دانيال في جب الأسود
1وَارْتَأَى دَارِيُّوسُ أَنْ يُوَلِّيَ عَلَى الْمَمْلَكَةِ مِئَةً وَعِشْرِينَ حَاكِماً يُشْرِفُونَ عَلَى أَقَالِيمِ الْمَمْلَكَةِ كُلِّهَا، 2وَنَصَبَ عَلَيْهِمْ ثَلاثَةَ وُزَرَاءَ أَحَدَهُمْ دَانِيَالُ، يُقَدِّمُونَ لَهُمْ حِسَاباً بِمَدْخُولِ خَزِينَةِ الْمَمْلَكَةِ، فَلا يَتَعَرَّضُ الْمَلِكُ لِخَسَارَةٍ. 3فَأَبْدَى دَانِيَالُ تَفَوُّقاً مَلْحُوظاً عَلَى سَائِرِ الْوُزَرَاءِ وَالْحُكَّامِ، بِمَا يَتَمَيَّزُ بِهِ مِنْ رُوحٍ مَاهِرةٍ. وَنَوَى الْمَلِكُ أَنْ يُوَلِّيَهُ شُؤُونَ الْمَمْلَكَةِ كُلِّهَا. 4فَشَرَعَ الْوُزَرَاءُ وَالْحُكَّامُ يَلْتَمِسُونَ عَلَيْهِ عِلَّةً اقْتَرَفَهَا بِحَقِّ الْمَمْلَكَةِ فَأَخْفَقُوا، لأَنَّهُ كَانَ أَمِيناً لَمْ يَرْتَكِبْ خَطَأً وَلا ذَنْباً. 5فَقَالَ هَؤُلاءِ الرِّجَالُ: «لا نَجِدُ ذَنْباً نَتَّهِمُ بِهِ دَانِيَالَ إِلّا إِذَا وَجَدْنَا عِلَّةً مِنْ نَحْوِ شَرِيعَةِ إِلَهِهِ». 6عِنْدَئِذٍ اجْتَمَعَ هَؤُلاءِ الْوُزَرَاءُ وَالْحُكَّامُ فِي حَضْرَةِ الْمَلِكِ قَائِلِينَ: «لِتَعِشْ أَيُّهَا الْمَلِكُ دَارِيُّوسُ إِلَى الأَبَدِ. 7إِنَّ جَمِيعَ وُزَرَاءِ الْمَمْلَكَةِ وَقَادَةِ الْحَرَسِ وَالْحُكَّامِ وَالْمُشِيرِينَ وَالْوُلاةِ قَدْ تَدَاوَلُوا فِيمَا بَيْنَهُمْ عَلَى إِصْدَارِ أَمْرٍ مَلَكِيٍّ صَارِمٍ يُعْلَنُ فِيهِ: أَنَّ كُلَّ مَنْ يَرْفَعُ طِلْبَةً إِلَى إِلَهٍ أَوْ إِنْسَانٍ سِوَاكَ أَيُّهَا الْمَلِكُ، لِمُدَّةِ ثَلاثِينَ يَوْماً، يُطْرَحُ فِي جُبِّ الأُسُودِ. 8فَوَقِّعِ الآنَ هَذَا الأَمْرَ أَيُّهَا الْمَلِكُ وَاخْتِمْهُ لِكَيْ لَا يَطْرَأَ عَلَيْهِ تَغْيِيرٌ، فَيَكُونَ كَشَرِيعَةِ مَادِي وَفَارِسَ الَّتِي لَا تُنْسَخُ». 9وَهَكَذَا وَقَّعَ الْمَلِكُ دَارِيُّوسُ الْوَثِيقَةَ وَالأَمْرَ.
10فَلَمَّا بَلَغَ دَانِيَالَ أَمْرُ تَوْقِيعِ الْوَثِيقَةِ مَضَى إِلَى بَيْتِهِ وَصَعِدَ إِلَى عُلِّيَّتِهِ ذَاتِ الْكُوَى الْمَفْتُوحَةِ بِاتِّجَاهِ أُورُشَلِيمَ، وَجَثَا عَلَى رُكْبَتَيْهِ ثَلاثَ مَرَّاتٍ فِي الْيَوْمِ وَصَلَّى، وَحَمَدَ إِلَهَهُ كَمَأْلُوفِ عَادَتِهِ مِنْ قَبْلُ. 11فَتَجَمَّعَ الْمُتَآمِرُونَ، وَوَجَدُوا دَانِيَالَ يَبْتَهِلُ وَيَتَضَرَّعُ إِلَى إِلَهِهِ. 12فَمَثَلُوا فِي حَضْرَةِ الْمَلِكِ وَتَبَاحَثُوا فِي أَمْرِهِ الَّذِي صَدَرَ، وَقَالُوا: «أَلَمْ تُوَقِّعْ أَيُّهَا الْمَلِكُ أَمْراً يَحْظُرُ عَلَى كُلِّ إِنْسَانٍ رَفْعَ طَلَبٍ إِلَى إِلَهٍ أَوْ إِنْسَانٍ سِوَاكَ مُدَّةَ ثَلاثِينَ يَوْماً، وَمَنْ يُخَالِفُ ذَلِكَ يُطْرَحُ فِي جُبِّ الأُسُودِ؟» فَأَجَابَ الْمَلِكُ: «الأَمْرُ صَحِيحٌ كَشَرِيعَةِ مَادِي وَفَارِسَ الَّتِي لَا تُنْسَخُ». 13حِينَئِذٍ قَالُوا لِلْمَلِكِ: «إِنَّ دَانِيَالَ أَحَدَ مَسْبِيِّي يَهُوذَا قَدِ اسْتَهَانَ بِكَ، وَلَمْ يَأْخُذِ الأَمْرَ الَّذِي وَقَّعْتَهُ بِعَيْنِ الاعْتِبَارِ، بَلْ هَا هُوَ يَرْفَعُ طِلْبَاتِهِ لإِلَهِهِ ثَلاثَ مَرَّاتٍ فِي الْيَوْمِ».
14فَلَمَّا سَمِعَ الْمَلِكُ هَذَا الْكَلامَ تَوَلَّاهُ غَمٌّ شَدِيدٌ وَوَطَّنَ النَّفْسَ عَلَى إِنْقَاذِ دَانِيَالَ، وَلَكِنْ لَمْ تُجْدِهِ جُهُودُهُ الَّتِي بَذَلَهَا حَتَّى غُرُوبِ الشَّمْسِ فِي تَخْلِيصِهِ. 15ثُمَّ تَجَمَّعَ الْمُتَآمِرُونَ فِي حَضْرَةِ الْمَلِكِ لِلْمَرَّةِ الثَّانِيَةِ وَقَالُوا لَهُ: «اعْلَمْ أَيُّهَا الْمَلِكُ أَنَّ شَرِيعَةَ مَادِي وَفَارِسَ تَنُصُّ عَلَى أَنَّ كُلَّ نَهْيٍ أَوْ أَمْرٍ يُوَقِّعُهُ الْمَلِكُ لَا يَتَغَيَّرُ». 16عِنْدَ ذَلِكَ أَمَرَ الْمَلِكُ فَأَحْضَرُوا دَانِيَالَ وَطَرَحُوهُ فِي جُبِّ الأُسُودِ. وَقَالَ الْمَلِكُ لِدَانِيَالَ: «إِنَّ إِلَهَكَ الَّذِي تَعْبُدُهُ دَائِماً هُوَ يُنْقِذُكَ». 17وَأُتِيَ بِحَجَرٍ سَدُّوا بِهِ فَمَ الْجُبِّ، وَخَتَمَهُ الْمَلِكُ بِخَاتِمِهِ وَأَخْتَامِ نُبَلاءِ دَوْلَتِهِ، لِئَلّا يَطْرَأَ تَغْيِيرٌ عَلَى مَصِيرِ دَانِيَالَ.
18وَانْطَلَقَ الْمَلِكُ إِلَى قَصْرِهِ وَبَاتَ تِلْكَ اللَّيْلَةَ صَائِماً سَاهِراً، وَامْتَنَعَ عَنْ رُؤْيَةِ مَحْظِيَّاتِهِ.
19وَعِنْدَ الْفَجْرِ بَاكِراً نَهَضَ الْمَلِكُ وَمَضَى مُسْرِعاً إِلَى جُبِّ الأُسُودِ. 20فَلَمَّا دَنَا مِنْهُ نَادَى دَانِيَالَ بِصَوْتٍ حَزِينٍ قَائِلاً: «يَا دَانِيَالُ، عَبْدَ اللهِ الْحَيِّ، هَلْ إِلَهُكَ الَّذِي تَعْبُدُهُ دَائِماً اسْتَطَاعَ أَنْ يُنَجِّيَكَ مِنَ الأُسُودِ؟» 21فَأَجَابَ دَانِيَالُ: «لِتَعِشْ أَيُّهَا الْمَلِكُ إِلَى الأَبَدِ. 22قَدْ أَرْسَلَ إِلَهِي مَلاكَهُ فَسَدَّ أَفْوَاهَ الأُسُودِ فَلَمْ تُؤْذِنِي، لأَنِّي وُجِدْتُ بَرِيئاً أَمَامَهُ، وَلَمْ أَرْتَكِبْ سُوءاً أَمَامَكَ أَيْضاً أَيُّهَا الْمَلِكُ». 23حِينَئِذٍ فَرِحَ الْمَلِكُ جِدّاً وَأَمَرَ أَنْ يُخْرَجَ دَانِيَالُ مِنَ الْجُبِّ، فَأَصْعَدُوهُ وَلَمْ يَكُنْ قَدْ نَالَهُ أَيُّ أَذىً، لأَنَّهُ آمَنَ بِإِلَهِهِ.
24ثُمَّ أَصْدَرَ الْمَلِكُ أَمْرَهُ فَأَحْضَرُوا الْمُتَآمِرِينَ الَّذِينَ اتَّهَمُوا دَانِيَالَ وَطَرَحُوهُمْ فِي جُبِّ الأُسُودِ، مَعَ أَوْلادِهِمْ وَنِسَائِهِمْ. وَمَا كَادُوا يَصِلُونَ إِلَى أَسْفَلِ الْجُبِّ حَتَّى بَطَشَتْ بِهِمِ الأُسُودُ وَهَشَّمَتْ عِظَامَهُمْ.
25ثُمَّ بَعَثَ الْمَلِكُ دَارِيُّوسُ إِلَى كُلِّ الشُّعُوبِ وَالأُمَمِ مِنْ كُلِّ لِسَانٍ مِنَ السَّاكِنِينَ فِي مَمْلَكَتِهِ بِرَسَائِلَ قَائِلاً: «لِيَكْثُرْ سَلامُكُمْ. 26قَدْ صَدَرَ مِنِّي أَمْرٌ أَنْ يَرْتَعِدَ كُلُّ مَنْ يُقِيمُ فِي تُخُومِ مَمْلَكَتِي وَيَخَافَ أَمَامَ إِلَهِ دَانِيَالَ، لأَنَّهُ هُوَ الإِلَهُ الْحَيُّ الْقَيُّومُ إِلَى الأَبَدِ، لَا يَزُولُ لَهُ مَلَكُوتٌ وَسُلْطَانُهُ إِلَى الْمُنْتَهَى. 27هُوَ يُنَجيِّ وَيُنْقِذُ وَيُجْرِي الآيَاتِ وَالْعَجَائِبَ فِي السَّمَاوَاتِ وَالأَرْضِ، وَهُوَ الَّذِي خَلَّصَ دَانِيَالَ مِنْ أَنْيَابِ الأُسُودِ».
28وَحَالَفَ النَّجَاحُ دَانِيَالَ فِي مُلْكِ دَارِيُّوسَ وَفِي عَهْدِ حُكْمِ كُورَشَ الْفَارِسِيِّ.
Daniel i lejongropen
1Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper6:1 Riket var delat i 120 delar, satrapier, som styrdes av satraper, de högsta ämbetsmännen. som skulle finnas överallt i riket, 2och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. 3Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket.
4De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. 5Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.”
6Ministrarna och satraperna gick som en grupp6:6 Det arameiska ordets betydelse är osäker. Ordet förekommer också i v. 11,15. till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! 7Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. 8Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” 9Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet.
10När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort.
11Gruppen av dessa män gick då dit och fann att Daniel bad och åkallade sin Gud. 12De gick till kungen och tog upp det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna tillber någon annan, gud eller människa, än dig, o kung, ska kastas i lejongropen?” ”Jo”, svarade kungen, ”det är fastställt enligt Mediens och Persiens lag, som inte kan återkallas.” 13Då berättade de för kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och ditt påbud som du utfärdat, o kung. Han förrättar sin bön tre gånger om dagen.”
14När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att komma på något sätt att rädda honom. 15Sedan kom gruppen till kungen och sa: ”Tänk på, o kung, att i medisk och persisk lag kan inget påbud och ingen förordning som kungen utfärdar återkallas.” 16Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” 17En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel.
18Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna6:18 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen något nöje/någon förströelse., och han låg sömnlös. 19Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. 20När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” 21Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! 22Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.”
23Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. 24På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken.
25Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket:
”Jag önskar er stor välgång!
26Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud.
Han är den levande Guden,
som evigt förblir.
Hans rike ska aldrig gå under,
och hans makt tar aldrig slut.
27Han räddar och befriar,
han gör tecken och under
i himlen och på jorden.
Han har räddat Daniel från lejonen.”
28Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros.
