1How doth the city sit solitary, that was full of people! how is she become as a widow! she that was great among the nations, and princess among the provinces, how is she become tributary! 2She weepeth sore in the night, and her tears are on her cheeks: among all her lovers she hath none to comfort her: all her friends have dealt treacherously with her, they are become her enemies. 3Judah is gone into captivity because of affliction, and because of great servitude: she dwelleth among the heathen, she findeth no rest: all her persecutors overtook her between the straits.1.3 because of great…: Heb. for the greatness of servitude 4The ways of Zion do mourn, because none come to the solemn feasts: all her gates are desolate: her priests sigh, her virgins are afflicted, and she is in bitterness. 5Her adversaries are the chief, her enemies prosper; for the LORD hath afflicted her for the multitude of her transgressions: her children are gone into captivity before the enemy. 6And from the daughter of Zion all her beauty is departed: her princes are become like harts that find no pasture, and they are gone without strength before the pursuer. 7Jerusalem remembered in the days of her affliction and of her miseries all her pleasant things that she had in the days of old, when her people fell into the hand of the enemy, and none did help her: the adversaries saw her, and did mock at her sabbaths.1.7 pleasant: or, desirable 8Jerusalem hath grievously sinned; therefore she is removed: all that honoured her despise her, because they have seen her nakedness: yea, she sigheth, and turneth backward.1.8 is…: Heb. is become a removing, or, wandering 9Her filthiness is in her skirts; she remembereth not her last end; therefore she came down wonderfully: she had no comforter. O LORD, behold my affliction: for the enemy hath magnified himself. 10The adversary hath spread out his hand upon all her pleasant things: for she hath seen that the heathen entered into her sanctuary, whom thou didst command that they should not enter into thy congregation.1.10 pleasant: or, desirable 11All her people sigh, they seek bread; they have given their pleasant things for meat to relieve the soul: see, O LORD, and consider; for I am become vile.1.11 to…: or, to make the soul to come again
12¶ Is it nothing to you, all ye that pass by? behold, and see if there be any sorrow like unto my sorrow, which is done unto me, wherewith the LORD hath afflicted me in the day of his fierce anger.1.12 Is it…: or, It is nothing1.12 pass by: Heb. pass by the way? 13From above hath he sent fire into my bones, and it prevaileth against them: he hath spread a net for my feet, he hath turned me back: he hath made me desolate and faint all the day. 14The yoke of my transgressions is bound by his hand: they are wreathed, and come up upon my neck: he hath made my strength to fall, the Lord hath delivered me into their hands, from whom I am not able to rise up. 15The Lord hath trodden under foot all my mighty men in the midst of me: he hath called an assembly against me to crush my young men: the Lord hath trodden the virgin, the daughter of Judah, as in a winepress.1.15 the virgin…: or, the winepress of the virgin, etc 16For these things I weep; mine eye, mine eye runneth down with water, because the comforter that should relieve my soul is far from me: my children are desolate, because the enemy prevailed.1.16 relieve: Heb. bring back 17Zion spreadeth forth her hands, and there is none to comfort her: the LORD hath commanded concerning Jacob, that his adversaries should be round about him: Jerusalem is as a menstruous woman among them.
18¶ The LORD is righteous; for I have rebelled against his commandment: hear, I pray you, all people, and behold my sorrow: my virgins and my young men are gone into captivity.1.18 commandment: Heb. mouth 19I called for my lovers, but they deceived me: my priests and mine elders gave up the ghost in the city, while they sought their meat to relieve their souls. 20Behold, O LORD; for I am in distress: my bowels are troubled; mine heart is turned within me; for I have grievously rebelled: abroad the sword bereaveth, at home there is as death. 21They have heard that I sigh: there is none to comfort me: all mine enemies have heard of my trouble; they are glad that thou hast done it: thou wilt bring the day that thou hast called, and they shall be like unto me.1.21 called: or, proclaimed 22Let all their wickedness come before thee; and do unto them, as thou hast done unto me for all my transgressions: for my sighs are many, and my heart is faint.
Första klagosången över Jerusalem1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
1Se, så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Som en änka har hon blivit,
hon som var så stor bland folken.
Ländernas drottning
har blivit en slavinna.
2Hon gråter bittert i natten,
hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
och blivit hennes fiender.
3Juda har förts bort i landsflykt
efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
och ingen flyktväg fanns.
4Vägarna till Sion sörjer,
för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
själv sörjer hon bittert.
5Hennes ovänner har tagit makten,
hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
bortförda av fienden.
6Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
undan sina förföljare.
7I sin misär och hemlöshet
minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
och skrattade åt hennes undergång.
8Jerusalem har begått svåra synder
och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
föraktar henne nu
när de ser henne naken.
Hon suckar och vänder sig bort.
9Orenhet fläckar hennes kläder.
Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
och ingen finns som tröstar henne.
”Herre, se mitt elände,
fienden triumferar!”
10Motståndaren har räckt ut sin hand
efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Hela hennes folk suckar
och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
se hur föraktad jag är!”
12”Betyder detta ingenting för er,1:12 Grundtextens innebörd är osäker.
alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
på sin brinnande vredes dag.
13Han har sänt en eld från höjden,
skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
sjuk och svag dagen lång.
14Till ett ok har mina synder vävts samman,
hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
som jag inte kan stå emot.
15Herren har förkastat
alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.
16Därför gråter jag,
tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
för min fiende har tagit över.”
17Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
som något orent bland dem.
18”Herren är rättfärdig,
för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
har förts bort i fångenskap.
19Jag kallade på mina älskare,
men de svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
medan de letade efter något att äta
för att hålla sig vid liv.
20Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
och inomhus finns bara död.
21Man hör hur jag suckar,
men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
men för dem ska det gå som för mig.
22Låt all deras ondska komma inför dig,
och gör med dem
så som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
och mitt hjärta är tungt.”
