Les Judéens se préparent à se défendre
1Lorsque Sanballat, Tobiya, les Arabes, les Ammonites et les Ashdodiens apprirent que la restauration des murailles de Jérusalem progressait et que les brèches commençaient à être obturées, ils se mirent très en colère. 2Ils se liguèrent tous ensemble pour aller attaquer Jérusalem et y semer le désordre. 3Alors nous avons prié notre Dieu et nous avons posté des gens pour monter la garde, de jour et de nuit, pour nous défendre contre eux. 4Cependant, déjà le peuple de Juda murmurait : Ceux qui portent les fardeaux sont à bout de forces et les tas de décombres restent énormes. Jamais nous n’arriverons à rebâtir cette muraille !
5Quant à nos adversaires, ils disaient : Ils ne sauront rien et ne verront rien jusqu’au moment où nous surgirons au milieu d’eux pour les massacrer et mettre fin à ce travail.
6Les Juifs qui habitaient parmi eux vinrent dix fois nous avertir de ce qu’ils préparaient : De tous les lieux où vous vous tournerez, disaient-ils, ils viendront contre nous.
7C’est pourquoi je mis des gens en place en contrebas derrière la muraille, aux endroits découverts ; je les postai groupés par familles et armés d’épées, de lances et d’arcs. 8Après avoir tout inspecté, je m’adressai aux notables, aux chefs et au reste du peuple : N’ayez pas peur d’eux ! Pensez au Seigneur qui est grand et redoutable, et combattez pour vos frères, vos fils et vos filles, vos femmes et vos maisons !
9Lorsque nos ennemis apprirent que nous étions informés et que Dieu avait ainsi déjoué leur projet, nous sommes tous retournés à la muraille, chacun à son travail. 10Mais à partir de ce jour, la moitié des hommes seulement faisaient le travail et ceux de l’autre moitié, vêtus de cuirasses, étaient armés des lances, des boucliers et des arcs. Et les chefs se tenaient derrière tous les gens de Juda. 11Ceux qui étaient occupés à rebâtir la muraille et ceux qui portaient ou chargeaient les fardeaux travaillaient d’une main et tenaient une arme de l’autre. 12Chacun des bâtisseurs avait son épée attachée à sa hanche. C’est ainsi qu’ils bâtissaient. Un homme se tenait à mes côtés prêt à sonner du cor. 13Je dis alors aux notables, aux chefs et au reste du peuple : Le travail est considérable et s’étend sur une grande distance, nous sommes dispersés loin les uns des autres le long de la muraille. 14Rassemblez-vous autour de nous, à l’endroit où vous entendrez le son du cor, et notre Dieu combattra pour nous.
15C’est ainsi que, chaque jour, nous poursuivions notre entreprise, la moitié d’entre nous tenant la lance à la main depuis l’aurore jusqu’à l’apparition des étoiles. 16Durant cette période, je dis encore au peuple : Que chacun passe la nuit dans Jérusalem avec son subalterne4.16 Autre traduction : son serviteur.. Ainsi, nous pourrons monter la garde pendant la nuit et poursuivre le travail pendant le jour.
17Ni moi, ni mes proches, ni mes collaborateurs, ni les gardes de mon escorte, nous ne quittions nos vêtements, chacun gardait ses armes à portée de main4.17 Texte difficile. Autres traductions : …ses armes, même pour aller se laver ou chacun n’avait que ses armes et de l’eau..
Fienden protesterar
1När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna 2och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?”
3Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.”
4”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! 5Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.”
6Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat.
7Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. 8De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. 9Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem.
10Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.”
11Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” 12De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.”4:12 Satsens exakta innebörd är osäker i grundtexten. 13Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.4:13 Grundtextens innebörd är osäker.
14När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!”
15När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete. 16Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, 17som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra, 18och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig.
19Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra. 20Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.”
21Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram. 22Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.” 23Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade4:23 Grundtextens innebörd i den sista delen av versen är osäker. Mer ordagrann översättning skulle kanske lyda ungefär: …och vi var beväpnade även när vi gick efter vatten, eller: …var och en hade hos sig sitt vapen (och) vatten..
