Traslado del arca al templo
8:1-21 – 2Cr 5:2–6:11
1Entonces el rey Salomón mandó que los ancianos de Israel, y todos los jefes de las tribus y los patriarcas de las familias israelitas se congregaran ante él en Jerusalén para trasladar el arca del pacto del Señor desde Sión, la Ciudad de David. 2Así que en el mes de etanim, durante la fiesta del mes séptimo, todos los israelitas se congregaron ante el rey Salomón. 3Cuando llegaron todos los ancianos de Israel, los sacerdotes alzaron el arca. 4Con la ayuda de los levitas, trasladaron el arca del Señor junto con la Tienda de reunión y con todos los utensilios sagrados que había en ella.
5El rey Salomón y toda la asamblea de Israel reunida con él delante del arca sacrificaron ovejas y bueyes en tal cantidad que fue imposible llevar la cuenta. 6Luego los sacerdotes llevaron el arca del pacto del Señor a su lugar en el santuario interior del templo, que es el Lugar Santísimo, y la pusieron bajo las alas de los querubines. 7Con sus alas extendidas sobre ese lugar, los querubines cubrían el arca y sus travesaños. 8Los travesaños eran tan largos que sus extremos se podían ver desde el Lugar Santo, delante del Lugar Santísimo, aunque no desde afuera; y ahí han permanecido hasta hoy. 9En el arca solo estaban las dos tablas de piedra que Moisés había colocado en ella en Horeb, donde el Señor hizo un pacto con los israelitas después de que salieron de Egipto.
10Cuando los sacerdotes se retiraron del Lugar Santo, la nube llenó el templo del Señor. 11Y por causa de la nube, los sacerdotes no pudieron celebrar el culto, pues la gloria del Señor había llenado el templo.
12Entonces Salomón declaró:
«Señor, tú has dicho que habitarías en la oscuridad de una nube, 13y yo te he construido un excelso templo, un lugar donde habites para siempre».
14Luego se puso de frente para bendecir a toda la asamblea de Israel que estaba allí de pie, 15y dijo:
«Bendito sea el Señor, Dios de Israel, que con su mano ha cumplido ahora lo que con su boca le había prometido a mi padre David cuando le dijo: 16“Desde el día en que saqué de Egipto a mi pueblo Israel, no elegí ninguna ciudad de las tribus de Israel para que en ella se me construyera un templo donde yo habitara, sino que elegí a David para que gobernara a mi pueblo Israel”.
17»Pues bien, mi padre David tuvo mucho interés en construir un templo en honor del Señor, Dios de Israel, 18pero el Señor le dijo: “Me agrada que te hayas interesado en construir un templo en mi honor. 19Sin embargo, no serás tú quien me lo construya, sino un hijo de tus entrañas; él será quien construya el templo en mi honor”.
20»Ahora el Señor ha cumplido su promesa: Tal como prometió, he sucedido a mi padre David en el trono de Israel y he construido el templo en honor del Señor, Dios de Israel. 21Allí he fijado un lugar para el arca, en la cual está el pacto que el Señor hizo con nuestros antepasados cuando los sacó de Egipto».
Oración de Salomón
8:22-53 – 2Cr 6:12-40
22A continuación, Salomón se puso delante del altar del Señor y, en presencia de toda la asamblea de Israel, extendió las manos hacia el cielo 23y dijo:
«Señor, Dios de Israel, no hay Dios como tú arriba en el cielo ni abajo en la tierra, pues tú cumples tu pacto de amor con quienes te sirven y te siguen de todo corazón. 24Has llevado a cabo lo que le dijiste a tu siervo David, mi padre; y este día has cumplido con tu mano lo que con tu boca le prometiste.
25»Ahora, Señor, Dios de Israel, cumple también la promesa que le hiciste a tu siervo, mi padre David, cuando le dijiste: “Si tus hijos observan una buena conducta y me siguen como tú lo has hecho, nunca te faltará un descendiente que ocupe el trono de Israel en mi presencia”. 26Dios de Israel, ¡confirma ahora la promesa que le hiciste a mi padre David, tu siervo!
27»Pero ¿será posible, Dios mío, que tú habites en la tierra? Si los cielos, por altos que sean, no pueden contenerte, ¡mucho menos este templo que he construido! 28Sin embargo, Señor mi Dios, atiende la oración y la súplica de este tu siervo. Oye el clamor y la oración que hoy elevo en tu presencia. 29¡Que tus ojos estén abiertos día y noche sobre este templo, el lugar donde decidiste habitar, para que oigas la oración que tu siervo te eleva aquí! 30Oye la súplica de tu siervo y de tu pueblo Israel cuando oren en este lugar. Oye desde el cielo, donde habitas; ¡escucha y perdona!
31»Si alguien peca contra su prójimo y se le exige venir a este templo para jurar ante tu altar, 32óyelo tú desde el cielo y juzga a tus siervos. Condena al culpable, y haz que reciba su merecido; absuelve al inocente, y vindícalo por su rectitud.
33»Cuando tu pueblo Israel sea derrotado por el enemigo por haber pecado contra ti, si luego se vuelve a ti para honrar tu nombre, y ora y te suplica en este templo, 34óyelo tú desde el cielo, y perdona su pecado y hazlo regresar a la tierra que les diste a sus antepasados.
35»Cuando tu pueblo peque contra ti y tú lo aflijas cerrando el cielo para que no llueva, si luego ellos oran en este lugar y honran tu nombre y se arrepienten de su pecado, 36óyelos tú desde el cielo y perdona el pecado de tus siervos, de tu pueblo Israel. Guíalos para que sigan el buen camino, y envía la lluvia sobre esta tierra, que es tuya, pues tú se la diste a tu pueblo por herencia.
37»Cuando en el país haya hambre, peste, sequía, o plagas de langostas o saltamontes en los sembrados, o cuando el enemigo sitie alguna de nuestras ciudades; en fin, cuando venga cualquier calamidad o enfermedad, 38si luego cualquier israelita, consciente de su propia culpa,8:38 de su propia culpa. Lit. de la plaga en su corazón. extiende sus manos hacia este templo, y ora y te suplica, 39óyelo tú desde el cielo, donde habitas, y perdónalo. Trata a cada uno según su conducta, la cual tú conoces, puesto que solo tú escudriñas el corazón humano. 40Así todos tendrán temor de ti mientras vivan en la tierra que les diste a nuestros antepasados.
41»Trata de igual manera al extranjero que no pertenece a tu pueblo Israel, pero que atraído por tu fama ha venido de lejanas tierras. 42(En efecto, los pueblos oirán hablar de tu gran nombre y de tus despliegues de fuerza y poder). Cuando ese extranjero venga y ore en este templo, 43óyelo tú desde el cielo, donde habitas, y concédele cualquier petición que te haga. Así todos los pueblos de la tierra conocerán tu nombre y, al igual que tu pueblo Israel, tendrán temor de ti y comprenderán que en este templo que he construido se invoca tu nombre.
44»Señor, cuando saques a tu pueblo para combatir a sus enemigos, sea donde sea, si el pueblo ora a ti y dirige la mirada hacia la ciudad que has escogido, hacia el templo que he construido en tu honor, 45oye tú desde el cielo su oración y su súplica, y defiende su causa.
46»Ya que no hay ser humano que no peque, si tu pueblo peca contra ti, y tú te enojas con ellos y los entregas al enemigo para que se los lleven cautivos a otro país, lejano o cercano, 47si en el destierro, en el país de los vencedores, se arrepienten y se vuelven a ti, y oran a ti diciendo: “Somos culpables, hemos pecado, hemos hecho lo malo”, 48y allí en la tierra de sus enemigos que los tomaron cautivos se vuelven a ti de todo corazón y con toda el alma, y oran a ti y dirigen la mirada hacia la tierra que les diste a sus antepasados, hacia la ciudad que has escogido y hacia el templo que he construido en tu honor, 49oye tú su oración y su súplica desde el cielo, donde habitas, y defiende su causa. 50Perdona a tu pueblo, que ha pecado contra ti; perdona todas las ofensas que te haya infligido. Haz que sus enemigos le muestren clemencia, 51pues Israel es tu pueblo y tu heredad; ¡tú lo sacaste de aquel horno de fundición que es Egipto!
52»¡Dígnate mantener atentos tus oídos8:52 atentos tus oídos (véase 2Cr 6:40); abiertos tus ojos (TM). a la súplica de este tu siervo y a la plegaria de tu pueblo Israel! ¡Escúchalos cada vez que te invoquen! 53Tú los apartaste de todas las naciones del mundo para que fueran tu heredad. Así lo manifestaste por medio de tu siervo Moisés cuando tú, Señor y Dios, sacaste de Egipto a nuestros antepasados».
54Salomón había estado ante el altar del Señor, de rodillas y con las manos extendidas hacia el cielo. Cuando terminó de orar y de hacer esta súplica al Señor, se levantó 55y, puesto de pie, bendijo en voz alta a toda la asamblea de Israel, diciendo:
56«¡Bendito sea el Señor, que conforme a sus promesas ha dado descanso a su pueblo Israel! No ha dejado de cumplir ni una sola de las gratas promesas que hizo por medio de su siervo Moisés. 57Que el Señor nuestro Dios esté con nosotros, como estuvo con nuestros antepasados; que nunca nos deje ni nos abandone. 58Que incline nuestro corazón hacia él, para que sigamos todos sus caminos y cumplamos los mandamientos, decretos y leyes que les dio a nuestros antepasados. 59Y que día y noche el Señor tenga presente todo lo que le he suplicado, para que defienda la causa de este su siervo y la de su pueblo Israel, según la necesidad de cada día. 60Así todos los pueblos de la tierra sabrán que el Señor es Dios, y que no hay otro. 61Y ahora, dedicaos por completo al Señor8:61 dedicaos por completo al Señor. Lit. sea vuestro corazón perfecto con el Señor. nuestro Dios; vivid según sus decretos y cumplid sus mandamientos, como ya lo hacéis».
Dedicación del templo
8:62-66 – 2Cr 7:1-10
62Entonces el rey, con todo Israel, ofreció sacrificios en presencia del Señor. 63Como sacrificio de comunión, Salomón ofreció al Señor veintidós mil bueyes y ciento veinte mil ovejas. Así fue como el rey y todos los israelitas dedicaron el templo del Señor.
64Aquel mismo día el rey consagró la parte central del atrio, que está frente al templo del Señor, y allí presentó los holocaustos, las ofrendas de cereales y la grasa de los sacrificios de comunión, ya que el altar de bronce que estaba ante el Señor era pequeño y no había espacio para todos estos sacrificios y ofrendas.
65Y así, en presencia del Señor, Salomón y todo Israel celebraron la fiesta durante siete días, extendiéndola luego siete días más: ¡catorce días de fiesta en total! A la fiesta llegó gente de todas partes, desde Lebó Jamat8:65 Lebó Jamat. Alt. la entrada de Jamat. hasta el río de Egipto, y se formó una gran asamblea. 66Al final, Salomón despidió al pueblo, y ellos bendijeron al rey y regresaron a sus casas, contentos y llenos de alegría por todo el bien que el Señor había hecho en favor de su siervo David y de su pueblo Israel.
Arken flyttas till templet
(2 Krön 5:2—6:2)
1Därefter kallade Salomo samman alla äldste i Israel, alla stamhövdingar och överhuvuden för de israelitiska familjerna. Han kallade dem till sig i Jerusalem för att hämta Herrens ark från Sion, Davids stad. 2Alla israeliterna samlades hos kung Salomo för högtiden i den sjunde månaden, etanim. 3När alla Israels äldste hade kommit lyfte prästerna arken. 4De bar upp Herrens ark och uppenbarelsetältet samt alla de heliga föremålen som fanns i det. Det var alltså prästerna och leviterna som hämtade dem dit upp. 5Kung Salomo och hela Israels menighet som var samlad hos honom stod framför arken. De offrade får och boskap i en sådan mängd att de inte kunde räknas.
6Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i det inre rummet av templet, det allra heligaste, under kerubernas vingar, 7som var utbredda över platsen där arken stod, så att den och dess bärstänger täcktes av keruberna. 8Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från det heliga, framför koret, men inte utifrån. De finns där än idag. 9Ingenting annat fanns i arken förutom de två stentavlorna, som Mose lade ner i den vid Horeb, när Herren hade ingått förbundet med Israels folk efter uttåget ur Egypten.
10När prästerna gick ut från helgedomen, fylldes Herrens hus av ett moln. 11Prästerna kunde inte fullgöra sin tjänst, därför att Herrens härlighet uppfyllde hans hus.
12Salomo sa då: ”Herren har sagt att han ska bo i dunklet, 13men jag har gjort ett magnifikt tempel åt dig, en plats, där du kan bo i evighet.”
14Sedan vände kungen sig till hela Israels församling och välsignade dem medan de stod upp.
15Han sa:
”Välsignad vare Herren, Israels Gud, som nu med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David när han sa: 16’Jag har aldrig, sedan jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten, valt någon stad bland Israels stammar för att bygga ett hus för mitt namn. Men nu har jag valt David till att härska över mitt folk Israel.’
17Min far David tänkte bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds namn, 18men Herren sa till honom: ’Din tanke att bygga ett hus åt mitt namn var god, 19men du är inte den som ska bygga det, utan din son, som föds åt dig, är den som ska bygga det huset åt mitt namn.’
20Herren har gjort vad han lovade. Jag har efterträtt min far David och sitter nu på Israels tron, som Herren har lovat, och jag har byggt templet åt Herrens, Israels Guds, namn. 21Jag har gjort i ordning en plats där för arken med förbundet som Herren slutit med våra förfäder när han förde dem ut ur Egypten.”
Salomo inviger templet
(2 Krön 6:12-40)
22Och inför hela Israels församling stod sedan Salomo framför Herrens altare och sträckte ut sina händer mot himlen.
23Han sa:
”Herre, Israels Gud, det finns ingen annan Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden. Du håller förbundet och visar nåd mot dina tjänare, när de helhjärtat vandrar dina vägar. 24Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David; vad du med din mun lovat har du idag med din hand fullbordat.
25Herre, Israels Gud, uppfyll nu också det löfte du gav din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron, om bara dina efterkommande är vaksamma och lever inför mig som du har gjort.’ 26Ja, Israels Gud, låt ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse.
27Men skulle Gud vilja bo på jorden? Inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma dig, så mycket mindre då templet som jag har byggt! 28Men vänd dig ändå till din tjänares bön och vädjan, Herre, min Gud! Lyssna på det rop och den bön jag, din tjänare, idag ber inför dig: 29Låt din blick vaka över detta tempel natt och dag, över denna plats där du har sagt att ditt namn ska vara. Hör den bön jag, din tjänare, ber till dig, vänd mot denna plats. 30Hör din tjänares och ditt folk Israels vädjan, när de ber vända mot denna plats. Ja, hör i himlen där du bor och när du hör, förlåt!
31När någon har begått ett brott mot en annan och blir ålagd en ed och kommer och svär den inför ditt altare i detta tempel, 32lyssna då från himlen och agera, skaffa rätt åt dina tjänare. Förklara den skyldige skyldig och låt honom få vad han förtjänar, men frikänn den oskyldige och återupprätta honom i rättfärdighet.
33Om ditt folk Israel blir slaget av en fiende, därför att det har syndat mot dig och om folket sedan vänder om och bekänner ditt namn och ber och vädjar till dig om nåd i detta tempel, 34lyssna då till dem från himlen och förlåt ditt folk Israel deras synder och för dem tillbaka till det land som du gav deras förfäder.
35När himlen stängs, så att det inte regnar på grund av att de har syndat mot dig och om de då ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du har straffat dem, 36lyssna då i himlen och förlåt dina tjänares, ditt folk Israels, synd. Lär dem den rätta vägen som de ska vandra och sänd regn över det land som du har gett åt ditt folk.
37Om det blir hungersnöd eller epidemier i landet, om det är mjöldagg och mögel som härjar säden, eller gräshoppor och gräsmaskar, eller om fienden belägrar deras städer, eller vilken sjukdom eller plåga det än kommer, 38och vilken bön eller vädjan någon av ditt folk Israel än uppsänder – var och en känner bäst sin egen plåga i sitt hjärta – och sträcker ut sina händer mot detta hus, 39hör det då från himlen, där du bor. Förlåt och grip in! Ge var och en vad han förtjänar, för du känner hans innersta, ja endast du känner människornas innersta. 40Då ska de frukta dig så länge de lever i det land som du gav våra förfäder.
41Om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från ett avlägset land för ditt namns skull, 42för även där ska man få höra om ditt stora namn och om din mäktiga hand och din utsträckta arm, och han kommer och ber vänd mot detta tempel, 43hör då i himlen där du bor och gör vad främlingen begär av dig. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och frukta dig så som ditt folk Israel gör och inse att detta tempel som jag har byggt är kallat efter ditt namn.
44Om ditt folk på din befallning drar ut för att strida mot sin fiende och de ber till dig, Herre, vända mot denna stad som du har utvalt och mot detta tempel som jag har byggt åt ditt namn, 45hör då i himlen deras böner och vädjan och skaffa dem rätt.
46Om de syndar mot dig, för det finns ingen människa som inte syndar, och du blir vred på dem och överlämnar dem åt fienden och de förs bort i fångenskap till fiendens land, nära eller fjärran, 47och om de där i sitt fångenskapsland vänder om, åter vädjar till dig om nåd i sitt fångenskapsland och säger: ’Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda: Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda,’ 48om de då där i sina fienders land vänder om till dig helhjärtat och med uppriktigt sinne och ber till dig, vända mot sitt land som du gav deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det tempel som jag har byggt åt ditt namn, 49hör då, i himlen där du bor, deras bön och vädjan och skaffa dem rätt.
50Förlåt ditt folk som har syndat mot dig, förlåt alla deras onda gärningar och låt deras erövrare vara barmhärtiga mot dem, 51för de är ditt folk, ditt arv, som du förde ut ur Egypten, den heta smältugnen. 52Låt din blick vara riktad mot din tjänare och ditt folk Israel när de vädjar till dig och låt dina öron höra när de ropar till dig! Lyssna till dem när de än ber till dig, 53för du har själv avskilt dem till arvedel åt dig bland alla jordens folk, så som du talade om för din tjänare Mose när du, Herre, Herre, förde våra förfäder ut ur Egypten.”
54När Salomo hade avslutat sin bön och vädjan till Herren, reste han sig upp framför Herrens altare där han hade böjt knä med händerna sträckta mot himlen. 55Han reste sig och välsignade med hög röst hela Israels församling:
56”Välsignad vare Herren, som har uppfyllt sitt löfte och låtit sitt folk Israel få ro! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade sin tjänare Mose. 57Herren, vår Gud, må vara med oss som han var med våra förfäder! Må han aldrig lämna eller överge oss! 58Må han vända våra hjärtan till sig så att vi vandrar på hans vägar och håller alla de bud, stadgar och befallningar som han gett våra förfäder. 59Orden i den bön som jag bett inför Herren, vår Gud, må alltid vara inför honom, både dag och natt, så att han dagligen skaffar rätt åt sin tjänare och hela Israel. 60Folk över hela jorden ska få veta att Herren är Gud och att det inte finns någon annan. 61Överlämna era hjärtan helt åt Herren, vår Gud, så att ni alltid följer hans lagar och befallningar precis som ni gör i dag!”
62Kungen och hela Israel frambar offer till Herren. 63Salomo offrade gemenskapsoffer till Herren, sammanlagt 22 000 tjurar och 120 000 får och getter. Så invigde kungen och hela Israels folk Herrens hus. 64Den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus och offrade där brännoffer, matoffer och fettstycken av gemenskapsoffer, eftersom kopparaltaret inför Herren var för litet för att rymma alla brännoffer, matoffer och fettstycken av gemenskapsoffren.
65Salomo firade högtiden tillsammans med hela Israel. Det var en stor församling, ända från Levo-Hamat till Egyptens bäck. De firade högtiden inför Herren, vår Gud, i sju dagar8:65 Enligt Septuaginta endast sju dagar. Jfr v. 8, åttonde dagen. och sedan i ytterligare sju dagar, sammanlagt fjorton dagar. 66Sedan sände Salomo hem dem på åttonde dagen. Folket välsignade kungen och gick hem glada och lyckliga över allt det goda Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.
