Dawid Te Saulo Wu
1Saulo wu akyi no, Dawid san fii nkonim a odii Amalekfo so no mu bɛtenaa Siklag nnaanu. 2Ne nnansa so no, ɔbarima bi fi Saulo nsraban mu a watetew ne ntade mu, atu mfutuma agu ne ti mu, de rekyerɛ sɛ ɔretwa adwo bae. Oduu Dawid nkyɛn no, ɔdan ne ho hwee fam nidi mu.
3Dawid bisaa no se, “Ɛhe na wufi?”
Obuae se, “Maguan afi Israel nsraban mu.”
4Dawid bisaa no se, “Na ɛyɛɛ dɛn? Ɔko no kosii dɛn?”
Ɔkae se, “Mmarima no guan fii akono. Bebree totɔe. Na Saulo ne ne babarima Yonatan nso atotɔ.”
5Enti Dawid bisaa aberante a ɔbɛbɔɔ no saa amanneɛ no se, “Ɛyɛɛ dɛn na wuhuu sɛ Saulo ne ne babarima Yonatan awuwu?”
6Aberante no buae se, “Mikofii Gilboa bepɔw so, na mekɔtoo sɛ Saulo sɛn ne peaw so a atamfo no nteaseɛnam ne nʼapɔnkɔsotefo mmɛn no ara. 7Ɔdan ne ho a ohuu me no, ɔteɛɛ mu frɛɛ me se memmra. Mibisaa no se, ‘Menyɛ dɛn?’
8“Obisaa me se, ‘Wo ne hena?’
“Mibuaa no se, ‘Meyɛ Amalekni.’
9“Na ɔsrɛɛ me se, ‘Begyina me so na kum me, na me ho yeraw me yiye, na mepɛ sɛ me wu.’
10“Enti migyinaa ne so kum no, efisɛ na minim sɛ tebea a ɔwɔ mu no, ɔrennya nkwa. Na mituu nʼahenkyɛw a ɛhyɛ no no ne nʼabasa so atweaban no sɛ mede rebrɛ wo, me wura.”
11Dawid ne ne mmarima no tee asɛm no, wɔde awerɛhow sunsuan wɔn ntade mu. 12Wotwaa ho agyaadwo, sui, bua daa da mu no nyinaa wɔ Saulo ne ne babarima Yonatan wu ne Awurade asraafo ne Israelman sɛ wɔn mu pii wuwuu saa da no.
13Na Dawid bisaa aberante a ɔbɛbɔɔ wɔn saa amanneɛ no se, “Wufi he?”
Na obuae se, “Meyɛ ɔhɔho Amalekni a mete mo asase so.”
14Dawid bisaa no se, “Na wunsuro sɛ wukum obi a Awurade asra no no?”
15Dawid ka kyerɛɛ ne mmarima no mu baako se, “Kum no!” Enti ɔbarima no twee nʼafoa de wɔɔ Amalekni no, kum no. 16Na Dawid kae se, “Wʼano ayi mmusu ama wo ama woawu, efisɛ wo ara na wokae se woakum obi a Awurade asra no no.”
Dawid Dwom A Ɔhyehyɛ Maa Saulo Ne Yonatan
17Na Dawid too kwadwom maa Saulo ne Yonatan. 18Na ɔhyɛɛ sɛ wɔnkyerɛ nnipa a wɔwɔ Yuda nyinaa to. Wɔtoo no din sɛ agyan dwom a wɔakyerɛw wɔ Yasar Nhoma mu.
19“Wʼanuonyam ne wʼahosɛpɛw, Israel, awu da mmepɔw so!
Akofo akɛse atotɔ!
20“Monnka asɛm yi wɔ Gat,1.20 Gat ne Askelon yɛ Filisti nkurow.
na Filistifo abɔ ose!
Monnka wɔ Askelon mmɔnten so,
na abosonsomfo anserew ahosɛpɛw mu.
21“Gilboa mmepɔw,
mma obosu anaa osu ntɔ ngu wo so
anaa wo nsian so.
Efisɛ ɛhɔ na woguu ɔkofo kɛse no akokyɛm ho fi;
wɔremfa ngo nsra Saulo nkatabo ho bio.
22“Saulo ne Yonatan kunkum wɔn atamfo ahoɔdenfo!
Wɔamfi akono amma no nsapan.
23Ɔdɔ ne ahoɔfɛ bɛn
na na Saulo ne Yonatan nni,
wɔn mu antetew da, nkwa ne owu mu.
Na wɔn ho yɛ hare kyɛn akɔre;
na wɔn ho yɛ den kyɛn gyata.
24“Israel mmabea,
munsu Saulo,
efisɛ ofuraa mo ntama pa,
hyehyɛɛ mo sikakɔkɔɔ agude.
25“Akofo akɛse atotɔ akono.
Yonatan awu da mmepɔw no so.
26Misu wo, me nua Yonatan!
Na wosom me bo yiye.
Na wo dɔ a wowɔ ma me no yɛ nwonwa;
emu dɔ sen ɔbea dɔ!
27“Hwɛ sɛnea akofo akɛse atotɔ!
Ɔko mu akode ayerayera!”
David blir kung över Juda och Israel
(1:1—5:5)
David blir kung över Juda
David sörjer Saul och Jonatan
1När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. 2Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.1:2 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg. Han föll ner inför David i vördnad.
3”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. 4”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”
Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” 5”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.
6”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. 7När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’
8’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. 9’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’
10Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”
11David och hans män slet då sönder sina kläder. 12De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.
13Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.
15Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.
16”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”
Davids sång till Saul och Jonatan
17David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.
19”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.
Dina mäktiga har fallit.
20Berätta det inte för någon i Gat,
låt det inte bli känt på Ashkelons gator,
så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,
de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.
21Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,
ej heller fält för offergåvor.
Där ligger de mäktigas sköld fläckad,
Sauls sköld, inte längre insmord med olja.
22Jonatans båge och Sauls svärd
återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten
och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.
23Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,
var tillsammans även i döden.
De var snabbare än örnar,
starkare än lejon.
24Israels döttrar, gråt över Saul,
som klädde er så vackert i purpurrött
och prydde era kläder med smycken av guld.
25Mäktiga hjältar har fallit i striden.
Jonatan ligger slagen på höjderna.
26Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!
Du var mig så kär.
Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.
27De mäktiga har fallit,
och vapnen är krossade.”
