آيات لموسى
1فَقَالَ مُوسَى: «مَاذَا إذَا لَمْ يُصَدِّقُونِي وَلَمْ يُصْغُوا إلَيَّ وَقَالُوا: إِنَّ الرَّبَّ لَمْ يَظْهَرْ لَكَ؟» 2فَسَأَلَهُ الرَّبُّ: «مَا تِلْكَ الَّتِي بِيَدِكَ؟» فَأَجَابَ: «عَصاً». 3فَقَالَ: «أَلْقِهَا عَلَى الأَرْضِ». فَأَلْقَاهَا فَإِذَا هِيَ حَيَّةٌ، فَهَرَبَ مِنْهَا مُوسَى. 4فَقَالَ الرَّبُّ لِمُوسَى: «مُدَّ يَدَكَ وَاقْبِضْ عَلَيْهَا مِنْ ذَيْلِهَا». فَمَدَّ مُوسَى يَدَهُ وَقَبَضَ عَلَيْهَا، فَارْتَدَّتْ عَصاً فِي يَدِهِ. 5وَقَالَ الرَّبُّ: «هَذَا لِكَي يُؤْمِنُوا أَنَّ الرَّبَّ إِلَهَ آبَائِكُمْ، إِلَهَ إبْرَاهِيمَ وَإِلَهَ إسْحاقَ وَإِلَهَ يَعْقُوبَ قَدْ ظَهَرَ لَكَ».
6ثُمَّ قَالَ الرَّبُّ أَيْضاً: «أَدْخِلْ يَدَكَ فِي عُبِّكَ». فَأَدْخَلَ يَدَهُ فِي عُبِّهِ. وَعِنْدَمَا أَخْرَجَهَا إِذَا بِها بَرْصَاءُ كَالثَّلْجِ. 7وَأَمَرَهُ الرَّبُّ: «رُدَّ يَدَكَ إِلَى عُبِّكَ ثَانِيَةً». فَرَدَّ يَدَهُ إِلَى عُبِّهِ ثَانِيَةً ثُمَّ أَخْرَجَهَا مِنْ عُبِّهِ، وَإذَا بِها قَدْ عَادَتْ مِثْلَ بَاقِي جَسَدِهِ. 8وَقَالَ الرَّبُّ: «إِذَا لَمْ يُصَدِّقُوكَ، أَوْ يُعِيرُوا الْمُعْجِزَةَ الأُولَى انْتِبَاهَهُمْ، فَإِنَّهُمْ يُصَدِّقُونَ الثَّانِيَةَ. 9وَإذَا لَمْ يُصَدِّقُوا هَاتَيْنِ الآيَتَيْنِ وَلَمْ يُصْغُوا لِكَلامِكَ، فَاغْرِفْ مِنْ مَاءِ النَّهْرِ وَاسْكُبْهُ عَلَى الْأَرْضِ الْجَافَّةِ، فَيَتَحَوَّلَ الْمَاءُ الَّذِي غَرَفْتَهُ مِنَ النَّهْرِ إِلَى دَمٍ فَوْقَ الأَرْضِ».
10فَقَالَ مُوسَى لِلرَّبِّ: «أَصْغِ يَا رَبُّ، أَنَا لَمْ أَكُنْ فِي يَوْمٍ مِنَ الأَيَّامِ فَصِيحاً، لَا فِي الأَمْسِ، وَلا مُنْذُ أَنْ خَاطَبْتَ عَبْدَكَ. إِنَّمَا أَنَا بَطِيءُ النُّطْقِ عَيِيُّ اللِّسَانِ». 11فَقَالَ الرَّبُّ لَهُ: «مَنْ هُوَ بَارِئُ فَمِ الإِنْسَانِ؟ أَوْ مَنْ يَجْعَلُهُ أَخْرَسَ أَوْ أَصَمَّ أَوْ بَصِيراً أَوْ كَفِيفاً؟ أَلَسْتُ أَنَا، الرَّبَّ؟ 12فَالآنَ انْطَلِقْ فَأُلَقِّنَ فَمَكَ النُّطْقَ، وَأُعَلِّمَكَ مَاذَا تَقُولُ». 13لَكِنَّ مُوسَى أَجَابَ: «يَا سَيِّدُ، أَتَوَسَّلُ إِلَيْكَ أَنْ تُرْسِلَ مَنْ تَشَاءُ غَيْرِي». 14فَاحْتَدَمَ غَضَبُ الرَّبِّ عَلَى مُوسَى وَقَالَ: «أَلَيْسَ هَرُونُ اللّاوِيُّ أَخَاكَ؟ أَنَا أَعْلَمُ أَنَّهُ يُحْسِنُ الْكَلامَ، وَهَا هُوَ أَيْضاً قَادِمٌ لِلِقَائِكَ. وَحَالَمَا يَرَاكَ يَبْتَهِجُ قَلْبُهُ. 15فَتُحَدِّثُهُ وَتُلَقِّنُ فَمَهُ الْكَلامَ، فَأُعِينُكُمَا عَلَى الْقَوْلِ، وَأُعَلِّمُكُمَا مَاذَا تَفْعَلانِ، 16فَيُخَاطِبُ هُوَ الشَّعْبَ عَنْكَ ويَكُونُ لَكَ بِمَثَابَةِ فَمٍ وَأَنْتَ تَكُونُ لَهُ بِمَثَابَةِ إِلَهٍ. 17وَخُذْ بِيَدِكَ هَذِهِ الْعَصَا لِتَصْنَعَ بِها الْمُعْجِزَاتِ».
موسى يعود إلى مصر
18فَرَجَعَ مُوسَى إِلَى يَثْرُونَ حَمِيهِ وَقَالَ لَهُ: «دَعْنِي أَعُودُ إِلَى قَوْمِي فِي مِصْرَ لأَرَى أَمَازَالُوا بَعْدُ أَحْيَاءَ». فَأَجَابَ يَثْرُونُ مُوسَى: «اذْهَبْ بِسَلامٍ».
19وَأَمَرَ الرَّبُّ مُوسَى فِي مِدْيَانَ: «هَيَّا ارْجِعْ إِلَى مِصْرَ، فَإِنَّهُ قَدْ مَاتَ جَمِيعُ السَّاعِينَ إِلَى الْقَضَاءِ عَلَيْكَ». 20فَأَخَذَ مُوسَى امْرَأَتَهُ وَبَنِيهِ وَأَرْكَبَهُمْ عَلَى الْحَمِيرِ وَمَضَى عَائِداً إِلَى أَرْضِ مِصْرَ. وَأَخَذَ مَعَهُ عَصَا اللهِ أَيْضاً.
21وَقَالَ الرَّبُّ لِمُوسَى: «حَالَمَا تَرْجِعُ إِلَى مِصْرَ، تَذَكَّرْ أَنْ تُجْرِيَ أَمَامَ فِرْعَوْنَ جَمِيعَ الْعَجَائِبِ الَّتِي مَنَحْتُكَ الْقُوَّةَ عَلَى إِجْرَائِهَا، وَلَكِنَّنِي سَأُقَسِّي قَلْبَهُ لِكَيْ لَا يُطْلِقَ الشَّعْبَ. 22ثُمَّ قُلْ لِفِرْعَوْنَ: هَذَا مَا يَقُولُهُ الرَّبُّ: إِسْرَائِيلُ هُوَ ابْنِي الْبِكْرُ. 23قُلْتُ لَكَ: أَطْلِقِ ابْنِي لِيَعْبُدَنِي، وَلَكِنَّكَ رَفَضْتَ إِطْلاقَهُ، لِذَلِكَ سَأُهْلِكُ ابْنَكَ الْبِكْرَ».
24وَفِي أَثْنَاءِ الطَّرِيقِ، بِالقُرْبِ مِنْ خَانٍ، الْتَقَاهُ الرَّبُّ وَهَمَّ أَنْ يَقْتُلَهُ. 25فَأَخَذَتْ صَفُّورَةُ صَوَّانَةً وَقَطَعَتْ قُلْفَةَ ابْنِهَا وَمَسَّتْ بِها قَدَمَيْ مُوسَى قَائِلَةً: «حَقّاً إِنَّكَ عَرِيسُ دَمٍ لِي». 26فَعَفَا الرَّبُّ عَنْهُ. حِينَئِذٍ قَالَتْ: «عَرِيسُ دَمٍ مِنْ أَجْلِ الْخِتَانِ».
27وَقَالَ الرَّبُّ لِهَرُونَ: «اذْهَبْ إِلَى الصَّحْرَاءِ لاِسْتِقْبَالِ مُوسَى». فَمَضَى وَالْتَقَاهُ عِنْدَ جَبَلِ الرَّبِّ وَقَبَّلَهُ. 28فَأَطْلَعَ مُوسَى هَرُونَ عَلَى جَمِيعِ كَلامِ الرَّبِّ الَّذِي حَمَّلَهُ إِيَّاهُ، وَمَا كَلَّفَهُ بِهِ مِنْ آيَاتٍ، 29ثُمَّ انْطَلَقَ مُوسَى وَهَرُونُ وَجَمَعَا كُلَّ شُيُوخِ بَنِي إِسْرَائِيلَ، 30فَحَدَّثَهُمْ هَرُونُ بِجَمِيعِ مَا قَالَهُ الرَّبُّ لِمُوسَى. وَأَجْرَى مُوسَى الْمُعْجِزَاتِ أَمَامَهُمْ. 31فَآمَنَ الشَّعْبُ. وَعِنْدَمَا سَمِعُوا أَنَّ اللهَ قَدِ افْتَقَدَهُمْ وَنَظَرَ إِلَى مَذَلَّتِهِمْ انْحَنَوْا سَاجِدِينَ.
Mose ber Gud om hjälp
1Mose sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på vad jag säger? Om de säger att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig?”
2”Vad är det du har i din hand?” frågade Herren honom. ”En herdestav”, svarade han. 3”Kasta den på marken”, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm och han sprang undan för den. 4Då sa Herren till honom: ”Ta fast den i stjärten!” När Mose gjorde det, blev den en stav igen. 5”Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.
6Stick nu in handen innanför din mantel”, sa Herren. Mose stack in handen i manteln och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit4:6 Ordet vit står inte med i hebreiskan och ”som snö” kan anspela på den flagiga karaktären av sjukdomen. som snö av spetälska. 7”Stick in den igen”, sa Herren, och han stack in den. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.
8”Om de inte tror dig eller tar det första tecknet på allvar, kommer de att tro på det andra, 9och om de inte lyssnar på dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och det ska förvandlas till blod.”
10Mose svarade: ”Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.”
11”Vem har gett människan hennes mun?” frågade Herren honom. ”Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? 12Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.”
13”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. 14Då blev Herren arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. 15Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. 16Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. 17Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.”
Mose återvänder till Egypten
18Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro.
19Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.”
20Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.
21Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. 22Då ska du säga till honom: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ”
24Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose4:24 Eller Moses son; i grundtexten står bara honom. och ville döda honom. 25Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses4:25 I grundtexten honom; vem som åsyftas är osäkert. Episoden är över huvud taget svårtolkad. fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” 26Sedan lät Herren honom vara.4:26 Gud säger i vers 22 och 23 att Israel är hans förstfödde son, och att han ska döda faraos förstfödde, men Mose hade själv inte hållit förbundet med Gud och låtit omskära sin son. Se 1 Mos 17:9-10. Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen.
27Vid samma tid sa Herren till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. 28Mose talade om för Aron allt som Herren hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra.
29Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. 30Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. 31Då trodde folket, när de hörde att Herren tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad.
