Daniel junto al río Tigris
1En el tercer año del reinado de Ciro de Persia, Daniel, que también se llamaba Beltsasar, tuvo una visión acerca de un gran ejército. El mensaje era verdadero, y Daniel pudo comprender su significado en la visión.
2«En aquella ocasión yo, Daniel, pasé tres semanas como si estuviera de luto. 3En todo ese tiempo no comí nada especial, ni probé carne ni vino, ni usé ningún perfume. 4El día veinticuatro del mes primero, mientras me encontraba yo a la orilla del gran río Tigris, 5levanté los ojos y vi ante mí a un hombre vestido de lino, con un cinturón del oro más refinado. 6Su cuerpo brillaba como el topacio, y su rostro resplandecía como el relámpago; sus ojos eran dos antorchas encendidas, y sus brazos y piernas parecían de bronce bruñido; su voz resonaba como el eco de una multitud.
7»Yo, Daniel, fui el único que tuvo esta visión. Los que estaban conmigo, aunque no vieron nada, se asustaron y corrieron a esconderse. 8Nadie se quedó conmigo cuando tuve esta gran visión. Las fuerzas me abandonaron, palideció mi rostro, y me sentí totalmente desvalido. 9Fue entonces cuando oí que aquel hombre me hablaba. Mientras lo oía, caí en un profundo sueño, de cara al suelo. 10En ese momento, una mano me agarró, me puso sobre mis manos y rodillas, 11y me dijo: “Levántate, Daniel, pues he sido enviado a verte. Tú eres muy apreciado, así que presta atención a lo que voy a decirte”.
»En cuanto aquel hombre me habló, tembloroso me puse de pie. 12Entonces me dijo: “No tengas miedo, Daniel. Tu petición fue escuchada desde el primer día en que te propusiste ganar entendimiento y humillarte ante tu Dios. En respuesta a ella estoy aquí. 13Durante veintiún días el príncipe de Persia se me opuso, así que acudió en mi ayuda Miguel, uno de los príncipes de primer rango. Y me quedé allí, con los reyes de Persia. 14Pero ahora he venido a explicarte lo que va a suceder con tu pueblo en el futuro, pues la visión tiene que ver con el porvenir”.
15»Mientras aquel hombre me decía esto, yo me incliné de cara al suelo y guardé silencio. 16Entonces alguien con aspecto humano me tocó los labios, y yo los abrí y comencé a hablar. Y le dije a quien había estado hablando conmigo: “Señor, por causa de esta visión me siento muy angustiado y sin fuerzas. 17¿Cómo es posible que yo, que soy tu siervo, hable contigo? ¡Las fuerzas me han abandonado, y apenas puedo respirar!”
18»Una vez más, el de aspecto humano me tocó y me infundió fuerzas, 19al tiempo que me decía: “¡La paz sea contigo, hombre altamente estimado! ¡Cobra ánimo, no tengas miedo!”
»Mientras él me hablaba, yo fui recobrando el ánimo y le dije: “Ya que me has reanimado, ¡háblame, Señor!” 20Y me dijo: “¿Sabes por qué he venido a verte? Pues porque debo volver a pelear contra el príncipe de Persia. Y, cuando termine de luchar contra él, hará su aparición el príncipe de Grecia. 21Pero, antes de eso, te diré lo que está escrito en el libro de la verdad. En mi lucha contra ellos, solo cuento con el apoyo de Miguel, vuestro capitán.
Daniels syn vid Tigrisfloden
1Under persiske kungen Kyros tredje regeringsår10:1 536 f.Kr. hade Daniel, som också kallades Belteshassar, ännu en uppenbarelse. Uppenbarelsen var sann och handlade om ett stort krig. Förståelsen av uppenbarelsen kom till honom i en syn.10:1 Eller: var sann, men förståelsen av uppenbarelsen kom till honom efter mycket möda i en syn. Grundtextens innebörd är osäker.
2Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt i tre veckor. 3Jag åt ingen god mat, smakade inget kött och inget vin, och jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått. 4På den tjugofjärde dagen i första månaden stod jag vid den stora floden Tigris. 5När jag lyfte blicken såg jag en man som var klädd i linnekläder, och runt höfterna hade han ett bälte av guld från Ufas. 6Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor, hans armar och ben som polerad koppar, och hans röst som larmet från en folkmassa.
7Jag, Daniel, såg ensam denna syn. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av en sådan skräck att de flydde och gömde sig. 8Jag lämnades ensam kvar. När jag såg denna stora syn vek kraften från mig, jag blev alldeles likblek och kraftlös. 9Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag lyssnade på det föll jag ner med ansiktet mot marken i djup sömn. 10Men en hand rörde vid mig och lyfte mig, så att jag skälvande kom upp på händer och knän. 11Han sa till mig: ”Daniel, du som är mycket dyrbar, beakta noga vad jag har att säga dig, och res dig upp! Jag har sänts till dig.” När han talade så till mig reste jag mig darrande.
12Då sa han till mig: ”Var inte rädd, Daniel, för redan från första dagen du började söka efter insikt och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord blivit hörda. Jag har kommit för dina ords skull. 13Men Perserrikets furste stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de främsta furstarna, till min hjälp, för jag hade blivit kvar hos de persiska kungarna. 14Nu har jag kommit för att förklara för dig vad som ska hända ditt folk i framtiden, för synen gäller den kommande tiden.”
15Medan han talade detta till mig stod jag med nerböjt ansikte och förmådde inte säga något. 16Då var det någon som såg ut som en människa som rörde vid mina läppar. Jag öppnade min mun och kunde tala igen, och jag sa till honom som stod framför mig: ”Herre, jag har fått en stor ångest av synen och har ingen styrka kvar. 17Hur skulle jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som du? All min styrka är borta och jag kan knappast andas.”
18Då rörde han som såg ut som en människa vid mig igen och gav mig styrka. 19Han sa: ”Var inte rädd, du dyrbare! Frid med dig! Var bara stark, var stark!” När han talade till mig, kände jag mig starkare och sa till honom: ”Tala till mig, min herre, för du har gett mig styrka.”
20Han svarade: ”Vet du varför jag har kommit? Jag ska snart vända tillbaka för att strida mot Persiens furste, och när jag har gått, kommer Greklands furste. 21Jag ska dock först tala om för dig vad som står skrivet i Sanningens bok. Ingen annan hjälper mig mot dessa förutom Mikael, er furste.10:21 10:2—11:1 Dessa verser tycks från början ha hört ihop på ett mer sammanflätat sätt än den senare kapitel- och versindelningen gör gällande.
