Bibelen på hverdagsdansk

Salme 106

Herrens trofasthed imod sit folk

1Halleluja!
Tak Herren, for han er god.
    Hans trofasthed varer til evig tid.
Hvem har tal på alle hans undere?
    Hvordan kan vi nogensinde takke ham nok?
Velsignede er de, der gør det gode,
    de, der altid handler ret.

Husk på mig, Herre, når du velsigner dit folk,
    giv også mig del i dine goder.
Lad mig se dit folk få fremgang,
    lad mig glædes sammen med dine udvalgte,
        juble med det folk, som tilhører dig.
Vi har svigtet dig, som vore forfædre gjorde,
    vi har begået fejl og handlet forkert.
Vore forfædre ænsede ikke dine undere i Egypten,
    de glemte hurtigt din trofasthed imod dem,
        i stedet gjorde de oprør imod dig ved Det Røde Hav.
Alligevel frelste Herren sit folk for sin æres skyld
    og for at vise sin magt for verden.
Han truede Det Røde Hav, så det tørrede ud,
    og folket kunne gå tørskoet over.
10 Han frelste dem fra deres fjender,
    friede dem fra egypternes had.
11 Vandet skyllede hen over forfølgerne,
    så de druknede alle som en.
12 Da troede folket på Guds løfter
    og brød ud i lovsang til ham.

13 Men de glemte snart, hvad Herren havde gjort,
    de holdt op med at søge hans vilje.
14 I ørkenen krævede de kød at spise,
    de udfordrede Guds tålmodighed.
15 Han gav dem, hvad de forlangte,
    men straffede dem også for deres oprør.
16 Nogle i lejren blev misundelige på Moses
    og på Aron, Guds udvalgte præst.
17 Som straf åbnede jorden sig og opslugte Datan,
    lukkede sig over Abiram og de medsammensvorne.
18 Ild for ned fra himlen
    og fortærede dem, der gjorde oprør.
19 Ved Horebs bjerg støbte de en tyrekalv,
    de tilbad en afgud af metal.
20 De byttede Guds herlighed bort
    for et billede af et dyr, der æder græs.
21 De glemte den Gud, der førte dem ud af Egypten,
    han, som reddede dem på forunderlig vis.
22 Tænk på de mirakler, han udførte,
    de fantastiske undere ved Det Røde Hav.
23 Gud var lige ved at udrydde sit oprørske folk,
    men hans tjener Moses gik i forbøn for dem,
        så de ikke blev tilintetgjort af hans vrede.
24 De nægtede at gå ind i det frugtbare land,
    for de troede ikke på Guds løfte.
25 De sad bare i deres telte og surmulede
    og ville slet ikke høre på Herrens ord.
26 Derfor svor han højt og helligt,
    at oprørerne skulle dø i ørkenen.
27 Deres efterkommere skulle spredes blandt folkeslagene
    og gøres til flygtninge i fremmede lande.
28 Dernæst tilbad de Ba’al i Peor,
    de holdt fest og ofrede til livløse afguder.
29 Deres opførsel krænkede Herren dybt,
    og han lod en pest bryde ud iblandt dem.
30 Men Pinehas tog mod til sig og greb ind,
    og det gjorde, at plagen holdt op.
31 Pinehas viste sig som en gudfrygtig mand,
    og det vil han altid blive husket for.
32 Ved Meribas kilder gjorde de oprør igen,
    og Moses faldt i unåde hos Herren.
33 De gjorde ham nemlig så oprørt,
    at han talte i vrede og handlede overilet.
34 De undlod også at tilintetgøre de folkeslag,
    som Herren havde befalet dem at udrydde.
35 De giftede sig tilmed ind i deres familier,
    lærte sig deres ugudelige skikke,
36 så de dyrkede de fremmedes afguder
    og derved blev skyld i deres egen ulykke.
37 De ofrede både deres sønner og døtre
    til de fremmede folkeslags guder.
38 Fordi de myrdede uskyldige børn
    og ofrede dem til afguderne,
        blev landet besmittet af det udgydte blod.
39 Guds folk var blevet urent i hans øjne,
    deres handlinger viste deres utroskab mod Herren.
40 Derfor blussede Guds vrede op imod dem,
    han følte afsky for sit ejendomsfolk.
41 Han overgav dem i fremmedes vold,
    deres fjender undertrykte dem.
42 De gjorde livet surt for dem
    og kuede dem på alle måder.
43 Gang på gang befriede Herren sit folk,
    men de blev ved med at gøre oprør
        og falde dybere og dybere i synd.
44 Alligevel kunne han ikke lukke øjnene for deres nød,
    han hørte deres råb om nåde.
45 Han havde jo indgået en pagt med sit folk,
    og hans trofasthed forbød ham at udslette dem helt.
46 Han sørgede for, at de fremmede herskere
    fik medlidenhed med dem.

47 Vor Herre og Gud, frels os!
    Bring os tilbage fra landflygtigheden,
så vi kan give dig taknemmelighedsofre
    og lovprise dit hellige navn.
48 Lovet være Herren, Israels Gud.
    Lad os prise ham nu og til evig tid.
Lad hele folket svare: Amen!
    Halleluja!

Swedish Contemporary Bible

Psalms 106

Psalm 106

Herrens nåd, Israels otro

1Halleluja!

Prisa Herren, för han är god.

Hans nåd varar i evighet.

2Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,

förkunna allt hans lov?

3Lyckliga är de som bevarar det som är rätt

och alltid gör det rättfärdiga.

4Tänk på mig, Herre,

när du visar välvilja mot ditt folk!

Kom till min hjälp med din räddning!

5Låt mig få se det goda hos dina utvalda

och dela ditt folks glädje,

prisa dig tillsammans med dem

som är din egendom.

6Vi har syndat liksom våra fäder,

vi har handlat fel och gjort det onda.

7Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.

De glömde hans nådegärningar

och gjorde uppror vid Sävhavet.

8Ändå räddade han dem för sitt namns skull

för att göra sin makt känd.

9Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.

Han ledde dem genom djupen som genom en öken.

10Han räddade dem från dem som hatade dem

och befriade dem från deras fiender.

11Vattnet täckte deras fiender.

Inte en enda en av dem undkom.

12Då trodde de hans ord

och lovade honom med sin sång.

13Men snart glömde de allt han gjort.

De väntade inte på hans råd.

14De greps av begär i öknen

och utmanade Gud i ödemarken.

15Då gav han dem vad de begärde,

men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]

16De blev avundsjuka på Mose och Aron,

som var helgade åt Herren.

17Jorden öppnade sig och svalde Datan,

begravde Avirams hop.

18Eld flammade upp bland deras anhängare,

lågorna uppslukade de onda.

19De gjorde en kalv vid Horeb

och tillbad en gjuten avgud.

20De bytte ut sin härlighet

mot en avbild av en tjur som äter gräs.

21De glömde Gud, sin räddare,

som gjort så stora ting i Egypten,

22mirakel i Hams land

och märkliga gärningar vid Sävhavet.

23Därför bestämde han sig för att förgöra dem.

Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom

för att hålla tillbaka hans vrede,

så att han inte skulle förinta dem.

24Sedan föraktade de det underbara landet,

och de trodde inte på hans ord.

25De gnällde i sina tält,

och de ville inte lyssna till Herren.

26Därför lyfte han sin hand och svor

att han skulle döda dem i öknen,

27och att deras barn skulle skingras bland främmande folk

och spridas ut till andra länder.

28De förenade sig med Baal-Pegor,

och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]

29Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,

så att en plåga bröt ut bland dem.

30Men Pinechas grep in och kom emellan,

så att plågan upphörde.

31För detta räknades han som rättfärdig

från generation till generation, för evigt.

32Vid Merivas vatten förargade de Herren igen

och ställde till bekymmer för Mose.

33De var upproriska mot hans ande, så

att han[c] talade utan att tänka efter.

34De förgjorde inte heller folken,

som Herren hade sagt till dem,

35utan beblandade sig med främmande folk

och tog efter deras seder och bruk.

36De tillbad deras avgudar,

och detta blev en fälla för dem.

37De offrade sina söner och döttrar

till demoner.

38De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,

som de offrade åt Kanaans avgudar,

och landet blev vanhelgat genom dessas blod.

39De vanhelgade sig själva genom sina handlingar

och agerade i otrohet.

40Herrens vrede upptändes mot hans folk,

och han avskydde sin arvedel.

41Han överlämnade dem åt främmande folk,

och de som hatade dem fick härska över dem.

42Deras fiender förtryckte dem,

och de fick underkasta sig deras makt.

43Gång på gång befriade han dem,

men de fortsatte att göra uppror,

och de sjönk allt djupare i sin synd.

44Ändå såg han till dem i deras nöd

när han hörde deras rop.

45Han kom ihåg sitt förbund med dem

och var mild i sin stora nåd.

46Han lät dem finna förbarmande

hos dem som höll dem fångna.

47Rädda oss, Herre, vår Gud!

Samla oss från dessa folk,

så att vi får prisa ditt heliga namn

och tacka och lova dig.

48Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Och allt folket ska säga: ”Amen!”

Halleluja!

Notas al pie

  1. 106:15 Översättningen förödande sjukdomar är osäker. Utifrån Septuaginta m.fl. (som översätter uttrycket tillfredsställelse/mättnad) kan versens senare del tolkas så här: …och sände dem föda som mättade dem. Utifrån den faktiska historiska händelsen i 4 Mos 11 är båda tolkningarna riktiga.
  2. 106:28 Mer ordagrant: …till döda, men sammanhanget och den historiska bakgrunden talar för att det var frågan om avgudar och inte döda/livlösa generellt.
  3. 106:33 Eller: De gjorde hans ande så bitter att han.