Tu es mon seul abri
1Méditation142.1 Signification incertaine. de David. Prière qu’il prononça quand il était dans la caverne142.1 Voir 1 S 22.1-2 ; 24.1-9 ; cf. Ps 57.1..
2A pleine voix, ╵je crie vers l’Eternel.
A pleine voix, ╵je supplie l’Eternel,
3et, devant lui, ╵je me répands en plaintes.
En sa présence, ╵j’expose ma détresse.
4Quand mon esprit ╵est abattu,
toi tu connais ╵par quel chemin je passe.
Sur la route où je marche,
ils m’ont tendu un piège.
5Regarde à droite142.5 C’est-à-dire du côté où se tient le défenseur (16.8 ; 109.31 ; 110.5). et vois :
il n’y a plus personne ╵qui veuille me connaître !
Je ne sais plus ╵où chercher un refuge
et nul ne veut ╵s’inquiéter de ma vie.
6O Eternel, ╵je fais appel à toi,
et je m’écrie : ╵« Tu es mon seul abri !
Tu es mon bien ╵au pays des vivants ! »
7Sois attentif ╵à mes supplications
car j’ai touché ╵le fond de la misère.
Délivre-moi ╵de mes persécuteurs !
Ils sont bien plus puissants que moi.
8Libère-moi ╵de ma prison
pour que je puisse te louer !
Autour de moi, ╵les justes feront cercle
quand tu m’auras ╵comblé de tes bienfaits.
Psalm 142
En förtvivlads bön
1Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.
2Jag ropar med hög röst till Herren,
jag ropar med hög röst till Herren
och ber om nåd.
3Jag utgjuter min klagan inför honom,
jag berättar om min nöd för honom.
4När jag är färdig att ge upp,
vet du hur jag har det.
På den väg jag går
har de lagt ut snaror för mig.
5Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.
6Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
”Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.”
7Lyssna till mitt rop,
för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8För mig ut ur mitt fängelse,
så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
för du har varit god mot mig.
