Klagovisorna 2 – NUB & YCB

Andra klagosången: Herren bestraffar sitt folk

1Hur har inte Herren i sin vrede

höljt dotter Sion i mörka moln!

Från himlen har han slungat

Israels härlighet ner till jorden.

Han tänkte inte ens på sin fotpall

på sin vredes dag.

2Skoningslöst har Herren skövlat

alla Jakobs boningar,

i sin vrede har han brutit ner

dotter Judas fästningar.

Han har slagit kungariket och dess furstar till marken

och vanärat dem.

3I vredens hetta har han brutit ner

Israels stolta makt,

dragit tillbaka sin beskyddande hand

när fienden kom

och brunnit i Jakob som en eld

vars lågor förtärde allt som fanns.

4Han har spänt sin båge som en fiende

redo att skjuta.

Som en ovän har han dödat allt

som var behagligt att se på.

Över dotter Sions tält

har han öst ut sin vrede som en eld.

5Herren har blivit som en fiende,

han har skövlat Israel

och alla dess palats,

han har förstört dess fästningar.

Dottern Juda har han fyllt

med stor sorg och klagan.

6Han har ödelagt sin egen boning

som ett bräckligt skjul,

ja, sin egen helgedom har han förstört.

Herren har låtit Sion glömma

sina högtider och sabbater.

I sin rasande vrede har han avsatt

både kung och präst.

7Herren har förkastat sitt altare

och övergett sin helgedom.

Palatsmurarna har han

överlämnat åt fiender.

Det har höjts ett rop i Herrens hus

som på en högtidsdag.

8Herren har bestämt sig

för att förstöra dotter Sions murar.

Han har spänt ut mätsnöret

och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen.

Han har fått vallar och murar att klaga,

och tillsammans har de nu rasat samman.

9Stadens portar har sjunkit ner i jorden,

hennes bommar har han brutit sönder och krossat.

Hennes kung och furstar

lever bland främmande folk.

Lagen har övergivits,

och profeterna får inte längre några syner från Herren.

10Dotter Sions äldste

sitter tysta på marken.

De har kastat stoft på sina huvuden,

de är klädda i säcktyg.

Jerusalems unga kvinnor

har böjt sina huvuden mot jorden.

11Mina ögon är utmattade av gråt,

mitt inre är i uppror.

Min livskraft är uttömd,

för mitt folk går under.

Barn och spädbarn tynar bort

på stadens gator.

12De frågar sina mödrar

var bröd och vin finns,

och de segnar ner

likt sårade på gatorna i staden,

de ger upp andan

i sina mödrars armar.

13Vad ska jag säga om dig?

Vad kan jag jämföra dig med, dotter Jerusalem?

Vad ska jag likna dig vid, du jungfru Sion,

för att trösta dig?

Din skada är ändlös som havet.

Vem kan bota dig?

14Dina profeter har sett syner för dig

som varit falska och meningslösa.

De har inte pekat på din skuld

för att du skulle kunna vända från din fångenskap.

Deras profetior har varit

falska och förledande.

15Alla som går vägen förbi

klappar föraktfullt i händerna åt dig,

visslar och skakar på huvudet

åt dotter Jerusalem:

”Skulle detta vara den stad som kallats

den fulländade skönheten, hela jordens glädje?”

16Alla dina fiender gapar åt dig.

De gnisslar tänder och säger:

”Vi har förstört henne!

Detta är dagen vi har väntat på,

och vi har levt för att se den!”

17Herren har gjort som han har planerat.

Han har fullföljt sitt ord,

det som han i forntiden beslöt.

Han har rivit ner skoningslöst,

låtit dina fiender triumfera över dig

och gett dina ovänner makten.

18Ropa högt till Herren,

klaga, dotter Sion,2:18 Ordagrant: Deras hjärtan ropar till Herren, dotter Sions mur; här följer översättningen ett rättelseförslag ur grundtextens fotnot.

låt dina tårar rinna som en flod,

dag och natt.

Unna dig ingen ro,

låt inte dina ögon vila.

19Gå upp och ropa i natten,

i början av nattväkterna,

utgjut ditt hjärta som vatten

inför Herren!

Lyft dina händer upp mot honom

för dina barns liv,

för de tynar bort av hunger

i varje gathörn.

20”Se, Herre, tänk på

vem du behandlar så här!

Ska kvinnor äta sina barn,

som de fött till livet?

Ska präster och profeter

dödas i Herrens helgedom?

21Unga och gamla ligger på marken,

på gatorna,

mina unga män och kvinnor

har fallit för svärdet.

Du har dödat dem på din vredes dag,

du har slaktat dem skoningslöst.

22Som till en högtidsfest

inbjöd du förskräckelser från alla håll.

På Herrens vredes dag

kunde ingen fly eller överleva.

Dem som jag burit och uppfostrat

har fienden dödat.”