2 Rois 4 – BDS & NUB

La Bible du Semeur

2 Rois 4:1-44

Elisée secourt une pauvre veuve

1La veuve d’un disciple des prophètes implora Elisée en ces termes : Ton serviteur mon mari est mort. Tu sais combien il craignait l’Eternel. Or, voilà que l’homme qui lui avait prêté de l’argent veut prendre mes deux enfants et en faire des esclaves.

2Elisée lui demanda : Que puis-je faire pour toi ? Dis-moi ce que tu as dans ta maison.

Elle répondit : Je n’ai plus rien d’autre chez moi qu’un flacon d’huile4.2 En Orient, l’huile est la base de l’alimentation comme des soins du corps..

3Il dit alors : Va donc emprunter chez tous tes voisins autant de récipients vides que tu pourras. 4Puis tu rentreras chez toi, tu fermeras la porte sur toi et sur tes fils, tu verseras de l’huile dans tous ces récipients et tu les mettras de côté à mesure qu’ils seront pleins.

5La femme le quitta et fit ce qu’il lui avait dit. Elle ferma la porte sur elle et sur ses fils ; ceux-ci lui présentaient les récipients, et elle les remplissait. 6Lorsqu’ils furent tous pleins, elle dit à l’un de ses fils : Passe-moi encore un récipient.

Mais il lui répondit : Il n’y en a plus.

Au même moment, l’huile s’arrêta de couler. 7Elle alla le raconter à l’homme de Dieu qui lui dit : Va vendre cette huile. Tu pourras rembourser ta dette et vivre, toi et tes fils, avec ce qui te restera.

Elisée et le fils de la Sunamite

La naissance de l’enfant

8Un jour, Elisée passait par le village de Sunem4.8 Dans la plaine de Jizréel attribuée à la tribu d’Issacar (voir Jos 19.18 ; 1 S 28.4 ; 1 R 1.3).. Une femme riche insista auprès de lui pour qu’il accepte de prendre un repas chez elle. Dès lors, chaque fois qu’il passait par ce village, il s’arrêtait chez elle pour manger. 9Elle dit à son mari : Je sais que cet homme qui passe toujours chez nous est un saint homme de Dieu. 10Nous pourrions lui construire une petite chambre sur le toit et y mettre pour lui un lit, une table, une chaise et une lampe. Il pourrait loger là quand il viendra chez nous.

11Un jour qu’Elisée repassait à Sunem, il alla donc se retirer dans la petite chambre haute et y passa la nuit. 12Puis il dit à son serviteur Guéhazi4.12 Voir 5.19-27 ; 6.15. : Appelle cette Sunamite !

Guéhazi l’appela, et elle vint se présenter devant lui. 13Elisée dit à Guéhazi : Dis-lui : « Tu t’es donné beaucoup de peine en faisant tout cela pour nous. Que pouvons-nous faire pour toi ? Faut-il parler en ta faveur au roi ou au chef de l’armée ? »

Elle répondit : Non, merci. Je vis heureuse au milieu de mon peuple.

14Elisée demanda à son serviteur : Que pourrions-nous faire pour elle ?

Guéhazi répondit : Hélas ! elle n’a pas d’enfant, et son mari est âgé.

15Elisée lui dit : Appelle-la !

Guéhazi obéit, et elle vint se présenter sur le pas de la porte.

16Elisée lui dit : L’an prochain, à la même époque, tu tiendras un fils dans tes bras !

Elle s’écria alors : Que mon seigneur, homme de Dieu, ne me donne pas de faux espoirs, moi qui suis sa servante !

17Cependant, cette femme devint enceinte et, l’année suivante à la même époque, elle donna naissance à un fils, exactement comme Elisée le lui avait prédit.

La mort de l’enfant

18L’enfant grandit. Un jour qu’il était allé rejoindre son père auprès des moissonneurs, 19il cria soudain à son père : Oh, ma tête ! Que j’ai mal à la tête4.19 Il s’agit probablement d’une insolation (voir Ps 121.6), l’époque de la moisson étant l’une des plus chaudes de l’année. !

Le père ordonna à son serviteur : Emporte-le vite chez sa mère !

20Le serviteur l’emporta et l’amena à sa mère, qui le prit sur ses genoux. Il y resta jusqu’à midi, puis il mourut. 21Elle monta dans la chambre du prophète, le coucha sur le lit de l’homme de Dieu, referma la porte sur lui et sortit. 22Puis elle appela son mari et lui dit : Donne-moi, je te prie, l’un des jeunes serviteurs et une ânesse ; je vais vite aller chez l’homme de Dieu et je reviens aussitôt.

23– Pourquoi veux-tu aller chez lui aujourd’hui ? lui demanda-t-il. Ce n’est ni la nouvelle lune ni un jour de sabbat.

Elle lui répondit : Tout va bien.

24Puis elle fit seller l’ânesse et dit à son jeune serviteur : Conduis-moi rapidement ! Ne m’arrête pas en cours de route sans que je te l’ordonne !

25Elle voyagea ainsi et parvint jusqu’au mont Carmel4.25 Voir 2.25. A une trentaine de kilomètres de Sunem. où habitait l’homme de Dieu. Quand celui-ci l’aperçut de loin, il dit à son serviteur Guéhazi : Regarde, c’est notre Sunamite. 26Cours vite à sa rencontre et demande-lui : « Tout va-t-il bien pour toi ? Ton mari est-il en bonne santé ? L’enfant va-t-il bien ? »

Elle répondit : Tout va bien.

27Elle poursuivit jusqu’à l’homme de Dieu sur la montagne, elle se jeta à ses pieds. Guéhazi s’approcha pour l’écarter. Mais Elisée lui dit : Laisse-la faire ! Elle est profondément affligée, mais l’Eternel ne me l’a pas fait savoir et il ne m’en a pas révélé la cause.

28Alors la femme s’écria : Est-ce que j’ai demandé un fils à mon seigneur ? Ne t’avais-je pas dit : « Ne me donne pas de faux espoirs » ?

Elisée ressuscite l’enfant

29Elisée ordonna à Guéhazi : Mets ta ceinture ! Prends mon bâton en main et va. Si tu rencontres quelqu’un en chemin, ne perds pas de temps à le saluer, et si quelqu’un te salue, ne t’arrête pas pour lui répondre. Quand tu arriveras dans la maison de cette femme, tu poseras mon bâton sur le visage du garçon.

30La mère de l’enfant s’écria : Aussi vrai que l’Eternel est vivant et que tu es toi-même en vie, je ne partirai pas sans toi !

Alors Elisée se leva et se mit en route avec elle. 31Guéhazi les avait devancés et il avait posé le bâton sur le visage du petit garçon, mais rien ne s’était passé : pas un son, pas une réaction. Il revint donc sur ses pas, à la rencontre d’Elisée, et lui annonça que l’enfant n’était pas revenu à lui. 32Quand Elisée arriva à la maison, le petit garçon était mort, étendu sur le lit. 33Elisée entra, ferma la porte sur eux deux et pria l’Eternel. 34Il monta sur le lit et se plaça sur l’enfant, il appliqua sa bouche sur sa bouche, ses yeux sur ses yeux, ses mains sur ses mains. Comme il restait ainsi étendu sur lui, le corps de l’enfant commença à se réchauffer. 35Le prophète se releva, marcha de long en large dans la chambre, puis s’étendit de nouveau sur l’enfant. Soudain le petit garçon éternua sept fois et rouvrit les yeux. 36Elisée appela Guéhazi et lui dit : Va chercher cette Sunamite !

Guéhazi l’appela et elle vint vers Elisée qui lui dit : Voici ton fils, reprends-le !

37Elle s’avança, se jeta à ses pieds et se prosterna jusqu’à terre, puis elle prit son fils dans ses bras et sortit de la pièce.

Elisée pourvoit à la nourriture de ses disciples

38Elisée retourna à Guilgal4.38 Le Guilgal de 2.1 (voir note) où se trouvait une école de disciples du prophète.. Or, la famine sévissait dans cette contrée. Un jour, ses disciples étaient assis devant lui. Il s’interrompit et dit à son serviteur : Mets la grande marmite sur le feu et prépare une soupe pour les disciples !

39Alors un membre du groupe sortit dans la campagne pour ramasser des légumes. Dans une vigne sauvage, il trouva des coloquintes sauvages4.39 Plante ressemblant à des concombres. Son fruit allongé, de la grosseur d’une orange, est extrêmement amer. et en remplit le pan de son vêtement. A son retour, il les coupa en morceaux et en remplit la marmite pour la soupe, mais personne ne savait ce que c’était. 40On servit la soupe aux hommes, mais dès qu’ils l’eurent goûtée, ils s’écrièrent : Cette soupe est du poison, homme de Dieu !

Et ils ne purent la manger. 41Mais Elisée ordonna : Apportez-moi de la farine !

Il en versa dans la marmite et dit : Que l’on serve ces gens et qu’ils mangent !

La soupe qui était dans la marmite ne contenait plus rien de mauvais.

42A cette époque, un homme vint de Baal-Shalisha4.42 D’après 1 S 9.4, cette localité mentionnée seulement ici se trouvait à l’ouest de la montagne d’Ephraïm.. Il apporta des vivres à l’homme de Dieu : vingt pains d’orge et de blé nouveau dans son sac, comme premiers produits de la nouvelle récolte. Elisée dit à son serviteur : Partage ces vivres entre tout le monde et qu’ils mangent.

43Celui-ci répondit : Comment pourrais-je nourrir cent personnes avec cela ?

Mais Elisée répéta : Partage ces vivres entre tous et qu’ils mangent, car l’Eternel déclare : « Chacun mangera à sa faim, et il y aura même des restes. »

44Le serviteur distribua les pains à tout le monde, ils mangèrent, et il y eut effectivement des restes, comme l’Eternel l’avait annoncé.

Swedish Contemporary Bible

2 Kungaboken 4:1-44

Elisha förser en änka med olja

1En dag kom hustrun till en av profetlärjungarna och sa till Elisha: ”Din tjänare, min man, har dött. Du vet att han fruktade Herren, men nu kommer fordringsägaren och tar mina båda söner till slavar.” 2”Vad kan jag göra för dig?” frågade Elisha. ”Vad har du i huset?” ”Jag, din tjänarinna, har ingenting alls. Bara lite olja i krukan”, svarade hon. 3”Gå och låna krukor och kannor från dina grannar och vänner, och inte bara några få”, sa han till henne. 4”Sedan ska du och dina söner gå in i huset och stänga dörren efter er. Häll olja i alla krukor och kannor och ställ dem sedan åt sidan när de är fulla.”

5Hon gick från honom, stängde dörren efter sig och sina söner, och de bar fram krukor och kannor till henne, som hon fyllde, den ena efter den andra, 6tills allesammans var fulla till brädden. ”Ge mig en kanna till”, sa hon till en av sönerna. ”Det finns inga fler”, svarade han, och genast tog oljeflödet slut.

7När hon gick till gudsmannen och talade om vad som hade hänt, sa han till henne: ”Gå och sälj oljan! Sedan kan du betala din skuld, och det som blir över kan du och dina söner leva av.”

En barnlös kvinna blir lovad en son

8En dag gick Elisha till Shunem, där det fanns en förmögen kvinna som övertalade honom att stanna och äta hos henne. Så gjorde han sedan varje gång han besökte staden, han stannade där och bjöds på mat.

9”Jag är övertygad om att mannen som kommer hit nu och då är en helig gudsman”, sa kvinnan till sin man. 10”Låt oss göra i ordning ett litet rum åt honom på taket. Vi kan ställa in en säng, ett bord, en stol och en lampa, så har han någonstans att bo när han kommer hit.”

11En gång när Elisha kom, gick han in i rummet och vilade där. 12Då sa han till sin tjänare Gechasi: ”Kalla hit shunemitiskan!”

När hon kom, 13sa han till Gechasi: ”Säg till henne: ’Nu har du gjort allt detta besvär för oss. Är det någonting jag kan göra för dig? Kanske lägga ett gott ord för dig hos kungen eller överbefälhavaren?’ ” ”Nej, jag är fullkomligt nöjd som det är här bland de mina”, svarade hon.

14”Men finns det då inget vi kan göra för henne?” frågade Elisha Gechasi efteråt. ”Hon har ingen son”, svarade han. ”Och hennes man är gammal.” 15”Be henne komma tillbaka”, sa Elisha.

När hon kom tillbaka, stannade hon vid dörren. 16Elisha sa: ”Nästa år vid den här tiden kommer du att ha en son i dina armar.” ”Nej, du gudsman, lura inte mig, din tjänarinna, på det sättet”, sa hon.

17Men hon blev snart gravid, och året därpå fick hon en son, precis som Elisha hade förutsagt.

Kvinnans son blir sjuk och dör

18En dag när pojken var större gick han ut till sin far, som arbetade tillsammans med skördemännen på fälten. 19Han klagade: ”Mitt huvud, mitt huvud!” ”Bär hem honom till hans mor”, sa då fadern till en av tjänarna.

20Tjänaren bar hem honom, och han satt i sin moders knä till middagstiden. Sedan dog han. 21Då bar hon upp honom och lade honom på gudsmannens säng och stängde dörren. 22Sedan meddelade hon sin man: ”Sänd hit en av tjänarna och en åsna, så att jag kan skynda mig till gudsmannen. Jag är snart tillbaka.”

23”Varför just i dag? Det är ju varken nymånadsfest eller sabbat”, sa han. ”Var lugn”, svarade hon.

24Hon lät sadla åsnan och sa till tjänaren: ”Driv på! Och stanna inte någonstans förrän jag säger till.”

25Hon gav sig iväg, och när hon kom till gudsmannen på berget Karmel, fick han se henne på avstånd och sa till Gechasi: ”Titta, där är kvinnan från Shunem! 26Spring och möt henne och fråga hur det är med hennes man och hör efter om barnet mår bra.” ”Allting är bra”, sa hon till Gechasi.

27Men när hon kom fram till gudsmannen på berget, tog hon tag om hans fötter. Gechasi försökte få bort henne därifrån, men gudsmannen sa: ”Låt henne vara! Det är någonting som gör henne förtvivlad, och Herren har dolt det för mig och inte talat om för mig vad det är.”

28”Det var väl inte jag som bad om att få en son? Bad jag inte dig att inte lura mig och ge mig falska förhoppningar?” sa hon.

Elisha uppväcker den döde pojken

29Då sa han till Gechasi: ”Fäst upp dina kläder, ta min stav och skynda dig iväg. Om du möter någon under vägen, hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig, svara inte. Lägg staven över barnets ansikte.”

30”Nej, så sant Herren och du själv lever, jag lämnar dig inte”, sa barnets mor, och Elisha följde då med henne.

31Gechasi skyndade sig före dem och lade staven på pojkens ansikte, men ingenting hände, varken ljud eller andra livstecken kom. Gechasi vände då tillbaka, och när han mötte Elisha sa han: ”Pojken har inte vaknat upp.”

32När Elisha kom in i huset, låg pojken död på hans säng. 33Han gick in i rummet, stängde dörren om sig och bad till Herren. 34Sedan lade han sig över pojkens kropp, placerade sin mun mot hans mun, sina ögon mot hans ögon och sina händer över hans händer, och när han nu lutade sig över honom, började pojkens kropp bli varm. 35Elisha gick fram och tillbaka i rummet och sträckte sig ännu en gång över pojken. Pojken nös då sju gånger och slog upp ögonen.

36Elisha kallade till sig Gechasi och bad honom kalla på shunemitiskan. När hon kom in i rummet sa han: ”Här är din son!”

37Hon föll då ner på marken vid hans fötter, tog sedan sin son och gick ut.

En förgiftad stuvning blir ätlig

38Elisha återvände nu till Gilgal. Det var hungersnöd i området, och en dag när profetskaran satt framför honom bad han sin tjänare: ”Ta fram en stor gryta och gör i ordning en stuvning åt männen!”

39En av männen gick då ut för att samla växter och kom tillbaka med manteln full av frukter från en slingerväxt. Han skar sönder dem och lade dem i grytan, trots att ingen kände till dem. 40Men när stuvningen östes upp och männen började äta, utbrast de: ”Döden är i grytan, du gudsman!” Och de kunde inte äta maten.

41”Ge mig lite mjöl”, sa Elisha. Han tog mjölet och kastade det i grytan. ”Ös upp, fortsätt och ät!” sa han. Och nu var det inte längre något skadligt i grytan.

En liten säck mjöl räcker till många

42En dag kom en man från Baal Shalisha. Han hade med sig tjugo kornbröd till gudsmannen, bröd som bakats av mjöl från den första skörden, och färska ax från sin gröda i sin påse. Elisha sa: ”Ge det åt folket att äta!” 43”Vad menar du? Skulle det här räcka till hundra personer?” invände hans tjänare. ”Ge det åt folket att äta, för så säger Herren: ’Det ska räcka åt alla och till och med bli över’ ”, sa Elisha.

44Han gjorde i ordning maten åt dem, och det blev som Herren hade sagt.