Hiob 22 – HOF & APSD-CEB

Hoffnung für Alle

Hiob 22:1-30

Elifas: Kehr wieder um zu Gott!

1Ein drittes Mal ergriff Elifas aus Teman das Wort:

2»Meinst du, dass ein Mensch für Gott von Nutzen ist?

Wer weise und verständig ist,

nützt doch nur sich selbst!

3Machst du Gott damit eine Freude,

dass du dir nichts zuschulden kommen lässt?

Bringt es ihm Gewinn, wenn du ein tadelloses Leben führst?

4Nicht wegen deiner Frömmigkeit

geht Gott mit dir ins Gericht

und zieht dich jetzt zur Rechenschaft,

5nein, wegen deiner großen Bosheit!

Lang ist die Liste deiner Sünden!

6Wenn dir dein Nachbar etwas schuldete,

dann hast du ohne Grund

sein einziges Gewand als Pfand genommen.

7Dem Durstigen hast du kein Wasser gegeben

und dem Hungrigen das Brot verweigert.

8Dabei bist du mächtig und angesehen;

dir gehört das Land, in dem du wohnst!

9Witwen hast du mit leeren Händen weggeschickt

und den Waisenkindern ihre Bitten abgeschlagen.

10Deshalb umgeben dich jetzt tödliche Gefahren

und packt dich Furcht und Entsetzen.

11Deshalb ist es jetzt so dunkel um dich her,

dass du keine Handbreit sehen kannst,

deshalb überrollt dich jetzt die große Flut!

12Schau dir die Sterne an dort oben –

Gott ist noch viel erhabener,

er überragt den Himmel!

13-14Darum sagst du auch:

›Was weiß er schon?

Kann uns Gott gerecht beurteilen,

wenn dunkle Wolken ihm den Blick versperren?

In tiefer Finsternis verbirgt er sich,

er sieht uns nicht;

fern am Rand des Weltalls wohnt er!‹

15Willst auch du die falschen Wege gehen,

die in alter Zeit gewissenlose Menschen schon gegangen sind?

16Vorzeitig wurden sie aus dem Leben gerissen,

ihre Häuser wurden fortgespült von einer Flut.

17Sie wagten es, zu Gott zu sagen:

›Geh mir aus dem Weg!‹

und: ›Was kann uns der Allmächtige schon tun?‹

18Dabei war er es doch,

der in seiner Güte sie zu Wohlstand brachte! –

Doch ich will mich hüten, so wie sie zu reden! –

19Gute und gerechte Menschen werden lachen

und sich freuen, wenn sie ihren Untergang sehen!

20›Jetzt ist unser Feind vernichtet‹, jubeln sie,

›und sein Besitz wurde ein Raub der Flammen!‹

21Hiob, versöhn dich wieder mit Gott,

schließ mit ihm Frieden,

dann wird er dir sehr viel Gutes tun!

22Gib wieder acht auf das, was er dir sagt,

und nimm dir seine Worte zu Herzen!

23Wenn du zu Gott, dem Allmächtigen, umkehrst,

wird er dich aufrichten.

Halte alles Unrecht von deinem Haus fern!

24Wirf dein kostbares Gold weg,

versenk es irgendwo im Fluss!

25Dann ist Gott selbst dein kostbarer Schatz,

dann bedeutet er dir mehr als alles Gold und Silber.

26Er wird die Quelle deiner Freude sein,

und du kannst wieder zu ihm aufschauen.

27Wenn du zu ihm betest, wird er dich erhören;

und du wirst erfüllen,

was du ihm versprochen hast.

28Deine Pläne werden gelingen;

hell strahlt das Licht über allen deinen Wegen!

29Wenn andere am Boden liegen und du betest: ›Herr, stärke sie wieder!‹,

dann wird Gott die Niedergeschlagenen aufrichten.

30Sogar einen schuldbeladenen Menschen wird Gott retten,

weil du mit reinem Herzen für ihn gebetet hast!«

Ang Pulong Sa Dios

Job 22:1-30

Ang Tubag ni Elifaz

1Unya mitubag si Elifaz nga taga-Teman, 2“May pulos ba ang tawo ngadto sa Dios? May kaayohan bang ikahatag ang tawong maalamon kaniya? 3Malipay ba ang Makagagahom nga Dios kon matarong ka? May makuha ba siya kon walay ikasaway sa imong kinabuhi? 4Gibadlong ka sa Dios ug gihukman dili tungod kay nagatahod ka kaniya, 5kondili tungod kay labihan na gayod ang imong kadaotan ug wala nay undang ang imong pagpakasala. 6Sa walay kalooy gikuha mo ang bisti sa imong isigka-tawo isip garantiya sa iyang utang kanimo, ug halos wala na siyay bisti. 7Wala mo hatagig tubig ang giuhaw, ug wala mo usab hatagig pagkaon ang gigutom. 8Gigamit mo ang imong pagkagamhanan ug pagkadungganon sa pag-angkon ug yuta. 9Kon mangayo kanimo ug tabang ang mga biyuda, gipapauli mo sila nga walay dala. Apil ang mga ilo wala mo ayoha pagtagad. 10Mao kana ang hinungdan nga nalibotan ka sa mga lit-ag, ug kalit nga moabot kanimo ang kahadlok. 11Mao kana ang hinungdan kon nganong nangitngitan ka, nabutaan, ug nalapawan sa baha.

12“Ang Dios anaa sa kinaibabwan sa langit, labaw pa sa kinalayoan nga mga bitoon. 13Mao kana nga miingon ka, ‘Wala mahibalo ang Dios sa akong ginahimo. Natabonan siya sa bagang dag-om, unsaon man niya paghukom? 14Natabonan siya sa bagang panganod, busa dili niya kita makita samtang naglakaw siya ibabaw sa langit.’

15“Magpadayon ka ba sa pagsunod sa mga gawi nga dugay nang gisunod sa mga tawong daotan? 16Nangamatay sila nga dili pa nila panahon; nahisama sila sa pundasyon sa balay nga gianod sa baha. 17Miingon sila sa Makagagahom nga Dios, ‘Pasagdi lang kami! Unsa may mahimo mo kanamo?’ 18Apan ang Dios mao ang nagpuno sa ilang mga balay sa maayong mga butang. Busa kon unsa may itambag niining daotang mga tawo, dili gayod ako mamati.

19“Kon makita sa matarong ug inosente nga mga tawo ang pagkalaglag sa daotang mga tawo, malipay ug magkatawa sila kanila. 20Moingon sila, ‘Nalaglag na gayod ang atong mga kaaway, ug gilamoy sa kalayo ang ilang kabtangan.’

21Job, pagpasakop sa Dios ug pakighusay kaniya aron panalanginan ka niya. 22Dawata ang iyang mga katudloanan ug tipigi sa imong kasingkasing ang iyang mga pulong. 23Kon mobalik ka sa Makagagahom nga Dios, ug kuhaon mo ang kadaotan gikan sa imong panimalay, ibalik niya ang maayo mong kahimtang. 24Ayaw hatagig bili ang imong mga bulawan; isipa kini nga daw sama lang sa balas o mga bato lang sa suba. 25Ug ang Makagagahom nga Dios mahimong sama sa bulawan ug mahalong plata alang kanimo. 26Unya makaplagan mo ang kalipay nga nagagikan sa Makagagahom nga Dios, ug dili ka na maulaw nga moduol kaniya. 27Mag-ampo ka ngadto kaniya ug pamation ka niya, ug tumanon mo ang imong mga saad kaniya. 28Unsa man ang imong ginaplano nga pagabuhaton, matuman kini, ug modan-ag ang kahayag sa imong agianan. 29Kon adunay tawo nga maluya, ug kon moampo ka sa Dios nga lig-onon siya, tabangan niya ang maong tawo. 30Bisan ang mga tawo nga nakasala luwason niya pinaagi sa imong matarong nga kinabuhi.”