Ginhimo sang Dios si Ezekiel nga Manugbantay sang Israel
(Eze. 3:16-21)
1Nagsiling ang Ginoo sa akon, 2“Tawo, ihambal ini sa imo mga kasimanwa: Kon ipasalakay ko sa mga kaaway ang isa ka lugar, ang mga pumuluyo sang sina nga lugar nagapili sang isa sa ila kasimanwa nga mangin manugbantay sang ila siyudad. 3Kon makita sang sina nga manugbantay nga nagapadulong na ang mga kaaway, patunugon niya ang budyong sa pagpaandam sa mga tawo. 4Ang bisan sin-o nga nakabati sang budyong pero wala magsapak sini, kag napatay siya sang ginsalakay sila, siya ang may salabton sa iya kamatayon. 5Kay sang mabatian niya ang budyong wala siya magsapak. Gani siya gid ang may salabton sa iya kamatayon. Kay kon nagsapak lang siya, kuntani naluwas niya ang iya kaugalingon. 6Pero kon nakita sang manugbantay nga nagapadulong na ang mga kaaway pero wala niya pagpatunuga ang budyong sa pagpaandam sa mga tawo, kag ginsalakay sila kag may napatay sa ila, sukton ko ang manugbantay sa ila kamatayon bisan napatay sila tungod sa ila man nga sala.”
7Nagpadayon sa pagsiling ang Ginoo, “Tawo, ginpili ko ikaw nga manugbantay para sa katawhan sang Israel, gani pamatii ining akon ginasiling, kag paandami dayon ang mga tawo. 8Kon magsiling ako sa malaot nga tawo nga sigurado gid nga mapatay siya tungod sa iya sala kag wala mo siya pagpaandami sa pagbiya sa iya malain nga pagginawi, ikaw ang akon sukton sang iya kamatayon. 9Pero kon ginpaandaman mo ang ato nga malaot nga tawo sa pagbiya sa iya malain nga pagginawi, pero wala siya magsapak sa imo ginsiling, mapatay siya tungod sa iya sala, pero wala ka sing salabton sa iya kamatayon.
10“Tawo, nagareklamo ang katawhan sang Israel nga indi nila maagwanta ang silot sa ila mga sala. Nagpalangluya na sila kag daw sa mapatay na kuno sila tungod sini. 11Karon, silinga sila nga ako, ang Ginoong Dios nga buhi, nagasumpa nga wala ako nagakalipay kon may mapatay nga malaot nga tawo. Ang gusto ko, magbiya siya sa iya malaot nga pagginawi agod mabuhi siya. Gani kamo nga katawhan sang Israel, magbiya na kamo sa inyo malaot nga pagginawi. Ngaa bala luyag ninyo nga mapatay?
12“Tawo, silinga ang imo mga kasimanwa nga kon ang matarong nga tawo magpakasala, ang maayo niya nga mga binuhatan indi makaluwas sa iya. Kag kon ang malaot nga tawo magbiya sa iya malaot nga mga binuhatan, indi siya pagsilutan sa iya mga ginhimo nga malaot. 13Kon magsiling ako sa matarong nga tawo nga sigurado nga mabuhi siya, pero sa ulihi magpakasala siya kay nagasalig siya nga ang iya maayo nga mga binuhatan sang una makaluwas sa iya, ina nga tawo mapatay tungod sang iya mga sala. Indi ko pagdumdumon ang iya maayo nga mga binuhatan. 14Kag kon magsiling ako sa malaot nga tawo nga sigurado nga mapatay siya, pero sa ulihi magbiya siya sa iya malaot nga binuhatan kag maghimo sang husto kag matarong— 15halimbawa, gin-uli niya ang gin-garantiya sa iya ukon ang iya ginkawat, ginsunod niya ang mga pagsulundan nga nagahatag sang kabuhi, kag wala siya nagahimo sang malain—ina nga tawo sigurado nga mabuhi; indi siya mapatay. 16Ang bisan ano nga sala nga iya ginhimo indi na pagdumdumon kontra sa iya. Tungod nga naghimo siya sang husto kag matarong, sigurado nga mabuhi siya.
17“Pero ang imo mga kasimanwa, Ezekiel, nagareklamo nga indi kuno husto ang akon pamaagi. Pero ang ila pamaagi amo ang indi husto. 18Kon ang matarong nga tawo indi na maghimo sang maayo kag maghimo na siya sang malain, mapatay siya. 19Kag kon ang malaot nga tawo magbiya sa iya malain nga ginahimo kag maghimo sang husto kag matarong, magakabuhi siya. 20Katawhan sang Israel, nagasiling kamo nga ang akon pamaagi indi husto. Hukman ko gani ang kada isa sa inyo suno sa inyo mga binuhatan.”
Ang Paathag Parte sa Paglaglag sang Jerusalem
21Sang ikalima nga adlaw sang ikanapulo nga bulan, sang ikadose nga tuig sang amon pagkabihag, may isa ka tawo nga nakapalagyo halin sa Jerusalem nga nagkadto sa akon kag nagsiling, “Nalaglag na ang siyudad sang Jerusalem!” 22Sang gab-i nga wala pa mag-abot ato nga tawo, gin-gamhan ako sang Ginoo kag nakahambal ako liwat. Gani pag-abot sadto nga tawo pagkaaga, makahambal na ako.
23Nagsiling ang Ginoo sa akon, 24“Tawo, ang mga tawo nga nagaestar didto sa guba nga mga banwa sang Israel nagasiling, ‘Isa lang si Abraham, kag ginhatag sa iya ang bug-os nga duta. Madamo kita, gani sigurado nga panag-iyahan naton ini nga duta.’ 25Silinga sila nga ako, ang Ginoong Dios, nagasiling, ‘Nagahunahuna bala kamo nga panag-iyahan ninyo ang amo nga duta bisan nagakaon kamo sang karne nga may dugo pa, kag nagasimba sa inyo mga dios-dios, kag nagapamatay sang tawo? 26Nagasalig kamo sa inyo espada,33:26 Nagasalig kamo sa inyo espada: ukon, Nagapamatay kamo. nagahimo kamo sang makangilil-ad nga mga butang, kag nagapanginbabayi, kag karon nagahunahuna kamo nga panag-iyahan ninyo ang duta? 27Ako, ang buhi nga Ginoong Dios, nagasumpa nga sigurado nga magakalamatay sa inaway atong nagkalabilin nga buhi sa naguba nga mga banwa. Ang mga nagkalabilin nga buhi sa mga uma pagakaunon sang mapintas nga mga sapat, kag ang iban sa ila nga ara sa mga palanaguan kag sa mga kuweba magakalamatay sa balatian. 28Himuon ko nga mamingaw ang duta sang Israel, kag dulaon ko ang pagpabugal niya sa iya ikasarang. Bisan ang iya mga bukid mangin mamingaw, kag wala na gid sing may mag-agi didto. 29Kon himuon ko na nga mamingaw ang duta tungod sa tanan nga makangilil-ad nga mga ginahimo sang mga pumuluyo sini, mahibaluan nila nga ako amo ang Ginoo.’ ”
30Nagsiling ang Ginoo sa akon, “Tawo, ang imo mga kasimanwa nagaestorya parte sa imo kon magtipon sila sa pader sang siyudad ukon sa puwertahan sang ila balay. Nagasiling sila sa isa kag isa, ‘Dali, pamatian ta abi si Ezekiel kon ano ang iya ihambal halin sa Ginoo!’ 31Gani nagapalapit ang akon mga katawhan sa imo kag daw sinsero gid sila nga nagapamati sa imo, pero ang matuod wala nila ginatuman ang imo ginahambal. Maayo lang sila maghambal nga ginahigugma nila ako, pero ang sa sulod sang ila tagipusuon amo ang pagpanguwarta. 32Para sa ila, daw pareho ka lang sa isa ka manugkanta nga manami sang tingog, nga nagakanta sang ambahanon parte sa paghigugma, kag maayo magtukar sang instrumento. Nagapamati lang sila sa imo mensahi, pero wala nila ini ginatuman. 33Pero kon matabo na ining silot sa ila—kag sigurado gid ini nga matabo—mahibaluan nila nga may propeta gid man gali sa ila.”
Budskap om hopp
(33:1—48:35)
Hesekiels uppgift som väktare
1Herrens ord kom till mig: 2”Du människa, tala till dina landsmän och säg till dem: ’Om jag låter ett svärd drabba ett land och folket där utser en man bland sig till sin väktare 3och denne ser svärdet komma mot landet och slår larm med hornstöt och varnar folket, 4och om någon som hör larmet inte bryr sig om det utan dödas av svärdet, så är han själv ansvarig för sin död. 5Han hörde ju hornstöten men tog inte varning. Därför är han själv ansvarig för sin död. Om han hade lyssnat till varningen skulle han ha räddat sitt liv. 6Men om väktaren ser svärdet komma och inte slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon då dödas av svärdet, ska denne dö i sin synd, och jag ska hålla väktaren ansvarig för hans död.’
7Du människa, jag har utsett dig till en väktare för Israels folk. När du hör ett ord från mig ska du varna dem å mina vägnar. 8När jag säger till den gudlöse: ’Du gudlöse, du måste dö!’ och du då inte varnar honom för hans leverne, kommer den gudlöse att dö i sin synd, men jag kommer att hålla dig ansvarig för hans död. 9Men om du varnar den gudlöse så att han kan vända om från sitt leverne men om han ändå inte gör det, kommer han att dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.
10Du människa, säg till Israels folk: ’Ni säger: ”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi tynar bort med dem. Hur ska vi kunna leva?” ’ 11Säg till dem: ’Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag önskar inte den ogudaktiges död. Jag vill att den gudlöse vänder om från sitt onda leverne, så att han får leva. Vänd om, vänd om från ert onda leverne! Varför skulle ni dö, israeliter?’
12Säg därför, du människa, till dina landsmän: ’Den rättfärdiges rättfärdighet kan inte rädda honom när han begår en överträdelse, och den gudlöses gudlöshet kommer inte att leda honom till fall, när han vänder om från sin gudlöshet. Den rättfärdige ska inte heller få leva genom sin rättfärdighet när han syndar.’ 13Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han förtröstar på sin egen rättfärdighet och gör det onda, ska inget av hans rättfärdighet bli ihågkommet. Han ska dö för det onda han gjort. 14Likaså: Om jag säger till den gudlöse att han måste dö, men han då vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, 15lämnar igen panten han tagit för lån eller lämnar tillbaka det han har stulit, följer livets bud och inte gör något ont – då ska han få leva. Han ska inte dö, 16och ingen av hans gamla synder ska dras upp inför honom. Han har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han ska få leva.
17Ändå säger dina landsmän att Herren inte handlar rätt, medan det är de själva som inte gör det. 18Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör det som är ont, måste han dö. 19Om den gudlöse omvänder sig från sin ondska och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska han få leva. 20Ändå säger ni att Herren inte handlar rätt. Men jag ska döma var och en av er, israeliter, efter hans gärningar.”
Jerusalems fall och profetia mot de kvarvarande
21Under det tolfte året av vår landsförvisning, på femte dagen i tionde månaden33:21 Den 8 jan. 585 f.Kr., kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.” 22Herrens hand hade kommit över mig på kvällen innan flyktingen kom, och han hade öppnat min mun på morgonen innan flyktingen kom, så att jag inte längre var stum utan kunde tala igen.
23Herrens ord kom till mig: 24”Du människa, de som bor bland ruinerna i Israels land säger: ’Abraham var ensam, och ändå fick han äga landet. Vi är många, så visst ska landet vara givet som egendom åt oss.’ 25Säg därför till dem: ’Så säger Herren, Herren: Ni äter kött med blodet i. Ni sätter ert hopp till avgudar och utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? 26Ni förlitar er på era svärd. Ni gör avskyvärda ting. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet?’
27Säg så här till dem: ’Så säger Herren, Herren: Så sant jag lever ska de som är bland ruinerna falla för svärd. De som är ute på fälten ska ätas upp av vilda djur, och de som finns i fästningar och grottor ska dö av pest. 28Jag ska göra landet öde och obebott. Dess stolta styrka ska upphöra. Israels berg ska bli så öde att ingen vill vandra genom dem. 29Då ska de inse att jag är Herren, när jag gör landet öde och obebott på grund av de avskyvärda handlingar som de begått.’
30Du människa, dina landsmän pratar om dig vid husväggarna och dörrarna och säger till varandra: ’Kom, låt oss höra vad Herren har att säga!’ 31Mitt folk kommer till dig så som folk brukar komma, och de sätter sig framför dig för att lyssna till dig, men de handlar inte enligt det de hör av dig. De talar som om de vore hängivna, men i verkligheten är de ute efter egen vinning. 32Du har blivit för dem som en som bara sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar skickligt, för de hör vad du säger men handlar inte därefter.
33Men när det kommer – och det kommer – då ska de inse att det är en profet som har varit hos dem.”
