Muerte de Absalón
1David pasó revista a sus tropas y nombró jefes sobre grupos de mil y de cien soldados. 2Los dividió en tres unidades y los envió a la batalla. La primera unidad estaba bajo el mando de Joab; la segunda, bajo el mando de Abisay, hijo de Sarvia y hermano de Joab; y la tercera, bajo el mando de Itay el guitita.
―Yo os voy a acompañar —dijo el rey.
3Pero los soldados respondieron:
―No, no debes acompañarnos. Si tenemos que huir, el enemigo no se va a ocupar de nosotros. Y, aunque la mitad de nosotros muera, a ellos no les va a importar. ¡Pero tú vales por diez mil de nosotros!18:3 tú vales por diez mil de nosotros (dos mss. hebreos; véanse también LXX y Vulgata); ahora hay diez mil como nosotros (TM). Así que es mejor que te quedes y nos apoyes desde la ciudad.
4―Bien —dijo el rey—, haré lo que os parezca más conveniente.
Dicho esto, se puso a un lado de la entrada de la ciudad, mientras todos los soldados marchaban en grupos de cien y de mil. 5Además, el rey dio esta orden a Joab, Abisay e Itay:
―No me tratéis con dureza al joven Absalón.
Y todas las tropas oyeron las instrucciones que el rey le dio a cada uno de sus generales acerca de Absalón.
6El ejército marchó al campo para pelear contra Israel, y la batalla se libró en el bosque de Efraín. 7La lucha fue intensa aquel día: hubo veinte mil bajas. Sin embargo, los soldados de David derrotaron allí al ejército de Israel. 8La batalla se extendió por toda el área, de modo que el bosque causó más muertes que la espada misma.
9Absalón, que huía montado en una mula, se encontró con los soldados de David. La mula se metió por debajo de una gran encina, y a Absalón se le trabó la cabeza entre las ramas. Como la mula siguió de largo, Absalón quedó colgado en el aire. 10Un soldado que vio lo sucedido le dijo a Joab:
―Acabo de ver a Absalón colgado de una encina.
11―¡Cómo! —exclamó Joab—. ¿Lo viste y no lo mataste ahí mismo? Te habría dado diez monedas de plata18:11 diez monedas de plata. Lit. diez [siclos] de plata. y un cinturón.
12Pero el hombre respondió:
―Aunque recibiera mil monedas, yo no alzaría la mano contra el hijo del rey. Todos oímos cuando el rey os ordenó a ti, a Abisay y a Itay que no le hicierais daño al joven Absalón. 13Si yo me hubiera arriesgado,18:13 me hubiera arriesgado. Alt. lo hubiera traicionado. me habríais descubierto, pues nada se le escapa al rey; y tú, por tu parte, me habrías abandonado.
14―No voy a malgastar mi tiempo contigo —replicó Joab.
Acto seguido, agarró tres lanzas y fue y se las clavó en el pecho a Absalón, que todavía estaba vivo en medio de la encina. 15Luego, diez de los escuderos de Joab rodearon a Absalón y lo remataron.
16Entonces Joab mandó tocar la trompeta para detener a las tropas, y dejaron de perseguir a los israelitas. 17Después tomaron el cuerpo de Absalón, lo tiraron en un hoyo grande que había en el bosque, y sobre su cadáver amontonaron muchísimas piedras. Mientras tanto, todos los israelitas huyeron a sus hogares.
18En vida, Absalón se había erigido una estela en el valle del Rey, pues pensaba: «No tengo ningún hijo que conserve mi memoria». Así que a esa estela le puso su propio nombre, y por eso hasta la fecha se conoce como la Estela de Absalón.
David hace duelo
19Ajimaz hijo de Sadoc le propuso a Joab:
―Déjame ir corriendo para avisar al rey que el Señor lo ha librado del poder de sus enemigos.
20―No le llevarás esta noticia hoy —le respondió Joab—. Podrás hacerlo en otra ocasión, pero no hoy, pues ha muerto el hijo del rey.
21Entonces Joab se dirigió a un soldado cusita y le ordenó:
―Ve tú y dile al rey lo que has visto.
El cusita se inclinó ante Joab y salió corriendo. 22Pero Ajimaz hijo de Sadoc insistió:
―Pase lo que pase, déjame correr con el cusita.
―Pero, muchacho —respondió Joab—, ¿para qué quieres ir? ¡No pienses que te van a dar una recompensa por la noticia!
23―Pase lo que pase, quiero ir.
―Anda, pues.
Ajimaz salió corriendo por la llanura y se adelantó al cusita. 24Mientras tanto, David se hallaba sentado en el pasadizo que está entre las dos puertas de la ciudad. El centinela, que había subido al muro de la puerta, alzó la vista y vio a un hombre que corría solo. 25Cuando el centinela se lo anunció al rey, este comentó:
―Si viene solo, debe de traer buenas noticias.
Pero, mientras el hombre seguía corriendo y se acercaba, 26el centinela se dio cuenta de que otro hombre corría detrás de él, así que le anunció al guarda de la puerta:
―¡Por ahí viene otro hombre corriendo solo!
―Ese también debe de traer buenas noticias —dijo el rey.
27El centinela añadió:
―Me parece que el primero corre como Ajimaz hijo de Sadoc.
―Es un buen hombre —comentó el rey—; seguro que trae buenas noticias.
28Ajimaz llegó y saludó al rey postrándose rostro en tierra, y le dijo:
―¡Bendito sea el Señor, tu Dios, pues nos ha entregado a los que se habían rebelado contra mi señor el rey!
29―¿Y está bien el joven Absalón? —preguntó el rey.
Ajimaz respondió:
―En el momento en que tu siervo Joab me enviaba, vi que se armó un gran alboroto, pero no pude saber lo que pasaba.
30―Pasa y quédate ahí —le dijo el rey.
Ajimaz se hizo a un lado. 31Entonces llegó el cusita y anunció:
―Le traigo buenas noticias a mi señor el rey. El Señor te ha librado hoy de todos los que se habían rebelado en contra ti.
32―¿Y está bien el joven Absalón? —preguntó el rey.
El cusita contestó:
―¡Que sufran como ese joven los enemigos de mi señor el rey, y todos los que intentan hacerte mal!
33Al oír esto, el rey se estremeció; y mientras subía al cuarto que está encima de la puerta, lloraba y decía: «¡Ay, Absalón, hijo mío! ¡Hijo mío, Absalón, hijo mío! ¡Ojalá hubiera muerto yo en tu lugar! ¡Ay, Absalón, hijo mío, hijo mío!»
Joav dödar Absalom
1David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man. 2Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem.
3”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.”
4”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten.
5Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna.
6Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen. 7De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen. 8Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet.
9Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa. 10En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint.
11”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar18:11 Tio siklar silver var 120 g. silver och ett bälte”, fortsatte han.
12”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar18:12 Tusen siklar silver var 12 kilo.”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’ 13Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.”
14”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde. 15Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten. 16Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt. 17Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.
18Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare.18:18 Enligt 14:27 hade Absalom tre söner, men dessa dog antagligen som små.” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag.
David sörjer sin son Absalom
19Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att Herren har räddat honom från hans fiender!” 20”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.”
21Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg.
22Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!”
”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.” 23”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas.
Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern.
24David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande. 25Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!”
När han kom närmare, 26såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!”
27”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen.
28Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare Herren, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!”
29”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?”
”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas.
30”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan.
31Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har Herren räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!” 32”Vad har hänt med min son Absalom? Är allt väl med honom?” frågade kungen. Budbäraren svarade: ”Min herre och kung, jag hoppas det går likadant för alla dina fiender som det har gått för honom!”
33Då blev kungen mycket bedrövad. Han gick upp till rummet ovanför porten och grät. Medan han gick, ropade han: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!”
