you treated us like this? 16You didn’t give us any straw. But you told us, ‘Make bricks!’ We are being whipped. But it’s the fault of your own people.”
17Pharaoh said, “You are lazy! That’s why you keep saying, ‘Let us go. We want to offer sacrifices to the Lord.’ 18Now get to work. We won’t give you any straw. But you still have to make the same number of bricks.”
19The Israelite overseers realized they were in trouble. They knew it when they were told, “Don’t reduce the number of bricks you are required to make each day.” 20When they left Pharaoh, they found Moses and Aaron waiting to meet them. 21They said to Moses and Aaron, “We want the Lord to look at what you have done! We want him to judge you for it! We are like a very bad smell to Pharaoh and his officials. You have given them an excuse to kill us with their swords.”
The Lord Promises to Save the Israelites
22Moses returned to talk to the Lord. He said to him, “Why, Lord? Why have you brought trouble on these people? Is this why you sent me? 23I went to Pharaoh to speak to him in your name. Ever since then, he has brought nothing but trouble on these people. And you haven’t saved your people at all.”
Gud sänder Mose till farao
1Sedan gick Mose och Aron för att träffa farao. ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att fira min högtid.’ ”
2Då svarade farao: ”Vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren och tänker inte släppa Israel.”
3De svarade: ”Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få vandra iväg tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Annars kommer han att slå oss med pest eller svärd.”
Ännu mer arbete
4Men kungen av Egypten sa till dem: ”Vad tror ni att ni är för ena som kan komma och dra bort folket från deras arbete? Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!” 5Vidare sa farao: ”Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni att de ska slippa arbeta!”
6Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: 7”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. 8Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ 9Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!”
10Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. 11Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” 12Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm.
13Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. 14De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem.
15Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? 16Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.”
17Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. 18Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.”
19Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. 20När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, 21sa de: ”Herren ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!”
22Mose vände sig på nytt till Herren och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? 23Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!”
