Ang Pagtawag kang Isaias
1Sa tuig nga namatay si Haring Uzia, nakita ko ang Ginoo nga naglingkod sa habog kaayong trono. Ang iyang taas nga bisti milukop sa tibuok templo. 2May mga serapin6:2 mga serapin: sa Hebreo, serafin. sa ibabaw niya. Ang matag usa niini may unom ka pako: ang duha ka pako gitabon sa ilang nawong, ang duha gitabon sa ilang mga tiil, ug ang laing duha gigamit nila sa paglupad. 3Nagaingnanay sila sa usag usa:
“Balaan, balaan, balaan ang Ginoo nga Makagagahom! Ang iyang gamhanang presensya milukop sa tibuok kalibotan.”
4Sa ilang mga tingog, natay-og ang mga patukoranan sa templo ug napuno sa aso ang templo. 5Unya miingon ako, “Alaot ako! Sigurado gayod nga laglagon ako, tungod kay daotan ang akong mga ginapulti ug nagpuyo ako uban sa mga tawong nagsulti usab ug daotan. Ug karon, nakita ko gayod ang Hari, ang Ginoo nga Makagagahom.”
6Unya ang usa sa mga serapin milupad paingon kanako nga nagadala ug baga nga kinuha niya gikan sa halaran. 7Gipadapat niya ang baga sa akong baba ug miingon, “Midapat na kini sa imong baba, busa wala ka nay sala kay gipasaylo ka na.” 8Unya nadungog ko ang tingog sa Ginoo nga nagaingon, “Kinsa ang akong ipadala? Kinsa ang moadto alang kanamo?” Mitubag ako, “Ania Ako. Ipadala ako.”
9Miingon siya, “Lakaw ug sultihi ang katawhan sa Israel, ‘Bisan sige kamog pamati, dili gihapon kamo makasabot. Bisan sige kamog tan-aw, dili gihapon kamo makakita.’ ”
10“Pagahia ang kasingkasing niining mga tawhana. Bungola sila ug butahi, kay basig makakita, makadungog, ug makasabot sila, ug mobalik sila kanako, ug mamaayo sila.”
11Nangutana ako, “Unsa kadugay, Ginoo?” Mitubag siya, “Hangtod nga magun-ob ang mga lungsod sa Israel ug wala nay tawo. Hangtod nga wala nay mopuyo sa mga balay ug ang yuta malaglag sa hingpit. 12Hangtod nga abugon ko ang mga Israelinhon ug ang ilang yuta mahimong awaaw. 13Bisan pag may mahibilin nga ikanapulo nga bahin sa mga Israelinhon sa yuta sa Israel, laglagon gihapon sila. Apan may gipili ako gikan kanila nga mahibilin. Sama sila sa tuod sa kahoyng terebinto (tugas) nga giputol.”
Herren kallar Jesaja
1Det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög, upphöjd tron, och templet fylldes av hans mantelsläp. 2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar. Med två av vingarna täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. 3De ropade till varandra:
”Helig, helig, helig är härskarornas Herre,
hela jorden är full av hans härlighet.”
4Ljudet av deras röster fick templets grund att skaka, och templet fylldes av rök.
5Jag sa: ”Ve mig! Jag går under, för jag är en man med orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar, och jag har sett kungen, härskarornas Herre.”
6Då flög en av seraferna fram till mig, med ett glödande kol i handen som han hämtat från altaret med en tång. 7Han rörde med det vid mina läppar och sa:
”När detta nu har vidrört dina läppar har din skuld tagits bort och din synd försonats.”
8Sedan hörde jag Herren fråga: ”Vem ska jag sända? Vem vill gå som vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag vill! Sänd mig!” 9Då sa han:
”Gå och säg till det här folket:
’Lyssna, lyssna, men fatta inget!
Titta, titta, men se inget!’
10Gör det här folkets hjärta hårt.
Stäng deras öron
och tillslut deras ögon,
så att de inget kan se
och inget höra,
så att de inget förstår
och inte vänder om och blir botade.”
11Jag frågade: ”Herre, hur länge?” Han svarade:
”Tills städerna ligger i ruiner
utan invånare,
husen står tomma,
och fälten är skövlade.
12Herren ska föra var och en långt bort,
och det ska bli en stor ödeläggelse i landet.
13När en tiondel är kvar där,
ska också den ödeläggas,
som en terebint eller en ek,
vars stubbe finns kvar efter att den fällts.
Den stubben är en helig säd.”
