Песнь 78
Песнь Ософа.
1О Всевышний, чужие народы вторглись в Твой удел,
осквернили святой храм Твой
и превратили Иерусалим в развалины.
2Они отдали трупы Твоих рабов
на съедение небесным птицам,
тела верных Тебе – земным зверям.
3Они пролили кровь их, как воду,
вокруг всего Иерусалима,
и некому было похоронить их.
4Мы сделались посмешищем у наших соседей;
окружающие презирают и упрекают нас.
5Как долго, Вечный, Твой гнев будет длиться – бесконечно?
Как долго Твоя ревность будет пылать, как огонь?
6Пролей Свой гнев на народы, которые не знают Тебя,
и на царства, которые не призывают Твоего имени,
7потому что они истребили потомков Якуба
и землю их опустошили.
8Не вмени нам грехов наших предков;
пусть милость Твоя поспешит к нам навстречу,
потому что мы в полном отчаянии.
9Помоги нам, Всевышний, наш Спаситель,
ради славы имени Твоего.
Избавь нас и прости нам наши грехи
ради имени Твоего.
10Для чего народам говорить: «Где их Бог?»
Пусть станет известно между народами,
как отомстил Ты за пролитую кровь Твоего народа,
и пусть это увидят наши глаза.
11Пусть дойдёт до Тебя стенание узника;
сильной рукою Своею сохрани обречённых на смерть.
12Семикратно возврати нашим соседям их оскорбление,
которое они Тебе нанесли, о Владыка.
13А мы, народ Твой и овцы пастбищ Твоих,
вечно будем восхвалять Тебя
и возвещать о славе Твоей
из поколения в поколение.
Psalm 78
Lovprisning till historiens Herre
1Maskil. Av Asaf.
Mitt folk, lyssna till min undervisning!
Vänd era öron till vad jag säger!
2Jag vill öppna min mun för liknelser,
jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
3Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4vill vi inte dölja för deras barn.
Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
hans makt och de under som han utfört.
5Han gav förordningar till Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
att undervisa sina barn om,
6så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
och att deras barn som skulle komma att födas
i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
7Så skulle de sätta sin lit till Gud
och inte glömma hans gärningar,
utan följa hans bud.
8De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
som inte var lojala och trogna mot Gud.
9Efraims män, beväpnade med båge,
vände om på stridens dag.
10De bröt förbundet med Gud
och vägrade att följa hans lag.
11De glömde hans gärningar,
underverk som han hade låtit dem se.
12Han gjorde under inför deras fäder
i Egyptens land, på Soans slätter.
13Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
Han lät vattnet stå som en vägg.
14På dagen ledde han dem med ett moln
och på natten med ett eldsken.
15Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16Strömmar lät han bryta fram från klippan,
han lät vatten flyta fram som en flod.
17Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
21Men Herren hörde dem och blev vred.
En eld tändes mot Jakob,
vreden växte fram mot Israel,
22därför att de inte trodde på Gud
eller litade på hans räddning.
23Han befallde att himlen skulle öppnas
och slog upp himlens dörrar,
24han lät manna regna ner som mat,
han gav dem säd från himlen.
25Människor fick äta änglars mat,
han gav dem rikligt att äta.
26Han släppte loss östanvinden från himlen
och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27Han lät kött regna ner som stoft,
fåglar som sanden i havet.
28Han lät det falla ner i deras läger,
runt omkring deras tält.
29De åt tills de fick mer än nog.
Han lät dem få vad de begärde.
30Men innan de stillat sina begär,
innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31upptändes Guds vrede mot dem.
Han dödade de starkaste
och slog ner Israels unga män.
32Trots detta fortsatte de att synda
och trodde inte, trots hans under.
33Då lät han deras liv sluta i tomhet
och deras år i skräck.
34När han dödade, frågade de efter honom,
vände om och sökte honom.
35Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36Men de hycklade med sina ord för honom,
de ljög för honom.
37Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
38Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
som försvinner som en vindpust,
för att inte komma åter.
40Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41Gång på gång frestade de Gud
och gjorde Israels Helige bedrövad.
42De kom inte ihåg den makt som han visade
när han befriade dem från fienden,
43när han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans slätter.
44Han förvandlade deras floder till blod,
och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
45Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
och grodor som förstörde.
46Han gav deras gröda åt gräshoppor
och deras skörd åt skadedjur.78:46 I grundtexten används olika ord för gräshoppor i parallellismen i denna vers, medan vi bara har ett ord i svenskan.
47Han förstörde deras vinrankor med hagel
och mullbärsfikonträden med slagregn78:47 Det hebreiska ordets exakta betydelse är okänd, kanske häftigt regn eller flod, troligen är det en parallell till hagel..
48Han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixten.78:48 Eftersom hagel redan förekommer i föregående vers är det möjligt att ordet i denna vers skulle kunna tolkas som sjukdomar (ett mycket liknande ord), och ”blixt” som pest; denna tolkning stöds av ett par hebreiska handskrifter.
49Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
vrede, harm och förbittring,
en skara av olycksänglar.
50Han gav sin vrede fritt utlopp
och skonade inte deras liv,
utan lät dem dö av pest.
51Han slog allt förstfött i Egypten,
de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
52Han ledde ut sitt folk som en flock,
han ledde dem som en hjord genom öknen.
53Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet täckte deras fiender.
54Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55Han drev bort folken framför dem,
han delade ut deras land som arvedel
och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.
56Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
och höll inte hans befallningar.
57De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
bort, som en förrädisk båge.
58De retade upp honom med sina offerplatser
och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
59När Gud hörde dem blev han vred,
och han förkastade Israel helt.
60Han övergav sin boning i Shilo,
det tält han hade satt upp bland människorna.
61Han lät sin makt78:61 Syftar uppenbarligen på förbundsarken. föras bort i fångenskap
och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
62Han överlämnade sitt folk åt svärdet
och var vred på sin egendom.
63Deras unga män förtärdes av eld,
och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
64Prästerna dödades med svärd
och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.
65Då vaknade Herren, som ur en sömn,
som en krigare som varit upprymd av vin.
66Han slog tillbaka sina fiender,
han skickade bort dem till evig skam.
67Han förkastade Josefs boningar,
han utvalde inte Efraims stam.
68I stället utvalde han Judas stam
och berget Sion som han älskade.
69Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
70Han utsåg David till sin tjänare
och hämtade honom från fårfållorna.
71Från fåren hämtade han honom,
för att bli herde för hans folk Jakob,
för Israel, hans arvedel.
72Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
han ledde dem med skicklig hand.
