Daniel Is Thrown Into a Den of Lions
1It pleased Darius to appoint 120 royal rulers over his entire kingdom. 2He placed three leaders over them. One of the leaders was Daniel. The royal rulers were made accountable to the three leaders. Then the king wouldn’t lose any of his wealth. 3Daniel did a better job than the other two leaders or any of the royal rulers. He was an unusually good and able man. So the king planned to put him in charge of the whole kingdom. 4But the other two leaders and the royal rulers heard about it. So they looked for a reason to bring charges against Daniel. They tried to find something wrong with the way he ran the government. But they weren’t able to. They couldn’t find any fault with his work. He could always be trusted. He never did anything wrong. And he always did what he was supposed to. 5Finally these men said, “We want to bring charges against this man Daniel. But it’s almost impossible for us to come up with a reason to do it. If we find a reason, it will have to be in connection with the law of his God.”
6So the two leaders and the royal rulers went as a group to the king. They said, “King Darius, may you live forever! 7All the royal leaders, high officials, royal rulers, advisers and governors want to make a suggestion. We’ve agreed that you should give an order. And you should make sure it’s obeyed. Your Majesty, here is the command you should make your people obey for the next 30 days. Don’t let any of your people pray to any god or human being except to you. If they do, throw them into the lions’ den. 8Now give the order. Write it down in the law of the Medes and Persians. Then it can’t be changed.” 9So King Darius put the order in writing.
10Daniel found out that the king had signed the order. In spite of that, he did just as he had always done before. He went home to his upstairs room. Its windows opened toward Jerusalem. He went to his room three times a day to pray. He got down on his knees and gave thanks to his God. 11Some of the other royal officials went to where Daniel was staying. They saw him praying and asking God for help. 12So they went to the king. They spoke to him about his royal order. They said, “Your Majesty, didn’t you sign an official order? It said that for the next 30 days your people could pray only to you. They could not pray to anyone else, whether god or human being. If they did, they would be thrown into the lions’ den.”
The king answered, “The order must still be obeyed. It’s what the law of the Medes and Persians requires. So it can’t be changed.”
13Then they spoke to the king again. They said, “Daniel is one of the prisoners from Judah. He doesn’t pay any attention to you, Your Majesty. He doesn’t obey the order you put in writing. He still prays to his God three times a day.” 14When the king heard this, he was very upset. He didn’t want Daniel to be harmed in any way. Until sunset, he did everything he could to save him.
15Then the men went as a group to King Darius. They said to him, “Your Majesty, remember that no order or command you give can be changed. That’s what the law of the Medes and Persians requires.”
16So the king gave the order. Daniel was brought out and thrown into the lions’ den. The king said to him, “You always serve your God faithfully. So may he save you!”
17A stone was brought and placed over the opening of the den. The king sealed it with his own special ring. He also sealed it with the rings of his nobles. Then nothing could be done to help Daniel. 18The king returned to his palace. He didn’t eat anything that night. He didn’t ask for anything to be brought to him for his enjoyment. And he couldn’t sleep.
19As soon as the sun began to rise, the king got up. He hurried to the lions’ den. 20When he got near it, he called out to Daniel. His voice was filled with great concern. He said, “Daniel! You serve the living God. You always serve him faithfully. So has he been able to save you from the lions?”
21Daniel answered, “Your Majesty, may you live forever! 22My God sent his angel. And his angel shut the mouths of the lions. They haven’t hurt me at all. That’s because I haven’t done anything wrong in God’s sight. I’ve never done anything wrong to you either, Your Majesty.”
23The king was filled with joy. He ordered his servants to lift Daniel out of the den. So they did. They didn’t see any wounds on him. That’s because he had trusted in his God.
24Then the king gave another order. The men who had said bad things about Daniel were brought in. They were thrown into the lions’ den. So were their wives and children. Before they hit the bottom of the den, the lions attacked them. And the lions crushed all their bones.
25Then King Darius wrote to people of all nations, no matter what language they spoke. He said,
“May you have great success!
26“I order people in every part of my kingdom to respect and honor Daniel’s God.
“He is the living God.
He will live forever.
His kingdom will not be destroyed.
His rule will never end.
27He sets people free and saves them.
He does miraculous signs and wonders.
He does them in the heavens and on the earth.
He has saved Daniel
from the power of the lions.”
28So Daniel had success while Darius was king. Things went well with Daniel during the rule of Cyrus, the Persian.
Daniel i lejongropen
1Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper6:1 Riket var delat i 120 delar, satrapier, som styrdes av satraper, de högsta ämbetsmännen. som skulle finnas överallt i riket, 2och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. 3Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket.
4De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. 5Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.”
6Ministrarna och satraperna gick som en grupp6:6 Det arameiska ordets betydelse är osäker. Ordet förekommer också i v. 11,15. till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! 7Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. 8Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” 9Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet.
10När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort.
11Gruppen av dessa män gick då dit och fann att Daniel bad och åkallade sin Gud. 12De gick till kungen och tog upp det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna tillber någon annan, gud eller människa, än dig, o kung, ska kastas i lejongropen?” ”Jo”, svarade kungen, ”det är fastställt enligt Mediens och Persiens lag, som inte kan återkallas.” 13Då berättade de för kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och ditt påbud som du utfärdat, o kung. Han förrättar sin bön tre gånger om dagen.”
14När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att komma på något sätt att rädda honom. 15Sedan kom gruppen till kungen och sa: ”Tänk på, o kung, att i medisk och persisk lag kan inget påbud och ingen förordning som kungen utfärdar återkallas.” 16Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” 17En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel.
18Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna6:18 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen något nöje/någon förströelse., och han låg sömnlös. 19Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. 20När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” 21Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! 22Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.”
23Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. 24På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken.
25Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket:
”Jag önskar er stor välgång!
26Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud.
Han är den levande Guden,
som evigt förblir.
Hans rike ska aldrig gå under,
och hans makt tar aldrig slut.
27Han räddar och befriar,
han gör tecken och under
i himlen och på jorden.
Han har räddat Daniel från lejonen.”
28Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros.
