Gennem Det Røde Hav
1Derefter sagde Herren til Moses: 2„Sig til Israels folk, at de skal dreje fra vejen og gå imod Pi-ha-Hirot mellem Migdol14,2 Pi-ha-Hirot (eller Pi-ha-Horot) kan betyde „Kløftens mund” eller „Hulernes mund” og hentyde til en åben plads midt i et bjergområde, eventuelt ved udløbet af en flod. Ordet Migdol betyder „Vagttårn” eller „Udkigspost”. og havet. I skal slå lejr langs kysten, over for Ba’al-Zefon, 3så vil Farao nemlig tro, at I er faret vild og gået i en fælde mellem ørkenen og havet. 4Og så vil jeg endnu en gang gøre Farao stædig, så han sætter efter jer. Sådan vil jeg få ære og herlighed på bekostning af Farao og hele hans hær, og egypterne vil indse, at jeg er Herren.”
Så slog israelitterne lejr, hvor Herren havde sagt.
5Da Egyptens konge fik at vide, at israelitterne ikke var kommet tilbage til den fastsatte tid, holdt han rådslagning med sine embedsmænd. De fortrød nu, at de havde ladet alle deres slaver rejse bort. 6Så lod Farao sin stridsvogn gøre klar og satte efter dem 7i spidsen for et elitekorps på 600 udsøgte stridsvogne. Alle Egyptens øvrige stridsvogne fulgte efter, bemandet med erfarne vognkæmpere.
8Herren havde gjort Farao så stædig, at han nu satte efter israelitterne, der var taget af sted i triumf.14,8 Hebraisk: „med løftet hånd”. Betydningen usikker. 9Hele Faraos kavaleri af heste, ryttere og vogne deltog i forfølgelsen, og de indhentede Israels folk, hvor de havde slået lejr ved havet nær Pi-ha-Hirot over for Ba’al-Zefon.
10Da nu Farao og hans hær kom nærmere, fik Israels folk øje på dem langt borte. De blev skrækslagne og råbte til Herren om hjælp. 11Så vendte de sig imod Moses og sagde: „Har du ført os her ud i ørkenen, for at vi skal dø? Var der ikke gravpladser nok i Egypten? Hvorfor fik du os i det hele taget til at forlade Egypten? 12Sagde vi ikke til dig dengang, at du skulle lade os være i fred? Hellere være slaver for egypterne end blive slagtet ned her i ørkenen!”
13Men Moses svarede folket: „I skal ikke være bange! Bare bliv stående, hvor I står, for nu skal I få at se, hvordan Herren vil frelse jer. De egyptere, I ser komme imod os i dag, vil I aldrig komme til at se mere! 14Herren selv vil tage kampen op for jer. I skal bare tie stille!”
15Derpå sagde Herren til Moses: „Der er ikke tid til mere snak. Sig til israelitterne, at de skal bryde op. 16Løft din stav og ræk den ud over havet, så der bliver en vej midt igennem. Så kan alle israelitterne gå tørskoet igennem havet og over på den anden side. 17Jeg vil gøre egypterne stædige, så de dumdristigt følger efter jer ud i havet. Sådan vil jeg få ære og herlighed på bekostning af Farao og hans hær, alle hans stridsvogne og ryttere. 18Når jeg har gjort det af med Farao og hele hans hær, vil egypterne indse, at jeg er Herren!”
19Herrens engel, som indtil da havde gået foran israelitterne for at vise vej, gik nu om bag dem. Også skysøjlen flyttede sig fra pladsen foran dem og stillede sig bag ved dem, 20så den stod mellem israelitterne og egypterne. Om natten var der således lyst på israelitternes side og bælgmørkt på den egyptiske side. På den måde kom de ikke i nærheden af hinanden hele natten.
21Da Moses rakte sin stav ud over vandet, drev Herren vandet bort. Han lod en voldsom østenvind blæse hele natten, så havet delte sig, og en tør sti kom til syne midt i. 22Så gik israelitterne gennem havet på den tørre havbund, mens vandet var som en beskyttende mur på begge sider. 23Men alle Faraos heste, vogne, og ryttere fulgte efter dem ud i havet.
24I den tidlige morgendæmring så Herren fra ild- og skysøjlen ned på egypternes hær og bragte den i uorden. 25Han fik vognhjulene til at sidde fast, så de havde stort besvær med at komme fremad. Da råbte egypterne: „Lad os se at komme væk! Det er deres gud, Jahve, der kæmper imod os.”
26Da alle israelitterne var kommet over på den anden side, sagde Herren til Moses: „Ræk din hånd ud over havet igen, så vil vandet vende tilbage og oversvømme de egyptiske vogne og ryttere.” 27Moses adlød. Da dagen gryede, rakte Moses hånden ud over havet. Vandmasserne drønede tilbage til deres normale leje, og Herren skyllede de skrækslagne egyptere bort med de brusende strømme.
28Vandet dækkede alle vognene og rytterne—ja, hele Faraos hær. Af alle de egyptere, der havde forfulgt israelitterne ud i havet, var der ikke en eneste, der overlevede. 29Men israelitterne nåede tørskoede gennem havet, mens vandet beskyttede dem på begge sider.
30Den dag reddede Herren israelitterne fra den egyptiske hær. De stod og betragtede ligene, der blev skyllet op på stranden. 31Da israelitterne så Herrens vældige magt demonstreret på egypterne, blev de fyldt af dyb ærefrygt for Gud, og de gav udtryk for deres tillid til ham—og til hans tjener Moses.
Räddade vid Sävhavet
1Herren talade till Mose: 2”Säg till israeliterna att vända om mot Pi Hachirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal Sefon och slå läger där vid havet. 3Farao kommer nämligen att tänka: ’Israeliterna har säkert gått vilse och irrar omkring i öknen utan att kunna ta sig därifrån!’ 4Än en gång ska jag låta farao bli hård och han ska förfölja dem. Jag ska visa min makt då jag krossar farao och hela hans armé. Egypterna ska då inse att jag är Herren.” De gjorde så.
Faraos armé förföljer Israel
5När kungen i Egypten fick veta att israeliterna hade flytt, ångrade han och hans hovmän sig. ”Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa israelitiska slavar ge sig iväg?” frågade de sig. 6Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sin armé. 7Han tog med sig de 600 bästa vagnarna, och alla de andra vagnarna i Egypten, bemannade med officerare. 8Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde israeliterna när de med friskt mod gav sig iväg. 9Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.
10När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.
11De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? 12Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”
13Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. 14Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”
15Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. 16Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. 17Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. 18Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”
19Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, 20så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus14:20 Grundtexten är svåröversättlig; mer ordagrant: Molnet och mörkret var där och lyste upp natten. Enligt Septuaginta: Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra.. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.
21När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig 22så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 23Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. 24Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. 25Han lät hjulen på deras vagnar lossna14:25 Enligt bl.a. Septuaginta fastna., så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”
26Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” 27Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. 28Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.
29Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 30På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. 31När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.
