الرب يرفض شاول كملك
1وَقَالَ صَمُوئِيلُ لِشَاوُلَ: «أَنَا الَّذِي أَرْسَلَنِي الرَّبُّ لأُنَصِّبَكَ مَلِكاً عَلَى إِسْرَائِيلَ، فَاسْمَعِ الآنَ كَلامَ الرَّبِّ. 2هَذَا مَا يَقُولُهُ رَبُّ الْجُنُودِ: إِنِّي مُزْمِعٌ أَنْ أُعَاقِبَ عَمَالِيقَ جَزَاءَ مَا ارْتَكَبَهُ فِي حَقِّ الإِسْرَائِيلِيِّينَ حِينَ تَصَدَّى لَهُمْ فِي الطَّرِيقِ عِنْدَ خُرُوجِهِمْ مِنْ مِصْرَ. 3فَاذْهَبِ الآنَ وَهَاجِمْ عَمَالِيقَ وَاقْضِ عَلَى كُلِّ مَالَهُ. لَا تَعْفُ عَنْ أَحَدٍ مِنْهُمْ بَلِ اقْتُلْهُمْ جَمِيعاً رِجَالاً وَنِسَاءً، وَأَطْفَالاً وَرُضَّعاً، بَقَراً وَغَنَماً، جِمَالاً وَحَمِيراً».
4فَاسْتَدْعَى جَيْشَهُ وَأَحْصَاهُ فِي طَلايِمَ، فَبَلَغَ عَدَدُهُ مِئَتَيْ أَلْفِ رَاجِلٍ، فَضْلاً عَنْ عَشَرَةِ آلافِ رَجُلٍ مِنْ سِبْطِ يَهُوذَا.
5وَتَوَجَّهَ شَاوُلُ إِلَى مَدِينَةِ عَمَالِيقَ وَكَمَنَ فِي الْوَادِي. 6وَبَعَثَ شَاوُلُ إِلَى الْقَيْنِيِّينَ قَائِلاً: «انْسَحِبُوا مِنْ بَيْنِ الْعَمَالِقَةِ لِئَلّا أُهْلِكَكُمْ مَعَهُمْ، فَأَنْتُمْ قَدْ أَحْسَنْتُمْ إِلَى بَنِي إِسْرَائِيلَ عِنْدَ خُرُوجِهِمْ مِنْ مِصْرَ». فَانْسَحَبَ الْقَيْنِيُّونَ مِنْ وَسَطِ الْعَمَالِقَةِ. 7وَهَجَمَ شَاوُلُ عَلَى الْعَمَالِقَةِ عَلَى طُولِ الطَّرِيقِ مِنْ حَوِيلَةَ حَتَّى مَشَارِفِ شُورٍ مُقَابِلَ مِصْرَ. 8وَأَسَرَ أَجَاجَ مَلِكَ عَمَالِيقَ حَيًّا، وَقَضَى عَلَى جَمِيعِ الشَّعْبِ بِحَدِّ السَّيْفِ. 9وَعَفَا شَاوُلُ عَنْ أَجَاجَ وَعَنْ خِيَارِ الْغَنَمِ وَالْبَقَرِ وَالْعُجُولِ وَالْخِرَافِ، وَعَنْ كُلِّ مَا هُوَ جَيِّدٌ، وَأَبَوْا أَنْ يَقْضُوا عَلَيْهَا، وَلَمْ يُدَمِّرُوا إِلّا الْأمْلاكَ وَالْغَنَائِمَ الَّتِي لَا قِيمَةَ لَهَا.
10وَقَالَ الرَّبُّ لِصَمُوئِيلَ: 11«لَقَدْ نَدِمْتُ لأَنِّي جَعَلْتُ شَاوُلَ مَلِكاً، فَقَدِ ارْتَدَّ عَنِ اتِّبَاعِي وَلَمْ يُطِعْ أَمْرِي». فَحَزِنَ صَمُوئِيلُ وَصَلَّى إِلَى الرَّبِّ اللَّيْلَ كُلَّهُ. 12وَفِي صَبَاحِ الْيَوْمِ التَّالِي بَاكِراً مَضَى صَمُوئِيلُ لِلِقَاءِ شَاوُلَ، فَقِيلَ لَهُ: «لَقَدْ جَاءَ شَاوُلُ إِلَى الْكَرْمَلِ حَيْثُ أَقَامَ لِنَفْسِهِ نَصَباً تَذْكَارِيًّا، ثُمَّ الْتَفَّ وَانْحَدَرَ نَحْوَ الْجِلْجَالِ». 13وَعِنْدَمَا الْتَقَى صَمُوئِيلُ بِشَاوُلَ، قَالَ شَاوُلُ: «لِيُبَارِكْكَ الرَّبُّ. لَقَدْ نَفَّذْتُ أَمْرَ الرَّبِّ» 14فَسَأَلَ صَمُوئِيلُ: «وَمَاذَا تَقُولُ عَنْ ثُغَاءِ الْغَنَمِ وَصَوْتِ الثِّيرَانِ الَّتِي تَضِجُّ فِي مَسَامِعِي؟» 15فَأَجَابَ شَاوُلُ: «إِنَّهَا مِنْ غَنَائِمِ الْعَمَالِقَةِ، لأَنَّ الشَّعْبَ عَفَا عَنْ خِيَارِ الْغَنَمِ وَالْبَقَرِ لِيُقَدِّمَهَا ذَبَائِحَ لِلرَّبِّ إِلَهِكَ، وَأَمَّا مَا تَبَقَّى فَقَدْ دَمَّرْنَاهُ». 16فَقَالَ صَمُوئِيلُ لِشَاوُلَ: «اصْمُتْ لأُنْبِئَكَ بِمَا تَكَلَّمَ بِهِ الرَّبُّ إِلَيَّ فِي هَذِهِ اللَّيْلَةِ». فَأَجَابَهُ: «تَكَلَّمْ».
17فَقَالَ صَمُوئِيلُ: «أَلَمْ تَكُنْ تَحْسَبُ نَفْسَكَ حَقِيراً، وَلَكِنَّ الرَّبَّ جَعَلَكَ عَلَى رَأْسِ أَسْبَاطِ إِسْرَائِيلَ وَأَقَامَكَ مَلِكاً عَلَيْهِمْ، 18وَكَلَّفَكَ بِمُحَارَبَةِ عَمَالِيقَ وَالْقَضَاءِ عَلَيْهِ قَضَاءً مُبْرَماً؟ 19فَلِمَاذَا لَمْ تُطِعْ أَمْرَ الرَّبِّ، بَلْ تَهَافَتَّ عَلَى الْغَنِيمَةِ وَارْتَكَبْتَ الشَّرَّ فِي عَيْنَيِ الرَّبِّ؟» 20فَأَجَابَ شَاوُلُ: «قَدْ أَطَعْتُ أَمْرَ الرَّبِّ وَنَفَّذْتُ مَا عَهِدَ إِلَيَّ بِهِ، وَأَسَرْتُ أَجَاجَ مَلِكَ عَمَالِيقَ وَقَضَيْتُ عَلَى شَعْبِهِ. 21فَاخْتَارَ الْقَوْمُ مِنَ الْغَنِيمَةِ أَفْضَلَ الْغَنَمِ وَالْبَقَرِ لِتَقْرِيبِهَا ذَبَائِحَ لِلرَّبِّ إِلَهِكَ فِي الْجِلْجَالِ». 22فَقَالَ صَمُوئِيلُ: «هَلْ يُسَرُّ الرَّبُّ بِالذَّبَائِحِ وَالْمُحْرَقَاتِ كَسُرُورِهِ بِالاسْتِمَاعِ إِلَى صَوْتِهِ؟ إِنَّ الاسْتِمَاعَ أَفْضَلُ مِنَ الذَّبِيحَةِ، وَالإِصْغَاءَ أَفْضَلُ مِنْ شَحْمِ الْكِبَاشِ. 23فَالتَّمَرُّدُ مُمَاثِلٌ لِخَطِيئَةِ الْعِرَافَةِ، وَالْعِنَادُ شَبِيهٌ بِشَرِّ عِبَادَةِ الْوَثَنِ وَالإِثْمِ. ولأَنَّكَ رَفَضْتَ كَلامَ الرَّبِّ فَقَدْ رَفَضَكَ الرَّبُّ مِنَ الْمُلْكِ».
24فَقَالَ شَاوُلُ: «لَقَدْ أَخْطَأْتُ لأَنِّي عَصَيْتُ أَمْرَ الرَّبِّ وَوَصِيَّتَكَ، إِذْ خَشِيتُ الشَّعْبَ فَسَمِعْتُ لِقَوْلِهِمْ. 25فَاصْفَحِ الآنَ عَنْ خَطِيئَتِي وَارْجِعْ مَعِي لأَسْجُدَ لِلرَّبِّ» 26فَقَالَ صَمُوئِيلُ: «لَنْ أَرْجِعَ مَعَكَ؛ لأَنَّكَ رَفَضْتَ كَلامَ الرَّبِّ رَفَضَكَ الرَّبُّ مِنْ أَنْ تَكُونَ مَلِكاً عَلَى إِسْرَائِيلَ». 27وَاسْتَدَارَ صَمُوئِيلُ لِيَمْضِيَ، فَتَشَبَّثَ شَاوُلُ بِهُدْبِ جِبَّتِهِ، فَتَمَزَّقَ هُدْبُ الْجِبَّةِ. 28فَقَالَ لَهُ صَمُوئِيلُ: «يُمَزِّقُ الرَّبُّ مَمْلَكَةَ إِسْرَائِيلَ عَنْكَ وَيَهَبُهَا لِمَنْ هُوَ خَيْرٌ مِنْكَ. 29فَإِنَّ قُوَّةَ إِسْرَائِيلَ (أَيِ اللهِ) لَا يَكْذِبُ وَلا يَنْدَمُ. لَيْسَ هُوَ إِنْسَاناً حَتَّى يُغَيِّرَ رَأْيَهُ». 30فَقَالَ شَاوُلُ: «لَقَدْ أَخْطَأْتُ، وَلَكِنْ أَكْرِمْنِي أَمَامَ شُيُوخِ شَعْبِي وَأَمَامَ الإِسْرَائِيلِيِّينَ، وَعُدْ مَعِي لأَسْجُدَ لِلرَّبِّ إِلَهِكَ». 31فَانْطَلَقَ صَمُوئِيلُ مَعَ شَاوُلَ حَيْثُ سَجَدَ شَاوُلُ لِلرَّبِّ.
32ثُمَّ قَالَ صَمُوئِيلُ: «قَدِّمُوا إِلَيَّ أَجَاجَ مَلِكَ الْعَمَالِقَةِ». فَأَقْبَلَ إِلَيْهِ أَجَاجُ فَرِحاً قَائِلاً لِنَفْسِهِ: «حَقّاً قَدْ تَلاشَتْ مَرَارَةُ الْمَوْتِ». 33وَقَالَ لَهُ صَمُوئِيلُ: «كَمَا أَثْكَلَ سَيْفُكَ النِّسَاءَ لِتُثْكَلْ كَذَلِكَ أُمُّكَ بَيْنَ النِّسَاءِ». وَقَطَّعَ صَمُوئِيلُ أَجَاجَ إِرْباً أَمَامَ الرَّبِّ فِي الْجِلْجَالِ. 34ثُمَّ مَضَى صَمُوئِيلُ إِلَى الرَّامَةِ، أَمَّا شَاوُلُ فَتَوجَّهَ إِلَى بَيْتِهِ فِي جِبْعَةِ شَاوُلَ. 35وَامْتَنَعَ صَمُوئِيلُ عَنْ رُؤْيَةِ شَاوُلَ إِلَى يَوْمِ وَفَاتِهِ، مَعَ أَنَّ قَلْبَهُ تَمَزَّقَ أَسىً عَلَيْهِ. أَمَّا الرَّبُّ فَقَدْ أَسِفَ لأَنَّهُ أَقَامَ شَاوُلَ مَلِكاً عَلَى إِسْرَائِيلَ.
Saul tar krigsbyte mot Herrens vilja
1Samuel sa till Saul: ”Det var mig som Herren sände att smörja dig till kung över Israel, så lyssna nu vad Herren säger! 2Så säger härskarornas Herre: ’Jag ska straffa Amalek för det de gjorde mot Israel då de anföll dem på vägen från Egypten.15:2 Se 2 Mos 17:8-16. 3Gå nu och vig hela Amaleks folk och allt de har åt förintelse. Utrota män, kvinnor, barn, ungdomar, oxar, får, kameler och åsnor!’ ” 4Saul mobiliserade sin armé och mönstrade dem i Telaim. Han hade 200 000 soldater och dessutom 10 000 man från Juda.
5När Saul kom till Amaleks stad, lade han sig i bakhåll i dalen. 6Sedan skickade han bud till keniterna att dra sig bort och överge amalekiterna. ”Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni var ju vänliga mot Israels folk, när de kom från Egypten”, sa han. Keniterna drog sig då bort därifrån. 7Sedan slog Saul amalekiterna ända från Havila och ner till Shur, öster om Egypten. 8Han tillfångatog Agag, amalekiternas kung, men vigde alla andra åt förintelse och högg ner dem med svärd. 9Saul och hans män skonade alltså Agag, men också det bästa av fåren och oxarna och de fetaste lammen, kort sagt allt som var värdefullt. De ville inte viga det åt förintelse, utan gjorde det bara med det som var svagt och värdelöst.
Herren förkastar Saul
10Då kom Herrens ord till Samuel: 11”Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung, för han har än en gång vänt sig bort från mig och vägrat att lyda mig.” Samuel blev djupt skakad och han ropade och bad till Herren hela natten. 12Tidigt nästa morgon gick han ut för att leta efter Saul, men fick höra att han hade gått till berget Karmel för att resa ett monument över sig själv och att han därefter hade fortsatt till Gilgal.
13När Samuel kom, hälsade Saul och sa: ”Herren välsigne dig! Nu har jag verkställt Herrens befallning!”
14”Vad är det då för ett bräkande av får och bölande av oxar jag hör?” frågade Samuel. 15”Mina soldater räddade det bästa av amalekiternas får och oxar”, erkände Saul, ”men det var för att offra dem till Herren, din Gud. Allt annat har vi vigt åt förintelse.”
16Då sa Samuel till Saul: ”Sluta! Hör nu vad Herren sa till mig i natt!” ”Vad sa han?” undrade Saul.
17Samuel svarade: ”När du själv inte tyckte att du var något, blev du ledare för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel. 18Och han gav dig ett uppdrag och sa till dig: ’Gå och vig de syndiga amalekiterna åt förintelse. Strid mot dem tills du utplånat dem alla!’ 19Varför lydde du inte Herren? Varför kastade du dig över krigsbytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?”
20”Men jag har lytt Herren”, svarade Saul. ”Jag gick dit han sa till mig att gå. Jag tog med mig kung Agag, men jag vigde alla de andra åt förintelse. 21Och mina trupper behöll fåren och oxarna, det allra bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det till Herren.”
22Samuel svarade:
”Gläder sig Herren lika mycket åt brännoffer och slaktoffer
som att man hör Herrens röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
och att lyssna till honom är bättre
än att offra baggars fett åt honom.
23Upproriskhet är en lika stor synd som spådom,
och övermod lika avigt som att tillbe avgudar.
Du har förkastat Herrens ord,
och han har förkastat dig som kung.”
Saul ber om nåd
24”Jag har syndat”, sa Saul till Samuel. ”Jag var olydig mot Herrens befallning och handlade inte efter dina ord, för jag var rädd för folket och gjorde vad de krävde. 25Förlåt nu min synd och följ med mig tillbaka, så att jag kan tillbe Herren!” 26Men Samuel svarade: ”Jag kommer inte tillbaka med dig. Eftersom du har förkastat Herrens befallning, har han också förkastat dig som kung över Israel.” 27När Samuel sedan vände sig om för att gå, grep Saul tag i hans mantel, men då revs manteln sönder. 28”Se”, sa Samuel, ”Herren har ryckt Israels rike ifrån dig i dag och gett det till en av dina landsmän, till en som är bättre än du. 29Han som är Israels härlighet ljuger inte och inte heller ångrar han sig, för han är inte en människa.”
30Då sa Saul: ”Jag har syndat, men hedra mig åtminstone inför mitt folks äldste och Israel genom att gå med mig och tillbe Herren, din Gud!” 31Samuel gick då med honom och Saul tillbad Herren.
32Sedan sa Samuel: ”För hit amalekiternas kung Agag!” Agag kom darrande15:32 Det hebreiska ordets betydelse är osäker och kan tolkas på olika sätt: darrande, med vacklande steg, eller leende, självsäkert, eller i bojor. Kanske hoppades han att de skulle låta honom få leva, eller att döden skulle bli snabb. Enligt Septuaginta: Hur bitter är inte döden! fram men tänkte ändå: ”Dödens bitterhet är borta.” 33Men Samuel sa:
”På samma sätt som ditt svärd har gjort många mödrar barnlösa,
ska din mor nu bli barnlös.”
Och Samuel dödade honom inför Herren i Gilgal.
34Sedan gick Samuel hem till Rama och Saul återvände till Sauls Giva. 35Efter den dagen träffade Samuel aldrig Saul mer, men han tänkte ofta med sorg på honom och Herren sörjde över att han hade gjort Saul till kung över Israel.
