1For yourselves, brethren, know our entrance in unto you, that it was not in vain: 2But even after that we had suffered before, and were shamefully entreated, as ye know, at Philippi, we were bold in our God to speak unto you the gospel of God with much contention. 3For our exhortation was not of deceit, nor of uncleanness, nor in guile: 4But as we were allowed of God to be put in trust with the gospel, even so we speak; not as pleasing men, but God, which trieth our hearts. 5For neither at any time used we flattering words, as ye know, nor a cloke of covetousness; God is witness: 6Nor of men sought we glory, neither of you, nor yet of others, when we might have been burdensome, as the apostles of Christ. 7But we were gentle among you, even as a nurse cherisheth her children: 8So being affectionately desirous of you, we were willing to have imparted unto you, not the gospel of God only, but also our own souls, because ye were dear unto us. 9For ye remember, brethren, our labour and travail: for labouring night and day, because we would not be chargeable unto any of you, we preached unto you the gospel of God. 10Ye are witnesses, and God also, how holily and justly and unblameably we behaved ourselves among you that believe: 11As ye know how we exhorted and comforted and charged every one of you, as a father doth his children, 12That ye would walk worthy of God, who hath called you unto his kingdom and glory.
13For this cause also thank we God without ceasing, because, when ye received the word of God which ye heard of us, ye received it not as the word of men, but as it is in truth, the word of God, which effectually worketh also in you that believe. 14For ye, brethren, became followers of the churches of God which in Judaea are in Christ Jesus: for ye also have suffered like things of your own countrymen, even as they have of the Jews: 15Who both killed the Lord Jesus, and their own prophets, and have persecuted us; and they please not God, and are contrary to all men: 16Forbidding us to speak to the Gentiles that they might be saved, to fill up their sins alway: for the wrath is come upon them to the uttermost.
17But we, brethren, being taken from you for a short time in presence, not in heart, endeavoured the more abundantly to see your face with great desire. 18Wherefore we would have come unto you, even I Paul, once and again; but Satan hindered us. 19For what is our hope, or joy, or crown of rejoicing? Are not even ye in the presence of our Lord Jesus Christ at his coming? 20For ye are our glory and joy.
Paulus minns sitt besök i Thessalonike
1Syskon, ni vet själva att vårt besök hos er inte var förgäves. 2Vi hade tidigare, som ni vet, blivit misshandlade och förödmjukade i Filippi. Men Gud gav oss mod att förkunna evangeliet för er, trots hårt motstånd. 3Vår uppmaning att ta emot det är inte motiverad av något falskt, orent eller av bedrägliga avsikter. 4Nej, Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör, inte för att tillfredsställa människor utan Gud, som prövar våra hjärtan. 5Vi har aldrig använt oss av smicker, det vet ni, och aldrig försökt utnyttja er under någon förevändning, det kan Gud intyga. 6Vi har inte strävat efter att bli ärade av människor, vare sig av er eller någon annan, 7även om vi som Kristus apostlar2:7 Eller sändebud. hade kunnat utnyttja vår myndighet.2:7 Eller: kunnat komma med anspråk. Nej, istället uppträdde vi lika kärleksfullt som en mor som sköter sina barn. 8Vi älskade er så mycket att vi inte bara gav er evangeliet från Gud utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss. 9Ni kommer säkert ihåg, syskon, hur vi arbetade och slet. Dag och natt arbetade vi, för att inte behöva vara någon börda för någon av er medan vi förkunnade Guds evangelium för er.
10Både ni och Gud kan intyga hur heligt, rättfärdigt och oklanderligt vi uppförde oss hos er troende. 11Ni vet också att vi förmanade och uppmuntrade var och en av er personligen, som en far sina barn. 12Vi vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, han som kallar er till sitt rike och sin härlighet.
13Därför tackar vi ständigt Gud för att ni tog emot Guds budskap som vi förkunnade, inte som mänskliga ord utan som ett budskap från Gud, vilket det ju verkligen är, och som verkar i er som tror. 14Ni har ju, syskon, följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden från era egna landsmän som de från judarna. 15De dödade Herren Jesus, liksom de dödade profeterna. De förföljer oss också oss. De frågar inte efter Guds vilja utan är fiender till alla människor, 16eftersom de försöker hindra oss från att tala till andra folk så att de kan bli räddade. Så blir deras synders mått rågat, och de ska till slut nås av Guds vrede.
Paulus längtar efter att få träffa församlingen
17Syskon, vi har nu under en tid varit skilda från er, fysiskt, inte i hjärtats avseende, och vi har därför längtat efter er och gjort allt för att kunna träffa er igen. 18Vi har försökt resa till er, och jag, Paulus, har försökt mer än en gång, men Satan har hindrat oss. 19Ni är ju vårt hopp och vår glädje, den segerkrans vi med stolthet kan visa upp då vår Herre Jesus kommer tillbaka. 20Ja, ni är vår ära och vår glädje.
