Swedish Contemporary Bible

Predikaren 1:1-18

Predikarens personliga erfarenhet

(1:1—2:23)

Allt är meningslöst

1Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.

2”Tomhet, idel tomhet”1:2 Det hebreiska ordet kan också översättas intighet, förgänglighet, vindfläkt.,

säger Predikaren,

”tomhet, idel tomhet,

allt är tomhet.”

3Vad får en människa ut av allt sitt arbete,

som hon bemödar sig med under solen?

4Generationer kommer och generationer går,

men jorden består för evigt.

5Solen går upp och solen går ner

och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.

6Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,

fram och tillbaka, om och om igen,

och återvänder alltid till sin gång.

7Alla floder rinner ut i havet,

men havet blir aldrig fullt,

och dit floderna har runnit förr,

dit återvänder de igen.

8Alla ord är otillräckliga,

ingen kan någonsin säga allt.

Ögat får aldrig nog av att se,

och örat fylls inte av vad det hör.

9Det som gjorts förr

kommer att göras igen.

Ingenting är nytt under solen.

10Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,

så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.

11Dem som funnits i början minns man inte,

och de som ska komma,

kommer också att glömmas av sina efterkommande.

Att vara vis är meningslöst

12Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.

15Det som är krokigt kan inte rätas ut,

och det som fattas kan inte räknas.

16Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,

18för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,

ju mer kunskap, desto mer lidande.

O Livro

Eclesiastes 1:1-18

Tudo é ilusão

1O autor deste livro é Salomão, rei em Jerusalém, filho do rei David, conhecido como o pregador.

2Na minha opinião tudo é ilusão, pura ilusão; tudo é passageiro.

3O que é que uma pessoa ganha com todo o duro trabalho que tem? 4As gerações vão passando, umas após outras, mas a Terra permanece do mesmo jeito. 5O Sol nasce e põe-se, mas volta sempre ao lugar onde nasceu. 6O vento sopra, ora do sul, ora do norte, duma e doutra banda, circulando; o vento gira e vira sem parar. 7Os rios correm para o mar, mas este nunca chega a ficar cheio, e essa água retorna, por fim, aos rios, para correr novamente para o mar. 8Tudo é extremamente fastidioso e cansativo. Podemos ter visto e ouvido já muita coisa, mas nunca estaremos satisfeitos.

9A história não passa de uma mera repetição de factos. Não há nada que seja verdadeiramente novo; já tudo foi feito ou dito anteriormente. 10Haverá alguma coisa que se possa indicar como sendo realmente nova? Tudo já aconteceu nos séculos passados. 11Nós é que não temos lembrança dessas coisas. Com as gerações futuras acontecerá o mesmo; não se recordarão do que nós fizemos.

12Eu, o pregador, fui rei de Israel, vivendo em Jerusalém. 13Apliquei o coração a procurar entender todas as coisas e a fazer uso do saber, para explorar tudo o que é realizado debaixo dos céus. Que fardo pesado Deus colocou sobre os homens e que eles têm de suportar! 14Descobri que a sorte do ser humano, aquilo que ele faz debaixo do Sol é tudo ilusão. É como andar a correr atrás do vento. 15O que está mal não pode ser corrigido e também não vale a pena refletir sobre como as coisas poderiam ter sido doutra forma.

16Disse assim para comigo: “Afinal, sou mais instruído do que qualquer dos reis que me precederam em Jerusalém. Tenho uma melhor bagagem de sabedoria e de conhecimentos!” 17Esforcei-me muitíssimo para ser sábio e não ignorante e, no entanto, dou-me agora conta de que também isso foi como correr atrás do vento. 18Porque quanto maior era a minha sabedoria, maiores eram as minhas preocupações; aumentar os conhecimentos apenas traz consigo mais aflições.