Eclesiastés 2 – CST & NUB

Nueva Versión Internacional (Castilian)

Eclesiastés 2:1-26

1Me dije entonces: «Vamos, pues, haré la prueba con los placeres y me daré la gran vida». ¡Pero aun esto resultó un absurdo! 2A la risa la considero una locura; en cuanto a los placeres, ¿para qué sirven?

3Quise luego hacer la prueba de entregarme al vino —si bien mi mente estaba bajo el control de la sabiduría—, y de aferrarme a la necedad, hasta ver qué ventaja le encuentra el hombre a lo que hace bajo el cielo durante los contados días de su vida.

4Realicé grandes obras: me construí casas, me planté viñedos, 5cultivé mis propios huertos y jardines, y en ellos planté toda clase de árboles frutales. 6También me construí aljibes para regar los muchos árboles que allí crecían. 7Me hice con esclavos y esclavas; y tuve criados, y mucho más ganado vacuno y lanar que todos los que me precedieron en Jerusalén. 8Amontoné oro y plata, y tesoros que fueron de reyes y provincias. Me hice con cantores y cantoras, y disfruté de los deleites de los hombres: ¡formé mi propio harén!2:8 ¡formé mi propio harén! Frase de difícil traducción.

9Me engrandecí en gran manera, más que todos los que me precedieron en Jerusalén; además, la sabiduría permanecía conmigo. 10No les negué a mis ojos ningún deseo, ni privé a mi corazón de placer alguno. Mi corazón disfrutó de todos mis afanes. ¡Solo eso saqué de tanto afanarme!

11Consideré luego todas mis obras y el trabajo que me había costado realizarlas, y vi que todo era absurdo, un correr tras el viento, y que ningún provecho se saca en esta vida.

Todos paran en lo mismo

12Consideré entonces la sabiduría, la necedad y la insensatez —¿qué más puede hacer el sucesor del rey, aparte de lo ya hecho?—, 13y pude observar que hay más provecho en la sabiduría que en la insensatez, así como hay más provecho en la luz que en las tinieblas.

14El sabio tiene los ojos bien puestos,

pero el necio anda a oscuras.

Pero también me di cuenta de que un mismo final les espera a todos. 15Me dije entonces: «Si al fin voy a acabar igual que el necio, ¿de qué me sirve ser tan sabio?» Y concluí que también esto es absurdo, 16pues nadie se acuerda jamás del sabio ni del necio; con el paso del tiempo todo cae en el olvido, y lo mismo mueren los sabios que los necios.

17Aborrecí entonces la vida, pues todo cuanto se hace en ella me resultaba repugnante. Realmente, todo es absurdo; ¡es correr tras el viento!

18Aborrecí también el haberme afanado tanto en esta vida, pues el fruto de tanto afán tendría que dejárselo a mi sucesor, 19y ¿quién sabe si este sería sabio o necio? Sin embargo, se adueñaría de lo que con tantos afanes y sabiduría logré hacer en esta vida. ¡Y también esto es absurdo!

20Volví a sentirme descorazonado de haberme afanado tanto en esta vida, 21pues hay quienes ponen a trabajar su sabiduría y sus conocimientos y experiencia, para luego entregarle todos sus bienes a quien jamás movió un dedo. ¡Y también esto es absurdo, y un mal enorme! 22Pues, ¿qué gana el hombre con todos sus esfuerzos y con tanto preocuparse y afanarse bajo el sol? 23Todos sus días están plagados de sufrimientos y tareas frustrantes, y ni siquiera de noche descansa su mente. ¡Y también esto es absurdo!

24Nada hay mejor para el hombre que comer y beber, y llegar a disfrutar de sus afanes. He visto que también esto proviene de Dios, 25porque ¿quién puede comer y alegrarse, si no es por Dios?2:25 por Dios (véanse mss. hebreos, LXX y Siríaca); por mí (TM). 26En realidad, Dios da sabiduría, conocimientos y alegría a quien es de su agrado; en cambio, al pecador le impone la tarea de acumular más y más, para luego dárselo todo a quien es de su agrado. Y también esto es absurdo; ¡es correr tras el viento!

Swedish Contemporary Bible

Predikaren 2:1-26

Att glädja sig är meningslöst

1Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. 2”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” 3Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar.

4Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. 5Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. 6Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. 7Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. 8Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor2:8 Grundtextens innebörd av uttrycket kvinna…kvinnor är osäker. Enligt bl.a. Septuaginta munskänkar.. 9Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod.

10Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem.

Jag unnade mig all glädje,

för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete,

och detta var lönen för all min möda.

Att arbeta är meningslöst

11Jag såg på allt det som jag hade gjort,

all den möda jag lagt ner,

och alltsammans var bara meningslöst,

ett jagande efter vind,

till ingen nytta under solen.

12Sedan reflekterade jag över vishet, dumhet och dårskap.

Vad kan den göra som kommer efter kungen?

Ingenting mer än det som redan gjorts tidigare.

13Jag såg att visheten är förmer än dårskapen,

liksom ljuset är bättre än mörkret.

14Den vise har förmåga att se, medan dåren vandrar i mörkret.

Men jag insåg att samma öde drabbar dem båda.

15Jag sa för mig själv:

”Jag går samma öde till mötes som dåren.

Vad har jag då för nytta av all min vishet?”

Vidare sa jag för mig själv:

”Även detta är meningslöst.”

16Varken den vise eller dåren kommer att bli ihågkomna för evigt,

snart är båda bortglömda.

Både den vise och dåren dör.

17Jag hatade livet, eftersom allt arbete som görs under solen ter sig ont för mig. Allt är meningslöst och ett jagande efter vind. 18Jag hatade allt jag bemödat mig med under solen, för jag måste ändå lämna det åt någon annan som kommer efter mig. 19Och vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå kommer han att råda över allt det som jag med klokhet och möda åstadkommit under solen. Även detta är meningslöst.

20Jag blev förtvivlad över allt jag bemödat mig med under solen. 21När en människa har arbetat med vishet, kunskap och skicklighet, måste hon lämna sin del åt någon som inte har arbetat för den. Även detta är meningslöst och mycket illa.

22Vad får då människan ut av all sin möda och innerliga strävan och sitt slit under solen? 23Med smärta och sorg utför hon sitt arbete. Inte ens om natten får hon ro i sinnet. Även detta är meningslöst.

Glädjen i livet kommer från Gud

(2:24—3:22)

24Ingenting bättre återstår för en människa än att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Gud, 25för vem kan äta eller vara glad2:25 Grundtextens innebörd är osäker. utan honom? 26För den som är god inför honom ger han visdom, kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han i uppdrag att samla välstånd och lägga på hög för att detta senare ska ges åt den som är god inför Gud. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.