Salmo 90Salmo 90 Ang titulo sa Hebreo: Ang pangamuyo ni Moises nga alagad sang Dios.
Ang Dios kag ang Tawo
1Ginoo, ikaw ang amon puluy-an halin pa sang una.
2Sa wala mo pa matuga ang mga bukid kag ang kalibutan, ikaw na ang Dios,
kag ikaw gihapon ang Dios sa wala sing katapusan.
3Ikaw ang nagabuot sa kamatayon sang tawo;
ginabalik mo siya sa duta nga amo ang iya ginhalinan.
4Ang isa ka libo ka tuig sa amon daw isa lang ka adlaw sa imo nga nagligad na,
ukon daw malip-ot lang nga oras sa kagab-ihon.
5Ginabutangan mo sang katapusan ang amon kabuhi pareho sa damgo
6ukon pareho sa hilamon nga nagaulhot kag nagatubo kon aga, pero pagkahapon nagakalaya kag nagakapatay.
7Ang imo kaakig sa amon nagapahadlok kag nagalaglag sa amon.
8Nakita mo ang amon mga sala.
Bisan ang mga sala nga nahimo namon sa tago hayag sa imo presensya.
9Matuod nga sa imo kaakig mapatay kami;
matapos ang amon kabuhi sa daw isa lang ka panghayhay.
10Ang kalawigon sang amon kabuhi 70 ka tuig, ukon 80 ka tuig kon mabakod kami.
Pero bisan pa ang pinakamaayo namon nga mga tinuig madamo sang mga kagamo kag kalisod.
Matuod gid man nga sa indi madugay matapos ang amon kabuhi kag madula kami.
11Wala sing may nakaeksperiensya sang imo bug-os nga kaakig.
Kag samtang nagadugang ang amon ihibalo sa imo kaakig nagadugang man ang amon pagtahod sa imo.
12Paintiendiha kami nga kalip-ot lang sang amon kabuhi,
agod mangin mainalamon kami sa amon pagkabuhi.
13Ginoo, hasta san-o pa bala ang imo kaakig sa amon?
Talupangda kag kaluoyi kami nga imo mga alagad.
14Kada aga ipakita ang imo gugma sa amon agod magkanta kami sa kalipay kag mangin malipayon kami sa bug-os namon nga kabuhi.
15Hatagi kami sang kalipay nga pareho kalawig sa mga tinuig nga ginsilutan mo kami kag ginpaantos.
16Ipakita sa amon nga imo mga alagad, kag sa amon mga kaliwat, ang imo makatilingala nga binuhatan kag ang imo pagkagamhanan.
17Ginoo nga amon Dios, kabay pa nga pakamaayuhon mo kami kag hatagan sang kadalag-an sa tanan namon nga mga ginahimo.
Fjärde boken
(90—106)
Psalm 90
Guds evighet, människans förgänglighet
1En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt
från generation till generation.
2Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen,
fanns du, Gud, från evighet till evighet.
3Du låter människan bli jord igen
och säger: ”Vänd åter, människobarn!”
4Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick,
som en enda timme i natten.
5Du sveper bort dem,
de är som en sömn om morgonen,
de försvinner som gräset,
6som växer upp på morgonen
men vissnar och torkar ut innan kvällen.
7Genom din vrede förgås vi,
vi förskräcks av din vredes glöd.
8Du lägger fram våra synder inför dig,
våra hemliga synder drar du fram i ljuset.
9Våra dagar försvinner under din vrede,
vi slutar våra år med en suck.
10Vi blir sjuttio år,
kanske åttio, om krafterna räcker.
Men våra flyende90:10 Grundtextens innebörd är osäker. Kan ev. också översättas deras stolthet, eller: Men även våra bästa år… år är möda och besvär.
Snart har de försvunnit, och vi är borta.
11Vem känner din vredes styrka,
vem fruktar att drabbas av din förbittring?90:11 Tanken kan också vara: Din vrede är lika stor som den tillbörliga fruktan för dig.
12Lär oss att inse hur få våra dagar är,
så att vi får visa hjärtan.
13Herre, kom åter! Hur länge ska detta vara?
Förbarma dig över dina tjänare!
14Mätta oss med din nåd var morgon,
så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar.
15Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss,
lika många år som vi har sett det onda.
16Låt dina tjänare få se dina gärningar
och deras barn din härlighet.
17Herre, vår Gud, visa oss din godhet
och ge oss framgång i allt vad vi gör.
