Nehemia Kɔ Yerusalem
1Nisan ɔsram (bɛyɛ Oforisuo) wɔ Ɔhene Artasasta adedi afe a ɛto so aduonu mu no, na merehyɛ ɔhene nsa. De besi saa bere no, na menyɛɛ mʼanim bosaa wɔ ɔhene anim da, 2enti ɔhene no bisaa me se, “Adɛn nti na wʼanim ayɛ bosaa nanso wonyare yi? Wosɛ obi a ɔhaw kɛse bi da ne so.”
Ehu kɛse tɔɔ me so, 3nanso mibuae se, “Ɔhene nkwa so! Adɛn nti na ɛnsɛ sɛ me werɛ how? Kuropɔn a wosiee me mpanyimfo wɔ mu no abubu, na wɔahyew nʼapon no nyinaa.”
4Ɔhene no bisae se, “Dɛn na wohwehwɛ?”
Na mebɔɔ ɔsoro Nyankopɔn mpae, 5buae se, “Sɛ ɛsɔ Ɔhempɔn ani, na sɛ me, wo somfo, mesɔ wʼani a, ɛno de ma menkɔ Yuda nkosiesie kuropɔn a wɔasie mʼagyanom wɔ mu no.”
6Bere a ɔhemmea te Ɔhene nkyɛn no, Ɔhene no bisae se, “Wokɔ a, wubedi nna ahe? Da bɛn na wobɛsan aba?” Ɔhene penee so, na mekyerɛɛ da a mesi mu.
7Afei, meka kyerɛɛ ɔhene se, “Ɔhempɔn, sɛ ɛsɔ wʼani a ma me nkrataa nkɔma amradofo a wɔwɔ mantam a ɛda Asubɔnten Eufrate agya no, na wɔmma me kwan mma memfa wɔn mantam mu nkɔ Yuda. 8Na mesrɛ sɛ, ma me krataa nkɔma Asaf a ɔhwɛ ɔhene kwae so na ɔmma me nnua. Mede bɛyɛ mpuran ama Asɔredan no aban ano apon, kuropɔn no afasu ne mʼankasa me fi” Na ɔhene no penee saa abisade yi nyinaa so, efisɛ, na Onyankopɔn adom nsa no wɔ me so.
9Miduu amradofo a wɔwɔ Asubɔnten Eufrate agya no nkyɛn no, mede ɔhene nkrataa no maa wɔn. Nea ɛka ho ne sɛ, ɔhene maa asraafo ne apɔnkɔsotefo kaa me ho bɔɔ me ho ban. 10Nanso Haronini Sanbalat2.10 Na Sanbalat yɛ amrado wɔ Samaria. ne Amonni Tobia a wɔyɛ mpanyimfo tee sɛ mabedu no, wɔn bo fuw yiye sɛ obi aba hɔ a ɔpɛ sɛ ɔboa Israel.
Nehemia Kɔhwɛ Yerusalem Ɔfasu No
11Miduu Yerusalem nnansa akyi no, 12mefaa nnipa kakraa bi kaa me ho, fii hɔ anadwo no. Manka nhyehyɛe a Onyankopɔn de ahyɛ me koma mu wɔ Yerusalem ho no ankyerɛ obiara. Yɛamfa mmoa biara anka yɛn ho sɛ afurum a mete ne so no nko.
13Mefaa Obon Pon no ano, twaa Ɔwɔ Abura no ho kosii Sumina Pon2.13 Sumina Pon no mu na na Yudafo de mmoa a wɔde wɔn bɔ afɔre no fa kɔ Ben-Heinnom subon mu (3.13-14; 2 Ah 23.10). no ano, kɔhwɛɛ afasu ne apon a ahyew no. 14Afei, mefaa Asuti Pon no ho kosii Ɔhene Abura no ho, nanso na ɔkwan turodoo nni hɔ ma mʼafurum no. 15Enti mefaa Kidron Bon no ho mmom, kɔhwɛɛ ɔfasu no ansa na meresan abɛfa Obon Pon no mu bio. 16Na kuropɔn no mu mpanyimfo nnim sɛ makɔ hɔ, na wonnim nea mereyɛ nso, efisɛ na menkaa asɛm biara a ɛfa mʼadwene a mayɛ ho nkyerɛɛ obiara ɛ. Na me ne asɔre mpanyimfo, amanyɛ ntuanofo, adwumayɛfo anaa mmapɔmma no mu biara nkasaa ɛ.
17Na afei, meka kyerɛɛ wɔn se, “Munim amanne a ato yɛn kuropɔn yi yiye. Abubu na nʼapon nso ahyew. Momma yɛnto Yerusalem fasu no bio mfa mpepa animguase a ato yɛn yi!” 18Afei, mekaa sɛnea Onyankopɔn adom nsa aba me so no ne me nkɔmmɔ a me ne ɔhene dii no kyerɛɛ wɔn.
Wobuaa prɛko pɛ se, “Ɛyɛ asɛm pa: Momma yɛnto ɔfasu no bio!” Enti wofii adwuma pa yi ase.
19Bere a Sanbalat, Tobia ne Arabni Gesem tee yɛn nhyehyɛe no, wodii yɛn ho fɛw, na wobuu animtiaa kae se, “Dɛn na moreyɛ yi, na moretew ɔhene anim atua sɛɛ?”
20Na mibuae se, “Ɔsoro Nyankopɔn bɛboa yɛn ama yɛadi nkonim. Yɛn a yɛyɛ nʼasomfo befi ase ato ɔfasu yi bio. Nanso mo de munni kyɛfa biara wɔ Yerusalem.”
Kungen låter Nehemja resa
1I månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår, när vin serverades för kungen, tog jag vinet och gav det åt kungen. Jag hade aldrig förr visat mig nedstämd inför honom, 2men nu frågade han mig: ”Varför ser du så ledsen ut? Du är väl inte sjuk? Du ser ut som om du hade en hjärtesorg.” Jag blev mycket rädd, 3men sedan svarade jag kungen: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se ledsen ut, när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner, och portarna har bränts ner?” 4”Och vad önskar du?” frågade kungen mig.
Då bad jag till himlens Gud 5och svarade sedan: ”Om det behagar dig, min kung, och om du vill visa din välvilja mot mig, din tjänare, så låt mig få resa till den stad i Juda där mina fäder ligger begravda, för att bygga upp den igen.”
6”Hur länge räknar du med att vara borta?” frågade kungen, där han satt med drottningen vid sin sida. ”Och när kan du vara tillbaka?” Kungen tillät mig alltså att resa. Jag angav då en viss tid.
7Sedan sa jag till honom: ”Om det behagar dig, min kung, låt mig få med mig brev till ståthållarna väster om Eufrat, så att de låter mig passera genom deras områden, tills jag kommer till Juda, 8och även ett brev till Asaf, förvaltaren för de kungliga skogarna, så att han ger mig virke till portarna i tempelborgen, till stadsmuren och till det hus jag ska bo i.”
Kungen gav mig det jag begärde, för min Guds goda hand var över mig.
9När jag kom fram till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, överlämnade jag kungens brev. Kungen hade också sänt med mig soldater och en eskort av ryttare. 10Men när horoniten Sanvallat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia fick höra om detta, blev de mycket förargade över att någon hade kommit dit för att göra livet bättre för israeliterna.
Nehemja tar över ledningen i Juda och undersöker muren
11Så kom jag till Jerusalem. När jag varit där i tre dagar 12steg jag upp på natten och gick ut med några få män med mig. Jag hade ännu inte berättat för någon vad min Gud hade lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte heller något annat djur med mig förutom min åsna som jag red på. 13Jag gick på natten ut genom Dalporten, mot Drakkällan och till Dyngporten, och jag undersökte Jerusalems nedrivna murar och de nedbrända portarna.
14Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men där kunde inte mitt riddjur ta sig fram. 15Då gick jag vidare upp längs dalen och undersökte muren. Sedan återvände jag och kom tillbaka genom Dalporten.
Nehemja uppmanar folket att bygga upp muren
16De ledande i staden visste ingenting om var jag hade varit eller vad jag hade gjort. Jag hade inte berättat något för judarna, prästerna, de förnäma männen, styresmännen eller andra som skulle utföra arbetet. 17Men nu sade jag till dem: ”Ni ser själva vilken nöd vi befinner oss i. Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems murar igen, så att vi kan få ett slut på denna vanära.”
18Sedan berättade jag för dem hur min Gud hade hållit sin goda hand över mig och vad kungen hade lovat mig.
”Ja, låt oss börja bygga upp murarna!” svarade de och satte sedan i gång med det goda arbetet.
19Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, tjänstemannen, och araben Geshem fick höra om våra planer, började de håna och förlöjliga oss. ”Vad är det egentligen ni tänker göra?” frågade de. ”Ska ni sätta er upp mot kungen?”
20”Himlens Gud ska ge oss framgång”, svarade jag dem då. ”Vi är hans tjänare, och vi, hans tjänare, tänker börja bygga. Men vad gäller er, så har ni ingen del i eller historisk rätt till Jerusalem.”
