David épargne et confond Saül
1David repartit de là pour s’installer dans les falaises escarpées d’Eyn-Guédi24.1 C’est-à-dire la source du Chevreau, dominant la rive ouest de la mer Morte, région criblée de grottes en bordure du désert de Ziph, renommée pour sa fertilité (Ct 1.14).. 2Lorsque Saül revint de sa campagne contre les Philistins, on l’informa que David se trouvait maintenant dans le désert d’Eyn-Guédi. 3Alors le roi rassembla trois « milliers » d’hommes d’élite, choisis dans tout Israël, et il se mit à la recherche de David et de ses compagnons jusqu’en face du Rocher des Bouquetins. 4En passant près des parcs à moutons en bordure du chemin, il vit une grotte24.4 Voir Ps 57.1 ; 142.1. et y entra pour satisfaire un besoin naturel. Or David et ses hommes se tenaient précisément au fond de cette grotte.
5Les compagnons de David lui chuchotèrent : Voici le moment annoncé par l’Eternel lorsqu’il t’a promis de te livrer ton ennemi pour que tu le traites comme bon te semble.
Alors David se leva et alla couper un pan du manteau de Saül sans que celui-ci s’en aperçoive. 6Dès qu’il l’eut fait, son cœur se mit à battre très fort parce qu’il avait coupé un pan du manteau de Saül. 7Il dit à ses hommes : Que l’Eternel me garde de jamais faire une chose pareille et de porter la main sur mon seigneur à qui Dieu a conféré l’onction, car c’est de la part de l’Eternel qu’il a été oint.
8Par ces paroles, David arrêta ses hommes ; il ne les laissa pas se jeter sur Saül. Le roi sortit de la grotte et continua son chemin.
9Alors David sortit de la grotte derrière lui et appela Saül : Mon seigneur le roi !
Saül se retourna et David s’inclina respectueusement, le visage contre terre, et se prosterna. 10Puis il dit à Saül : Pourquoi écoutes-tu ceux qui te disent que je cherche à te nuire ? 11Aujourd’hui même, tu vois de tes yeux que l’Eternel t’avait livré en mon pouvoir dans la grotte. On me disait de te tuer, mais je t’ai épargné et j’ai dit : « Je ne porterai pas la main sur mon seigneur, car il a reçu l’onction de la part de l’Eternel. » 12Regarde, ô mon père24.12 Titre de respect. De plus, Saül était le beau-père de David (18.27)., oui, regarde ce que je tiens dans ma main : un pan de ton manteau. Puisque j’ai coupé le pan de ton manteau et que je ne t’ai pas tué, reconnais donc qu’il n’y a de ma part ni malveillance ni révolte, et que je n’ai aucun tort envers toi. Alors que toi, tu me traques pour m’ôter la vie. 13Que l’Eternel juge entre moi et toi et qu’il te fasse payer le mal que tu m’as fait, mais moi je ne porterai pas la main sur toi. 14Comme le dit le vieux proverbe : « Du méchant vient la méchanceté » ! Mais je ne porterai pas la main sur toi. 15Contre qui le roi d’Israël est-il parti en guerre ? Qui poursuis-tu ? Un chien mort ! Une misérable puce ! 16Oui, l’Eternel sera notre juge et prononcera son verdict entre moi et toi ! Qu’il examine et qu’il défende ma cause ! Qu’il me fasse justice et me délivre de toi !
17Quand David eut fini de parler ainsi à Saül, celui-ci lui dit : Est-ce bien toi qui me parles, mon fils David ?
Et il se mit à pleurer à chaudes larmes. 18Puis il lui dit : Tu es plus juste que moi, tu m’as traité avec bonté, alors que moi je t’ai fait du mal. 19Tu viens de montrer aujourd’hui que tu agis avec bonté envers moi, puisque l’Eternel m’avait livré en ton pouvoir et que tu ne m’as pas tué. 20Si quelqu’un surprend son ennemi, le laisse-t-il avec bienveillance poursuivre sa route ? Que l’Eternel te récompense pour ce que tu as fait pour moi en ce jour ! 21Maintenant, tu vois, je sais que tu seras certainement roi un jour et que le royaume d’Israël sera stable sous ton autorité. 22A présent, jure-moi seulement par l’Eternel que tu n’extermineras pas mes descendants après ma mort et que tu ne chercheras pas à faire disparaître mon nom de mon groupe familial.
23Alors David le promit par serment à Saül, qui retourna chez lui, tandis que David et ses compagnons regagnèrent leur refuge dans la montagne.
David skonar Sauls liv
1David fortsatte sedan upp mot bergfästena vid En-Gedi. 2När Saul kom tillbaka från striden mot filistéerna, fick han reda på att David hade gått till En-Gedis öken. 3Han valde därför ut 3 000 duktiga män från hela Israel och gick för att söka efter David och hans män vid Stengetsklipporna. 4På vägen dit, på ett ställe där vägen passerade några fårfållor, gick Saul in i en grotta för att uträtta sina behov. Men längst in i grottan satt David och hans män.
5”Nu har tillfället kommit”, sa Davids män till honom. ”Detta är vad Herren menade när han sa: ’Jag ska ge Saul i din hand, så att du kan göra som du vill med honom!’ ” David smög då fram och skar av en bit av Sauls mantel. 6Men hans samvete började omedelbart oroa honom för att han skurit av biten av manteln. 7”Herren förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, Herrens smorde”, sa han till sina män. ”Man ska inte angripa Herrens smorde!” 8Sedan gav David sina män stränga order om att de inte fick överfalla Saul.
När Saul lämnat grottan och gått en bit på vägen, 9kom David ut efter honom och ropade: ”Min herre och min kung!” Saul vände sig om och då bugade David sig djupt inför honom. 10Sedan ropade han till Saul: ”Varför lyssnar du på dem som säger att jag försöker skada dig? 11Nu kan du själv se att Herren överlämnade dig åt mig där i grottan. Några uppmanade mig att döda dig, men jag skonade dig för jag tänkte: ’Jag vill inte göra något illa mot min herre, för han är Herrens smorde.’ 12Ser du, min fader, vad jag har i min hand? Det är ena hörnet av din mantel. Jag skar av det, men jag dödade dig inte! Är inte detta bevis nog för att jag inte tänker skada dig och att jag inte har syndat eller förbrutit mig mot dig, även om du står efter mitt liv? 13Herren får döma mellan oss! Herren ska hämnas på dig för vad du har försökt göra mot mig, men jag tänker aldrig göra dig något illa! 14Det gamla ordspråket säger: ’Den som är ond gör vad ont är.’ Därför kommer jag aldrig att röra dig. 15Vem är det egentligen Israels kung har dragit ut efter? En död hund? En loppa? 16Herren är vår domare. Han ska döma mellan dig och mig. Han ska ta sig an min sak och rädda mig undan dig.”
17Saul ropade tillbaka: ”Är det verkligen du, min son David?” Sedan började Saul gråta högt 18och sa till David: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig trots att jag ville göra ont mot dig. 19I dag har du visat din godhet mot mig, för när Herren gav mig i din hand, dödade du mig inte. 20Vem låter sin fiende komma undan när han har honom i sin makt? Herren ska belöna dig för den godhet du har visat mig i dag! 21Nu inser jag att du kommer att bli kung och att Israels kungadöme ska befästas under ditt styre. 22Lova mig därför med ed inför Herren att du inte kommer att döda min familj och utplåna mitt namn ur min släkt!”
23David lovade då Saul detta. Sedan gick Saul tillbaka hem, medan David och hans män återvände till sitt bergfäste.
