1. Könige 18 – HOF & APSD-CEB

Hoffnung für Alle

1. Könige 18:1-46

Elia kehrt nach Israel zurück

1Wochen und Monate vergingen. Nach mehr als zwei Jahren sagte der Herr zu Elia: »Geh jetzt und zeig dich Ahab! Ich will es wieder regnen lassen.«

2Elia machte sich auf den Weg nach Samaria, wo die Menschen schwer unter der Hungersnot litten. 3König Ahab ließ unterdessen seinen Palastverwalter Obadja zu sich rufen, einen Mann, der große Ehrfurcht vor dem Herrn hatte. 4Als damals Königin Isebel alle Propheten des Herrn beseitigen wollte, hatte er hundert von ihnen in zwei Höhlen versteckt, je fünfzig in einer, und sie mit Wasser und Brot versorgt. 5Ahab befahl nun Obadja: »Geh durch das Land zu allen Quellen und Bächen! Vielleicht gibt es dort noch etwas Gras, mit dem wir zumindest einige unserer Pferde und Maultiere durchbringen können.«

6Ahab und Obadja sprachen sich ab, wer welche Teile des Landes durchstreifen sollte, und brachen dann auf. 7Obadja war noch nicht lange unterwegs, als ihm Elia entgegenkam. Obadja erkannte den Propheten sofort, warf sich vor ihm zu Boden und fragte: »Bist du es wirklich, Elia, mein Herr?«

8»Ja, ich bin es«, antwortete Elia. »Geh sofort zurück und melde deinem Herrn, dass ich wieder da bin!« 9Obadja stöhnte: »Was habe ich verbrochen, dass du mir einen solchen Auftrag gibst? Ahab bringt mich um, wenn ich ihm das sage! 10Bei dem Herrn, deinem Gott, schwöre ich: Er hat dich überall suchen lassen. In alle Länder und Königreiche schickte er seine Leute. Erhielten sie zur Antwort: ›Elia ist nicht bei uns!‹, dann musste das Volk jeweils schwören, dich wirklich nicht gefunden zu haben. 11Und nun soll ich einfach zum König gehen und ihm sagen: ›Elia ist da‹? 12Was ist, wenn der Geist des Herrn dich in der Zwischenzeit entrückt, und ich weiß nicht wohin? Ahab wird mich umbringen, wenn ich ihm sage, dass ich dich gesehen habe, er dich dann aber nicht findet. Dabei habe ich doch von Jugend an nur den Herrn als meinen Gott verehrt! 13Hat dir niemand berichtet, was ich riskiert habe, als Isebel alle Propheten des Herrn umbringen ließ? In zwei Höhlen habe ich je fünfzig Propheten versteckt und sie mit Brot und Wasser versorgt. 14Und nun soll ich zu Ahab gehen und ihm melden: ›Elia ist wieder da‹? Bestimmt bringt er mich um!«

15Da entgegnete Elia: »Ich schwöre dir bei dem Herrn, dem allmächtigen Gott, dem ich diene, dass ich mich noch heute dem König zeige.«

16Da kehrte Obadja um und brachte Ahab die Nachricht. Der brach seine Suche sofort ab und ging Elia entgegen.

Wer ist der wahre Gott – Baal oder der Herr?

17Ahab begrüßte den Propheten mit den Worten: »So, da ist er ja, der Mann, der Israel ins Verderben gestürzt hat!« 18Elia widersprach: »Nicht ich bin an dem Unheil schuld, sondern du und deine Familie! Ihr macht euch nichts mehr aus den Geboten des Herrn. Stattdessen wirfst du dich dem Götzen Baal an den Hals und verehrst seine Statuen. 19Aber jetzt fordere ich dich auf: Schick die 450 Propheten von Baal alle zu mir auf den Berg Karmel! Auch die 400 Propheten der Aschera, die von Königin Isebel versorgt werden, sollen kommen. Sende Boten ins Land und lass alle Israeliten zu einer Volksversammlung auf den Karmel rufen!«

20Da befahl Ahab den Israeliten und allen Propheten, auf den Karmel zu kommen. 21Als alle versammelt waren, trat Elia vor die Menge und rief: »Wie lange noch wollt ihr auf zwei Hochzeiten tanzen? Wenn der Herr der wahre Gott ist, dann gehorcht ihm allein! Ist es aber Baal, dann dient nur ihm!«

Das Volk sagte kein Wort, 22und so fuhr Elia fort: »Ich stehe hier vor euch als einziger Prophet des Herrn, der noch übrig geblieben ist; und dort stehen 450 Propheten von Baal. 23Und nun bringt uns zwei junge Opferstiere. Baals Propheten sollen sich einen aussuchen, ihn in Stücke schneiden und auf das Brennholz legen, ohne es anzuzünden. Den anderen Stier will ich als Opfer zubereiten, und auch ich werde kein Feuer daran legen. 24Dann ruft ihr, die Propheten von Baal, euren Gott an; ich aber werde zum Herrn beten. Der Gott nun, der mit Feuer antwortet, der ist der wahre Gott.« Die ganze Volksmenge rief: »Ja, das ist gut!«

25Da sagte Elia zu den Propheten von Baal: »Ihr könnt anfangen, weil ihr so viele seid. Sucht euch einen Stier aus und bereitet ihn zu; aber keiner darf das Opfer anzünden! Und dann bittet euren Gott, Feuer vom Himmel zu schicken!« 26Sie schlachteten ihren Stier und bereiteten ihn für das Opfer zu. Dann begannen sie zu beten. Vom Morgen bis zum Mittag riefen sie ununterbrochen: »Baal, Baal, antworte uns doch!« Sie tanzten um den Altar, den man für das Opfer errichtet hatte. Aber nichts geschah, es blieb still.

27Als es Mittag wurde, begann Elia zu spotten: »Ihr müsst lauter rufen, wenn euer großer Gott es hören soll! Bestimmt ist er gerade in Gedanken versunken, oder er musste mal austreten. Oder ist er etwa verreist? Vielleicht schläft er sogar noch, dann müsst ihr ihn eben aufwecken!«

28Da schrien sie, so laut sie konnten, und ritzten sich nach ihrem Brauch mit Messern und Speeren die Haut auf, bis das Blut an ihnen herunterlief. 29Am Nachmittag schließlich gerieten sie vollends in Ekstase. Dieser Zustand dauerte bis gegen Abend an18,29 Wörtlich: bis um die Zeit, wenn man das (abendliche) Speiseopfer darbringt.. Aber nichts geschah, keine Antwort, kein Laut, nichts.

30Endlich forderte Elia das Volk auf: »Kommt jetzt zu mir herüber!« Sie versammelten sich um ihn, und er baute vor aller Augen den Altar des Herrn wieder auf, den man niedergerissen hatte. 31Er nahm dazu zwölf Steine nach der Zahl der Söhne Jakobs, von denen die zwölf Stämme Israels abstammen. Der Herr hatte Jakob später den Namen Israel gegeben. 32Mit den zwölf Steinen baute Elia einen Altar für den Herrn. Rundherum zog er einen breiten Graben.18,32 Wörtlich: Rund um den Altar zog er einen Graben, so breit, dass man 10 Kilogramm Saatgut hätte aussäen können. 33Dann schichtete er das Brennholz auf den Altar, zerteilte den Opferstier und legte ihn auf das Holz. 34Zuletzt befahl er: »Holt vier Eimer Wasser und gießt sie über das Opfer und das Holz!« Dies genügte ihm aber noch nicht, und so gab er denselben Befehl ein zweites und ein drittes Mal, 35bis das Wasser schließlich auf allen Seiten am Altar herunterlief und den Graben füllte.

36Zur Zeit des Abendopfers trat Elia vor den Altar und betete laut: »Herr, du Gott Abrahams, Isaaks und Israels! Heute sollen alle erkennen, dass du allein der Gott unseres Volkes bist. Jeder soll sehen, dass ich dir diene und dies alles nur auf deinen Befehl hin getan habe. 37Erhöre mein Gebet, Herr! Antworte mir, damit dieses Volk endlich einsieht, dass du, Herr, der wahre Gott bist und sie wieder dazu bringen willst, dir allein zu dienen.«

38Da ließ der Herr Feuer vom Himmel fallen. Es verzehrte nicht nur das Opferfleisch und das Holz, sondern auch die Steine des Altars und den Erdboden darunter. Sogar das Wasser im Graben leckten die Flammen auf.

39Als die Israeliten das sahen, warfen sie sich zu Boden und riefen: »Der Herr allein ist Gott! Der Herr allein ist Gott!« 40Elia aber befahl: »Packt die Propheten von Baal! Keiner soll entkommen!« Sie wurden festgenommen, und Elia ließ sie hinunter an den Fluss Kischon führen und dort hinrichten.

Endlich Regen!

41Dann sagte Elia zu Ahab: »Geh und lass dir etwas zu essen und zu trinken bringen, denn gleich fängt es an zu regnen; ich höre es schon rauschen!« 42Während Ahab aß und trank, stieg Elia zum Gipfel des Karmel hinauf. Dort oben kniete er nieder, verbarg das Gesicht zwischen den Knien und betete. 43Nach einer Weile befahl er seinem Diener: »Steig auf den höchsten Punkt des Berges und blick über das Meer! Dann sag mir, ob du etwas Besonderes siehst.«

Der Diener ging, hielt Ausschau und meldete: »Kein Regen in Sicht!« Doch Elia schickte ihn immer wieder: »Geh, sieh noch einmal nach!« 44Endlich, beim siebten Mal, rief der Diener: »Jetzt sehe ich eine kleine Wolke am Horizont, aber sie ist nicht größer als eine Hand.«

Da befahl Elia: »Lauf schnell zu Ahab und sag ihm: ›Lass sofort anspannen und fahr nach Hause, sonst wirst du vom Regen überrascht!‹« 45Da kam auch schon ein starker Wind auf, und schwarze Wolken verfinsterten den Himmel. Es dauerte nicht mehr lange, und ein heftiger Regen prasselte nieder. Ahab bestieg hastig seinen Wagen und fuhr in Richtung Jesreel. 46Da kam die Kraft des Herrn über Elia. Der Prophet band sein Gewand mit dem Gürtel hoch und lief vor Ahabs Wagen her bis nach Jesreel.

Ang Pulong Sa Dios

1 Mga Hari 18:1-46

Gipakita ni Elias nga Tinuod Siya nga Propeta sa Dios

1Tulo ka tuig na nga wala mag-ulan. Ug usa niana ka higayon, miingon ang Ginoo kang Elias, “Lakaw ug pakita kang Ahab, kay paulanon ko na.” 2Busa miadto si Elias kang Ahab.

Grabe na gayod kaayo ang kagutom didto sa Samaria niadtong panahona. 3Busa gipatawag ni Ahab si Obadia nga mao ang nagadumala sa iyang palasyo. (Si Obadia nagatahod gayod sa Ginoo. 4Sa dihang gipamatay ni Jezebel ang mga propeta sa Ginoo, gitagoan ni Obadia ang 100 ka mga propeta sa duha ka langub, 50 sa matag langub, ug gihatagan niya sila ug pagkaon ug tubig.) 5Miingon si Ahab kang Obadia, “Adtoon nato ang tanang mga tuboran ug lugut sa atong nasod, basig may makita pa kitang mga sagbot alang sa atong mga kabayo ug mga mula, aron masalbar nato sila.” 6Busa gibahin nilang duha ang dapit ug nagsabot kon asa nga bahin ang ilang adtoan. Ug unya nanglakaw sila.

7Samtang naglakaw si Obadia, natagboan niya si Elias. Nailhan niya si Elias, busa miyukbo siya agig pagtahod kaniya, ug miingon, “Ikaw ba gayod kana, Sir Elias?” 8Mitubag si Elias, “Oo. Karon lakaw, ug sultihi ang imong agalon nga si Ahab nga ania ako dinhi.” 9Apan miingon si Obadia, “Sir, unsa may akong sala kanimo nga buot mo man akong itugyan kang Ahab aron patyon? 10Sultihan ko ikaw sa tinuod atubangan sa buhi nga Ginoo, nga imong Dios, nga walay nasod o gingharian nga wala padad-i sa akong agalon ug tawo sa pagpangita kanimo. Kon moingon ang mga pangulo niadto nga mga nasod ug mga gingharian nga wala ka sa ilang dapit, papanumpaon sila ni Ahab nga wala ka gayod nila makita. 11Unya karon sugoon mo ako sa pag-adto sa akong agalon aron ingnon siya nga ania ka dinhi? 12Unsa man unyay mahitabo kon sa akong pagbiya dad-on ka sa Espiritu sa Ginoo sa dapit nga wala ko mahibaloi, ug pag-abot ni Ahab wala ka dinhi? Patyon gayod niya ako. Sir, nagaalagad na ako sa Ginoo sukad sa batan-on pa ako. 13Wala mo ba mabalitai ang akong gihimo sa dihang gipamatay ni Jezebel ang mga propeta sa Ginoo? Gitagoan ko ang 100 ka mga propeta sa Ginoo sa duha ka langub, 50 sa matag langub, ug gihatagan ko sila ug pagkaon ug tubig. 14Unya karon sugoon mo ako sa pag-adto sa akong agalon ug sultihan siya nga ania ka dinhi? Patyon niya ako!”

15Miingon si Elias, “Ipanumpa ko sa buhi nga Ginoo nga Makagagahom, nga akong ginaalagaran, nga magpakita ako kang Ahab karon gayong adlawa.”

16Busa miadto si Obadia kang Ahab ug gisultihan niya kini nga anaa si Elias, ug milakaw si Ahab sa pagpakigkita kang Elias. 17Sa dihang nakita ni Ahab si Elias, miingon siya, “Ikaw ba gayod kana, tigdalag kasamok sa Israel?” 18Mitubag si Elias, “Dili ako ang gadala ug kasamok sa Israel, kondili ikaw ug ang pamilya sa imong amahan. Tungod kay gisalikway ninyo ang mga sugo sa Ginoo ug gisimba ninyo ang mga imahen ni Baal. 19Karon, tigoma didto sa Bukid sa Carmel ang tanang katawhan sa Israel. Ug paadtoa usab ang 450 ka mga propeta ni Baal ug ang 400 ka mga propeta ni Ashera, nga ginapakaon ni Jezebel.”

20Busa gitigom ni Ahab didto sa Bukid sa Carmel ang tanang katawhan sa Israel ug ang mga propeta. 21Miduol si Elias sa mga tawo ug miingon, “Hangtod kanus-a ba kamong magsunod sa duha ka tinuohan? Kon ang Ginoo mao ang Dios, sunda ninyo siya, apan kon si Baal mao ang Dios, sunda ninyo siya.” Apan wala motubag ang mga tawo.

22Miingon pag-usab si Elias kanila, “Ako na lang ang nahibilin sa mga propeta sa Ginoo, apan si Baal may 450 pa ka mga propeta. 23Karon dad-i ninyo kami ug duha ka torong baka. Unya papilia ang mga propeta ni Baal ug usa nga ilang ihawon ug unya ipapatong sa sugnod, apan kinahanglan dili nila kini halingan. Mao usab ang himuon ko sa usa ka baka; ipatong ko usab kini sa sugnod ug dili ko usab kini halingan. 24Unya pag-ampo kamo sa inyong dios, ug ako mag-ampo usab sa Ginoo. Ang motubag pinaagi sa kalayo mao ang tinuod nga Dios.” Ug miuyon ang mga tawo.

25Unya miingon si Elias sa mga propeta ni Baal, “Kamoy una kay daghan kamo. Pagpili kamo ug usa ka torong baka ug andama ninyo kini. Unya pag-ampo kamo sa inyong dios, apan ayaw ninyo kini halingi.” 26Busa gikuha sa mga propeta ni Baal ang torong baka nga gidala kanila, ug giandam nila kini. Unya nagaampo sila kang Baal gikan sa buntag hangtod sa udto. Misinggit sila, “O Baal, tubaga kami!” Nagsayaw-sayaw sila libot sa halaran nga ilang gihimo. Apan walay mitubag.

27Sa dihang udto na, gibiaybiay na sila ni Elias nga nagaingon, “Sige, kusgi pa ninyog singgit, kay dios man kaha siya! Tingalig namalandong lang siya, o gapahulay,18:27 gapahulay: o, nalibang. o may giadtoan, o nakatulog ug kinahanglan nga pukawon.” 28Busa misinggit pa gayod sila ug kusog ug gisamad-samaran nila ang ilang mga lawas pinaagi sa sundang ug espada, sumala sa ilang nabatasan, hangtod nga nagkadugo sila. 29Milabay na ang kaudtohon ug padayon pa gihapon silang nanawag hangtod nga misobra na ang ilang oras sa paghalad,18:29 hangtod nga misobra… paghalad: sa literal, hangtod sa paghalad sa halad. Ginahimo kini sa pagsalop sa adlaw. apan wala gayoy mitubag kanila.

30Miingon si Elias sa tanang mga tawo, “Duol kamo kanako.” Ug miduol ang mga tawo kaniya. Unya giayo niya ang halaran sa Ginoo nga naguba. 31Nagkuha siya ug 12 ka bato nga nagrepresentar sa 12 ka tribo sa mga anak ni Jacob, ang tawo nga ginganlan sa Ginoo ug Israel. 32Gihimo niya ang mga bato nga halaran alang sa Ginoo, ug gikanalan niya ang palibot sa halaran. Ang kanal nga iyang gihimo mahimong butangan ug tulo ka galon nga binhi. 33Giayo niya pagplastar ang sugnod sa halaran ug gihiwa-hiwa ang baka ug gipatong kini sa sugnod. Unya miingon siya sa mga tawo, “Buboi ninyo ug upat ka banga nga tubig ang halad ug sugnod.” Human nila kini mahimo, 34miingon si Elias, “Buboi ninyo pag-usab.” Pagkahuman nila ug bubo, miingon pa gayod si Elias, “Buboi pa gayod ninyo sa ikatulo nga higayon.” Gituman nila ang giingon ni Elias, 35ug nagabanaw ang tubig libot sa halaran ug napuno usab ang kanal.

36Sa pag-abot sa oras sa paghalad sa panggabii nga halad, miduol si Propeta Elias sa halaran ug nagaampo. Miingon siya,Ginoo, Dios ni Abraham, ni Isaac, ug ni Jacob,18:36 Jacob: sa Hebreo, Israel. pamatud-i karong adlawa nga ikaw ang Dios sa Israel ug ako imong alagad, ug gihimo ko kining tanan sumala sa imong sugo. 37Tubaga ako, Ginoo, aron mahibaloan niining mga tawo nga ikaw Ginoo ang Dios, ug ginapabalik mo sila kanimo.”

38Ug miabot ang kalayo gikan sa Ginoo, ug gisunog niini ang halad, ang sugnod, ang mga bato ug ang abog, ug nauga ang kanal. 39Sa dihang nakita kini sa tanang mga tawo, miyukbo sila ug miingon, “Ang Ginoo mao ang Dios! Ang Ginoo mao ang Dios!” 40Unya gimandoan ni Elias ang mga tawo, “Dakpa ninyo ang mga propeta ni Baal. Kinahanglan walay makaikyas kanila!” Busa gidakop sa mga tawo ang mga propeta ni Baal ug gidala sila ni Elias sa Lugut sa Kishon ug gipamatay.

41Miingon si Elias kang Ahab, “Lakaw, kaon ug inom kay naay umaabot nga kusog nga ulan.” 42Busa milakaw si Ahab aron mokaon ug moinom, apan si Elias mitungas sa tumoy sa Carmel ug nagaampo, nga nagaluhod ug nagayuko sa yuta. 43Unya miingon siya sa iyang sulugoon, “Tungas ug tan-aw dapit sa dagat.” Gituman kini sa sulugoon.

Pagbalik niya kang Elias, miingon siya, “Wala akoy nakita.” Kapito siyang gipabalik-balik ni Elias sa pagtan-aw. 44Sa ikapitong balik, miingon siya kang Elias, “May nakita akong dag-om nga daw palad sa tawo ka gamay, nga mipaibabaw gikan sa lawod.” Busa miingon si Elias, “Lakaw, ug ingna si Ahab nga mosakay sa iyang karwahe ug mopauli aron dili siya maabtan sa ulan.”

45Pagkataudtaod mingitngit ang langit tungod sa mga dag-om. Mihangin ug miulan ug kusog, ug misakay si Ahab sa karwahe ug miadto sa Jezreel. 46Unya, gigamhan sa Ginoo si Elias. Gibira niya pataas ang iyang bisti ug gibaksan, unya midagan siya pag-una kang Ahab paingon sa Jezreel.