Het Boek

Psalmen 137:1-9

1Wij zaten aan de rivier in de stad Babel

en huilden toen wij aan Jeruzalem dachten.

2Onze citers hadden wij daar

aan de takken van een wilg gehangen,

3omdat onze bewakers wilden dat wij zouden zingen.

Ondanks dat zij ons sloegen,

wilden zij een vrolijk lied horen.

‘Vooruit,’ zeiden zij, ‘zing eens een lied over Jeruzalem!’

4Maar hoe kunnen wij nu in een vreemd land

een lied voor de Here zingen?

5Mijn rechterhand mag verlamd raken,

als ik Jeruzalem zou vergeten!

6Als ik Jeruzalem niet zou bezingen

als de mooiste en hoogste stad,

zou mijn tong krachteloos

in mijn mond mogen liggen.

7Neem wraak, Here, op de Edomieten

die Jeruzalem hebben verwoest.

Zij zeiden tegen elkaar:

‘Wij breken die stad tot op de bodem af!’

8Volk van Babel, binnenkort

zal uw eigen land worden verwoest.

Wij prijzen hen die vergelding zullen uitoefenen

over wat u ons hebt aangedaan.

9Wij prijzen degene die nu

úw kinderen tegen de rotsen te pletter zal gooien.

Swedish Contemporary Bible

Psaltaren 137:1-9

Psalm 137

Vid Babels floder

1Vid Babylons floder satt vi och grät,

när vi tänkte på Sion.

2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,

3för de som höll oss fångna bad oss sjunga,

våra förtryckare137:3 Grundtextens innebörd är osäker. krävde glädjesånger av oss:

”Sjung för oss en sång från Sion!”

4Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång

i ett främmande land?

5Om jag glömmer dig, Jerusalem,

så låt min högra hand glömma att spela137:5 spela finns inte i grundtexten..

6Låt min tunga fastna i gommen,

om jag inte tänker på Jerusalem

som min största glädje.

7Herre, tänk på Jerusalems dag,

hur edoméerna ropade:

”Riv ner det! Jämna det med marken!”

8Du Babylons dotter, du fördärvade,

lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.

9Lycklig är den som tar dina spädbarn

och krossar dem mot klipporna.