Nehemja 2 – NUB & NIV

Swedish Contemporary Bible

Nehemja 2:1-20

Kungen låter Nehemja resa

1I månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår, när vin serverades för kungen, tog jag vinet och gav det åt kungen. Jag hade aldrig förr visat mig nedstämd inför honom, 2men nu frågade han mig: ”Varför ser du så ledsen ut? Du är väl inte sjuk? Du ser ut som om du hade en hjärtesorg.” Jag blev mycket rädd, 3men sedan svarade jag kungen: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se ledsen ut, när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner, och portarna har bränts ner?” 4”Och vad önskar du?” frågade kungen mig.

Då bad jag till himlens Gud 5och svarade sedan: ”Om det behagar dig, min kung, och om du vill visa din välvilja mot mig, din tjänare, så låt mig få resa till den stad i Juda där mina fäder ligger begravda, för att bygga upp den igen.”

6”Hur länge räknar du med att vara borta?” frågade kungen, där han satt med drottningen vid sin sida. ”Och när kan du vara tillbaka?” Kungen tillät mig alltså att resa. Jag angav då en viss tid.

7Sedan sa jag till honom: ”Om det behagar dig, min kung, låt mig få med mig brev till ståthållarna väster om Eufrat, så att de låter mig passera genom deras områden, tills jag kommer till Juda, 8och även ett brev till Asaf, förvaltaren för de kungliga skogarna, så att han ger mig virke till portarna i tempelborgen, till stadsmuren och till det hus jag ska bo i.”

Kungen gav mig det jag begärde, för min Guds goda hand var över mig.

9När jag kom fram till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, överlämnade jag kungens brev. Kungen hade också sänt med mig soldater och en eskort av ryttare. 10Men när horoniten Sanvallat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia fick höra om detta, blev de mycket förargade över att någon hade kommit dit för att göra livet bättre för israeliterna.

Nehemja tar över ledningen i Juda och undersöker muren

11Så kom jag till Jerusalem. När jag varit där i tre dagar 12steg jag upp på natten och gick ut med några få män med mig. Jag hade ännu inte berättat för någon vad min Gud hade lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte heller något annat djur med mig förutom min åsna som jag red på. 13Jag gick på natten ut genom Dalporten, mot Drakkällan och till Dyngporten, och jag undersökte Jerusalems nedrivna murar och de nedbrända portarna.

14Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men där kunde inte mitt riddjur ta sig fram. 15Då gick jag vidare upp längs dalen och undersökte muren. Sedan återvände jag och kom tillbaka genom Dalporten.

Nehemja uppmanar folket att bygga upp muren

16De ledande i staden visste ingenting om var jag hade varit eller vad jag hade gjort. Jag hade inte berättat något för judarna, prästerna, de förnäma männen, styresmännen eller andra som skulle utföra arbetet. 17Men nu sade jag till dem: ”Ni ser själva vilken nöd vi befinner oss i. Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems murar igen, så att vi kan få ett slut på denna vanära.”

18Sedan berättade jag för dem hur min Gud hade hållit sin goda hand över mig och vad kungen hade lovat mig.

”Ja, låt oss börja bygga upp murarna!” svarade de och satte sedan i gång med det goda arbetet.

19Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, tjänstemannen, och araben Geshem fick höra om våra planer, började de håna och förlöjliga oss. ”Vad är det egentligen ni tänker göra?” frågade de. ”Ska ni sätta er upp mot kungen?”

20”Himlens Gud ska ge oss framgång”, svarade jag dem då. ”Vi är hans tjänare, och vi, hans tjänare, tänker börja bygga. Men vad gäller er, så har ni ingen del i eller historisk rätt till Jerusalem.”

New International Version

Nehemiah 2:1-20

Artaxerxes Sends Nehemiah to Jerusalem

1In the month of Nisan in the twentieth year of King Artaxerxes, when wine was brought for him, I took the wine and gave it to the king. I had not been sad in his presence before, 2so the king asked me, “Why does your face look so sad when you are not ill? This can be nothing but sadness of heart.”

I was very much afraid, 3but I said to the king, “May the king live forever! Why should my face not look sad when the city where my ancestors are buried lies in ruins, and its gates have been destroyed by fire?”

4The king said to me, “What is it you want?”

Then I prayed to the God of heaven, 5and I answered the king, “If it pleases the king and if your servant has found favor in his sight, let him send me to the city in Judah where my ancestors are buried so that I can rebuild it.”

6Then the king, with the queen sitting beside him, asked me, “How long will your journey take, and when will you get back?” It pleased the king to send me; so I set a time.

7I also said to him, “If it pleases the king, may I have letters to the governors of Trans-Euphrates, so that they will provide me safe-conduct until I arrive in Judah? 8And may I have a letter to Asaph, keeper of the royal park, so he will give me timber to make beams for the gates of the citadel by the temple and for the city wall and for the residence I will occupy?” And because the gracious hand of my God was on me, the king granted my requests. 9So I went to the governors of Trans-Euphrates and gave them the king’s letters. The king had also sent army officers and cavalry with me.

10When Sanballat the Horonite and Tobiah the Ammonite official heard about this, they were very much disturbed that someone had come to promote the welfare of the Israelites.

Nehemiah Inspects Jerusalem’s Walls

11I went to Jerusalem, and after staying there three days 12I set out during the night with a few others. I had not told anyone what my God had put in my heart to do for Jerusalem. There were no mounts with me except the one I was riding on.

13By night I went out through the Valley Gate toward the Jackal2:13 Or Serpent or Fig Well and the Dung Gate, examining the walls of Jerusalem, which had been broken down, and its gates, which had been destroyed by fire. 14Then I moved on toward the Fountain Gate and the King’s Pool, but there was not enough room for my mount to get through; 15so I went up the valley by night, examining the wall. Finally, I turned back and reentered through the Valley Gate. 16The officials did not know where I had gone or what I was doing, because as yet I had said nothing to the Jews or the priests or nobles or officials or any others who would be doing the work.

17Then I said to them, “You see the trouble we are in: Jerusalem lies in ruins, and its gates have been burned with fire. Come, let us rebuild the wall of Jerusalem, and we will no longer be in disgrace.” 18I also told them about the gracious hand of my God on me and what the king had said to me.

They replied, “Let us start rebuilding.” So they began this good work.

19But when Sanballat the Horonite, Tobiah the Ammonite official and Geshem the Arab heard about it, they mocked and ridiculed us. “What is this you are doing?” they asked. “Are you rebelling against the king?”

20I answered them by saying, “The God of heaven will give us success. We his servants will start rebuilding, but as for you, you have no share in Jerusalem or any claim or historic right to it.”