Första klagosången över Jerusalem1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
1Se, så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Som en änka har hon blivit,
hon som var så stor bland folken.
Ländernas drottning
har blivit en slavinna.
2Hon gråter bittert i natten,
hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
och blivit hennes fiender.
3Juda har förts bort i landsflykt
efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
och ingen flyktväg fanns.
4Vägarna till Sion sörjer,
för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
själv sörjer hon bittert.
5Hennes ovänner har tagit makten,
hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
bortförda av fienden.
6Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
undan sina förföljare.
7I sin misär och hemlöshet
minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
och skrattade åt hennes undergång.
8Jerusalem har begått svåra synder
och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
föraktar henne nu
när de ser henne naken.
Hon suckar och vänder sig bort.
9Orenhet fläckar hennes kläder.
Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
och ingen finns som tröstar henne.
”Herre, se mitt elände,
fienden triumferar!”
10Motståndaren har räckt ut sin hand
efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Hela hennes folk suckar
och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
se hur föraktad jag är!”
12”Betyder detta ingenting för er,1:12 Grundtextens innebörd är osäker.
alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
på sin brinnande vredes dag.
13Han har sänt en eld från höjden,
skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
sjuk och svag dagen lång.
14Till ett ok har mina synder vävts samman,
hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
som jag inte kan stå emot.
15Herren har förkastat
alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.
16Därför gråter jag,
tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
för min fiende har tagit över.”
17Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
som något orent bland dem.
18”Herren är rättfärdig,
för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
har förts bort i fångenskap.
19Jag kallade på mina älskare,
men de svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
medan de letade efter något att äta
för att hålla sig vid liv.
20Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
och inomhus finns bara död.
21Man hör hur jag suckar,
men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
men för dem ska det gå som för mig.
22Låt all deras ondska komma inför dig,
och gör med dem
så som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
och mitt hjärta är tungt.”
1Báwo ni ìlú ṣe jókòó nìkan,
nígbà kan tí ó sì kún fún ènìyàn!
Ó ti fìgbà kan jẹ́ ìlú olókìkí láàrín àwọn orílẹ̀-èdè,
tí ó wà ní ipò opó,
Ẹni tí ó jẹ́ ọmọ ọbabìnrin láàrín ìlú
ni ó padà di ẹrú.
2Ọ̀gànjọ́ òru ni ó fi máa ń sọkún kíkorò
pẹ̀lú omijé ní ẹ̀rẹ̀kẹ́ rẹ̀ tí ó dúró sí ẹ̀rẹ̀kẹ́ rẹ̀.
Nínú gbogbo àwọn olólùfẹ́ rẹ̀
kò sí ọ̀kan nínú wọn láti rẹ̀ ẹ́ lẹ́kún.
Gbogbo àwọn ọ̀rẹ́ rẹ̀ ti jọ̀wọ́ rẹ̀
wọ́n ti di alátakò rẹ̀.
3Lẹ́yìn ìjìyà àti ìpọ́njú nínú oko ẹrú,
Juda lọ sí àjò
Ó tẹ̀dó láàrín àwọn orílẹ̀-èdè,
ṣùgbọ́n kò rí ibi ìsinmi.
Àwọn tí ó ń tẹ̀lé ká á mọ́
ibi tí kò ti le sá àsálà.
4Gbogbo ọ̀nà tí ó wọ Sioni ń ṣọ̀fọ̀,
nítorí ẹnìkan kò wá sí àjọ̀dún tí a yàn.
Gbogbo ẹnu-bodè rẹ̀ dahoro,
àwọn àlùfáà rẹ̀ kẹ́dùn,
àwọn wúńdíá rẹ̀ sì ń káàánú,
òun gan an wà ní ọkàn kíkorò.
5Àwọn aninilára rẹ̀ gbogbo di olúwa rẹ̀,
nǹkan sì rọrùn fún àwọn ọ̀tá rẹ̀,
Olúwa ti fún un ní ìjìyà tó tọ́
nítorí àwọn ẹ̀ṣẹ̀ rẹ̀.
Àwọn ẹ̀ṣọ́ wẹ́wẹ́ rẹ̀ lọ sí oko ẹrú,
ìgbèkùn níwájú àwọn ọ̀tá.
6Gbogbo ẹwà ti di ohun ìgbàgbé
kúrò lọ́dọ̀ ọmọbìnrin Sioni.
Àwọn ìjòyè rẹ̀ dàbí i àgbọ̀nrín
tí kò rí ewé tútù jẹ;
nínú àárẹ̀ wọ́n sáré
níwájú ẹni tí ó ń lé wọn.
7Ní ọjọ́ ìpọ́njú àti àrìnká rẹ̀ ni
Jerusalẹmu rántí àwọn ohun ìní dáradára rẹ̀
tí ó jẹ́ tirẹ̀ ní ọjọ́ pípẹ́.
Nígbà tí àwọn ènìyàn rẹ̀ ṣubú ṣọ́wọ́ àwọn ọ̀tá,
kò sì ṣí olùrànlọ́wọ́ fún un.
Àwọn ọ̀tá rẹ̀ wò ó
wọ́n sì ń fi ìparun rẹ̀ ṣẹlẹ́yà.
8Jerusalẹmu sì ti dẹ́ṣẹ̀ púpọ̀
ó sì ti di aláìmọ́.
Àwọn tí ó ń tẹríba fún un sì kẹ́gàn rẹ̀,
nítorí wọ́n ti rí ìhòhò rẹ̀;
ó kérora fúnrarẹ̀,
ó sì lọ kúrò.
9Ìdọ̀tí wà ní etí aṣọ rẹ̀,
bẹ́ẹ̀ ni kò wo ọjọ́ iwájú rẹ̀,
Ìṣubú rẹ̀ ya ni lẹ́nu;
olùtùnú kò sì ṣí fún un.
“Wo ìpọ́njú mi, Olúwa,
nítorí àwọn ọ̀tá ti borí.”
10Ọ̀tá ti gbọ́wọ́ lé
gbogbo ìní rẹ;
o rí pé àwọn orílẹ̀-èdè
tí wọ́n wọ ibi mímọ́ rẹ—
àwọn tí o ti kọ̀sílẹ̀
láti wọ ìpéjọpọ̀ rẹ.
11Àwọn ènìyàn rẹ̀ ń kérora
bí wọ́n ti ń wá oúnjẹ;
wọ́n fi ohun ìní wọn ṣe pàṣípàrọ̀ oúnjẹ
láti mú wọn wà láààyè.
“Wò ó, Olúwa, kí o sì rò ó,
nítorí a kọ̀ mí sílẹ̀.”
12“Kò ha jẹ́ nǹkan kan sí i yín?
Gbogbo ẹ̀yin tí ń rékọjá,
Ǹjẹ́ ẹnìkan ń jìyà bí èmi ti ń jìyà
tí a fi fún mi, ti
Olúwa mú wá fún mi
ní ọjọ́ ìbínú gbígbóná rẹ̀.
13“Ó rán iná láti òkè
sọ̀kalẹ̀ sínú egungun ara mi.
Ó dẹ àwọ̀n fún ẹsẹ̀ mi,
ó sì yí mi padà.
Ó ti pa mí lára
mó ń kú lọ ní gbogbo ọjọ́.
14“Ẹ̀ṣẹ̀ mi ti di sísopọ̀ sí àjàgà;
ọwọ́ rẹ̀ ni a fi hun ún papọ̀.
Wọ́n ti yí ọrùn mi ká
Olúwa sì ti dín agbára mi kù.
Ó sì ti fi mí lé
àwọn tí n kò le dojúkọ lọ́wọ́.
15“Olúwa kọ
àwọn akọni mi sílẹ̀,
ó rán àwọn ológun lòdì sí mi
kí wọn pa àwọn ọ̀dọ́mọkùnrin mi run.
Nínú ìfúntí wáìnì rẹ̀ Olúwa tẹ́
àwọn ọ̀dọ́mọbìnrin Juda.
16“Ìdí nìyí tí mo fi ń sọkún
tí omijé sì ń dà lójú mi,
Olùtùnú àti ẹni tí ó le mú ọkàn mi sọjí jìnnà sí mi,
kò sí ẹni tí yóò dá ẹ̀mí mi padà.
Àwọn ọmọ mi di aláìní
nítorí ọ̀tá ti borí.”
17Sioni na ọwọ́ jáde,
ṣùgbọ́n kò sí olùtùnú fún un.
Olúwa ti pàṣẹ fún Jakọbu
pé àwọn ará ilé rẹ̀ di ọ̀tá fún un
Jerusalẹmu ti di
ohun aláìmọ́ láàrín wọn.
18“Olóòtítọ́ ni Olúwa,
ṣùgbọ́n mo ṣọ̀tẹ̀ sí àṣẹ rẹ̀.
Ẹ gbọ́, gbogbo ènìyàn;
ẹ wò mí wò ìyà mi.
Gbogbo ọ̀dọ́mọkùnrin àti ọ̀dọ́mọbìnrin mi
ni a ti kó lọ sí ìgbèkùn.
19“Mo pe àwọn ọ̀rẹ́ mi
ṣùgbọ́n wọ́n dà mí.
Àwọn olórí àlùfáà àti àgbàgbà mi
ṣègbé sínú ìlú
nígbà tí wọ́n ń wá oúnjẹ
tí yóò mú wọn wà láààyè.
20“Olúwa, wò ó, bí mo ti wà nínú ìnira!
Tí mo sì ń jẹ̀rora nínú mi,
ìdààmú dé bá ọkàn mi
nítorí pé a ti ṣọ̀tẹ̀ sí mi gidigidi.
Ní gbangba ni idà ń parun;
ikú wà nínú ilé pẹ̀lú.
21“Àwọn ènìyàn ti gbọ́ ìrora mi,
ṣùgbọ́n kò sí olùtùnú fún mi.
Àwọn ọ̀tá mi ti gbọ́ ìparun mi;
wọ́n yọ̀ sí ohun tí o ṣe.
Kí o mú ọjọ́ tí o ti kéde,
kí wọ́n le dàbí tèmi.
22“Jẹ́ kí ìwà ìkà wọn wá síwájú rẹ;
jẹ wọ́n ní yà
bí o ṣe jẹ mí ní yà
nítorí gbogbo ẹ̀ṣẹ̀ mi.
Ìrora mi pọ̀
ọkàn mi sì rẹ̀wẹ̀sì.”