Hoffnung für Alle

Psalm 22

Mein Gott, warum hast du mich verlassen?

1Ein Lied von David, nach der Melodie: »Eine Hirschkuh früh am Morgen«.

Mein Gott, mein Gott, warum hast du mich verlassen?
    Ich schreie verzweifelt, doch du bist so weit weg,
    nirgendwo scheint mir Rettung in Sicht zu sein.
Mein Gott, Tag und Nacht rufe ich zu dir um Hilfe,
    aber du antwortest nicht und schenkst mir keine Ruhe.

Du bist doch der heilige Gott!
    Du bist es, dem das Volk Israel seine Loblieder singt.
Unsere Vorfahren haben sich auf dich verlassen,
    und du hast ihnen immer wieder geholfen.
Zu dir schrien sie und wurden gerettet.
    Sie vertrauten dir, und du hast sie nicht enttäuscht.

Und was ist mit mir? Ein Wurm bin ich, kein Mensch mehr –
    nur noch Hohn und Spott hat man für mich übrig.
Alle Leute machen sich über mich lustig.
    Wer mich sieht, verzieht sein Gesicht
    und schüttelt verächtlich den Kopf.
»Überlass Gott deine Not!«, lästern sie,
    »der soll dir helfen und dich retten!
    Er liebt dich doch, oder etwa nicht?«

10 Du, Herr, hast mich aus dem Leib meiner Mutter gezogen.
    Schon an ihrer Brust hast du mich Vertrauen gelehrt.
11 Du bist mein Gott, seitdem mein Leben begann.
    Seit der Stunde meiner Geburt bin ich auf dich angewiesen.
12 Bleib mir jetzt doch nicht fern! Groß ist meine Angst!
    Weit und breit gibt es keinen, der mir hilft.
13 Viele Feinde kesseln mich ein,
    umringen mich wie wilde Stiere.
14 Sie reißen ihr Maul auf wie brüllende Löwen,
    die ihre Beute zerfleischen wollen.
15 Meine Kraft schwindet wie Wasser, das versickert,
und alle meine Knochen sind wie ausgerenkt.
    Mein Herz verkrampft sich vor Angst[a],
16 und meine ganze Kraft ist dahin,
verdorrt wie eine staubige Tonscherbe.
Die Zunge klebt mir am Gaumen.
    Du lässt mich im Tode versinken.
17 Eine Meute böswilliger Menschen umkreist mich,
gierig wie wildernde Hunde.
    Hände und Füße haben sie mir durchbohrt.[b]
18 Ich kann alle meine Knochen zählen.
    Sie aber starren mich schadenfroh an.
19 Schon teilen sie meine Kleider unter sich auf
    und losen um mein Gewand.

20 Herr, wende dich nicht länger von mir ab!
    Nur du kannst mir neue Kraft geben, komm mir schnell zu Hilfe!
21 Rette mich vor dem tödlichen Schwert,
    bewahre mich vor den Krallen der Hundemeute!
    Ich habe doch nur dieses eine Leben!
22 Reiß mich heraus aus dem Rachen der Löwen
und beschütze mich vor den Hörnern dieser wilden Stiere!

    Und tatsächlich, Herr: Du hast mich erhört!
23 Ich will meinen Brüdern deinen Namen bekannt machen,
    vor der ganzen Gemeinde will ich dich loben.
24 Alle, die ihr den Herrn achtet, preist ihn!
    Ihr Nachkommen von Jakob, ehrt ihn!
Begegnet ihm in Ehrfurcht, ihr vom Volk Israel!
25 Denn er hat den Hilflosen nicht verachtet,
    über sein Elend ging er nicht hinweg.
Nein, Gott wandte sich nicht von ihm ab,
    sondern hörte auf ihn, als er um Hilfe schrie.
26 Herr, jetzt habe ich allen Grund,
dir vor der großen Gemeinde ein Loblied zu singen.
    Was ich dir in meiner Not versprochen habe, löse ich nun ein;
    alle, die Ehrfurcht vor dir haben, sind meine Zeugen.
27 Die Armen sollen sich wieder satt essen.[c]
Alle, die nach dem Herrn fragen, sollen ihn loben.
    Euer Leben lang dürft ihr euch daran freuen!
28 Auch in den fernsten Ländern werden Menschen
Gott erkennen und zu ihm umkehren,
    ja, alle Völker werden sich vor ihm niederwerfen.
29 Denn der Herr ist König,
    er herrscht über alle Nationen.

30 Auch die Großen dieser Erde müssen vor ihm niederfallen,
    sie, die immer mehr als genug zu essen hatten.
Ja, vor ihm werden einmal alle Menschen ihre Knie beugen,
    alle Sterblichen, denen das Leben zwischen den Fingern zerrinnt.
31 Die kommenden Generationen werden ihm dienen,[d]
    eine wird der nächsten von ihm erzählen.
32 Selbst die Menschen, die noch nicht geboren sind,
    werden von seinen gerechten Taten hören,
    und man wird sagen: »Der Herr hat es vollbracht!«

Notas al pie

  1. 22,15 Wörtlich: zerschmilzt in meinem Inneren wie Wachs.
  2. 22,17 So nach der griechischen Übersetzung. Der hebräische Text lautet: Meine Hände und Füße wie ein Löwe.
  3. 22,27 Hier ist wohl an eine fröhliche Opfermahlzeit gedacht, zu welcher der Psalmbeter aus Dankbarkeit auch die Armen einlädt. Vgl. »Opfer« in den Sacherklärungen.
  4. 22,31 Oder: Er wird Nachkommen haben, die ihm dienen.

Swedish Contemporary Bible

Psalms 22

Psalm 22

En lidandepsalm som börjar i djupaste förtvivlan men övergår i glädje och jubel.[a]

1För körledaren, efter ”Morgonrodnadens hind”[b]. En psalm av David.

2Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?

Min räddning förblir långt borta,

hur förtvivlat jag än ropar.

3Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte,

på natten, men jag får ingen ro,

4och ändå är du den Helige,

till vars tron Israels lovsång stiger.

5Våra fäder satte sin tillit till dig,

de förtröstade på dig,

och du befriade dem.

6De ropade till dig och blev räddade.

De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna.

7Men jag är en mask och inte en människa,

hånad av människor

och föraktad av folket.

8Alla som ser mig hånar mig,

de hånskrattar åt mig

och skakar på huvudet.

9”Han förlitar ju sig på Herren,

låt nu Herren gripa in och befria honom,

eftersom han älskar honom!”

10Herre, du hjälpte mig ut ur min mors liv,

du lät mig vila tryggt vid min mors bröst.

11Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig,

sedan jag föddes har du varit min Gud.

12Var inte långt borta från mig

när jag är i nöd

och ingen finns som hjälper.

13Tjurar i mängd omger mig,

Bashans tjurar omringar mig.

14De kommer mot mig med öppna gap

som rovlystna, rytande lejon.

15Jag hälls ut som vatten,

och alla mina ben är ur led.

Mitt hjärta är som vax,

det smälter i mitt inre.

16Min styrka har torkat ihop som en lerskärva.

Min tunga klibbar fast i gommen,

och du lägger mig i dödens stoft.

17Hundar omger mig,

en hop onda män omringar mig.

De har genomborrat[c] mina händer och fötter,

18och jag kan räkna varje ben i min kropp.

De ser och stirrar på mig.

19De delar mina kläder mellan sig,

och kastar lott om min klädnad.

20Herre, var inte så långt borta,

du, min styrka, skynda dig och hjälp mig!

21Rädda mig från svärdet,

mitt dyrbara liv från hundarnas våld!

22Rädda mig från lejonens gap

och från vildoxarnas horn.

Du svarar mig.[d]

23Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.

Jag ska prisa dig mitt i församlingen.

24Ni som fruktar Herren, prisa honom,

ära honom, ni ättlingar till Jakob!

Bäva för honom, Israels ätt!

25Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände,

han har inte dolt sitt ansikte för honom,

utan hört hans rop om hjälp.

26Från dig kommer min lovsång

i den stora församlingen,

jag ska uppfylla mina löften

inför dem som fruktar dig.

27De ödmjuka ska äta och bli mätta.

De som söker Herren ska prisa honom.

Må ni få livsmod för evigt!

28Hela jorden ska minnas det och återvända till Herren,

alla folk och stammar ska tillbe honom.

29Herren tillhör riket

och han regerar över folken.

30Jordens alla rika ska tillbe honom,

böja knä inför honom,

alla de som sänks ner i stoftet,

de som inte kan hålla sig själva vid liv.[e]

31De efterkommande ska också tjäna honom,

och de ska få höra om Herren.

32De ska komma och förkunna hans rättfärdighet

för folk som ännu inte är födda,

för detta har han gjort.

Notas al pie

  1. 22:0 Psalmen har traditionellt setts som messiansk och innehåller många förutsägelser om Jesus lidande, Mark 15:34.
  2. 22:1 Kan ha varit en känd sång på psalmistens tid, men termen kan också utifrån Septuaginta tolkas som hjälp som kommer vid gryningen, en tanke som förekommer även på andra håll i Psaltaren (se t.ex. 46:6).
  3. 22:17 Det hebreiska ordets betydelse är osäker, och en mer ordagrann översättning skulle vara som ett lejon, och enligt andra handskrifter (både hebreiska och Septuaginta-handskrifter) de grävde. Det har traditionellt tolkats som ett verb som syftar på genomborrandet av Jesus händer och fötter. Versen citeras dock inte i Nya testamentet.
  4. 22:22 Den sista satsens innebörd i grundtexten är osäker. Septuaginta m.fl. har tolkat det som ett uttryck för den arma, bedjande människan: Rädda mig från lejonens gap, arma mig från…
  5. 22:30 Grundtextens innebörd är osäker.