Josua 22 – NUB & PCB

Swedish Contemporary Bible

Josua 22:1-34

Stammarna i öster bygger ett altare

1Josua sammankallade Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam 2och sa till dem: ”Ni har gjort allt vad Herrens tjänare Mose befallde er och ni har följt varje order jag gett er. 3Under hela denna långa tid har ni inte övergett era bröder utan hållit vad Herren, er Gud, befallt er i sina bud. 4Nu har Herren, er Gud, låtit era bröder få fred, som han lovade. Vänd nu tillbaka hem till det land som ni fått som egendom av Herrens tjänare Mose, landet på andra sidan floden Jordan. 5Men var angelägna om att också i fortsättningen följa alla de befallningar och den lag Herrens tjänare Mose gav er. Älska Herren, vandra hans vägar och lyd alla hans bud! Håll fast vid honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ22:5 Hjärta och själ innebär att både känslan och förståndet, människans hela väsen, ska vara med.!”

6Sedan välsignade Josua dem och skickade hem dem.

7Mose hade gett ena halvan av Manasses stam landet Bashan, medan den andra halvan av stammen hade Josua gett land åt på västra sidan av Jordan. När Josua nu välsignade de hemvändande trupperna, 8sa han till dem: ”Återvänd nu hem med de rikedomar ni fått och mängder av boskap, silver, guld, koppar, järn och kläder. Dela bytet ni tagit från fienden med era bröder.”

9Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan och återvände till sitt hemland Gilead, den egendom de tagit i besittning enligt Herrens befallning genom Mose. 10Men när de kom till Gelilot vid Jordanfloden i Kanaan, byggde de där ett stort ansenligt altare.

11När de övriga israeliterna fick höra att de byggt ett altare22:11 Herren hade sagt att ingen fick offra på någon annan plats än den som han själv valde ut. i Gelilot vid Jordan vid den kanaaneiska gränsen på israeliternas område, 12drog hela menigheten samman en armé i Shilo och förberedde krig mot dem. 13Först skickade man emellertid iväg Pinechas, prästen Elasars son, till Gilead till Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam. 14Med honom fanns tio ledare från Israel, en från varje stam, och dessa var också huvudmän för sina familjer. 15När de kommit in i Gileads land, sa de till rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam:

16”Hela Herrens församling22:16 Herrens församling är detsamma som Israels folk. vill veta varför ni gör uppror mot Israels Gud och vänder er bort från Herren genom att bygga ett altare. 17Var det inte nog med att vi syndade vid Pegor?22:17,18 I Pegor hade folket börjat delta i fruktbarhetsriter inför den moabitiske guden Baal-Pegor. Se 4 Mos 25. Var inte denna synd som vi ännu inte blivit renade från, trots alla plågor som drabbat Herrens församling, tillräckligt stor? 18Ska ni nu göra uppror mot Herren igen? Om ni reser er upp mot Herren idag, kommer han att straffa hela Israels menighet imorgon. 19Om ert eget land är orent, då kan ni komma över till oss och slå er ner här på vår sida av floden där Herren bor bland oss i sitt tält. Men sätt er inte upp mot Herren och dra inte skuld över oss andra genom att bygga ett annat altare än det som redan finns rest till Herren, vår Gud! 20Straffades inte hela den israelitiska menigheten den gången när Akan, Serachs ättling, hade stulit av det som var vigt åt förintelse? Fler än han fick sätta livet till på grund av hans synd!22:20 Se Jos 7.

21Då svarade Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam de israelitiska släktöverhuvudena: 22”Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren Gud vet och Israel ska också veta det! Om vi har byggt detta altare i uppror och otrohet mot Herren, så rädda oss inte i dag! 23Vi har inte rest detta altare för att offra brännoffer eller matoffer eller gemenskapsoffer. Må Herren själv straffa oss om det var därför vi gjorde det! 24Vi gjorde det därför att vi är rädda för att era barn i framtiden ska säga till våra barn: ’Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? 25Herren har låtit Jordan bli en gräns mellan oss och er, ni rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren!’ Era barn kanske får våra barn att sluta frukta Herren. 26Därför beslöt vi att bygga altaret, inte för bränn- eller slaktoffer, 27utan som ett vittne för oss och er för att visa våra barn och era barn att vi också tillber Herren med våra bränn- och slaktoffer och gemenskapsoffer. På så sätt ska inte era barn ha någon anledning att säga till våra barn: ’Ni har ingen del i Herren’. 28Vi tänkte att om de skulle säga detta till oss och våra barn, då kan vi svara: ’Se på altaret som våra förfäder byggde med Herrens altare som förebild. Det är inte avsett för brännoffer eller slaktoffer utan står som ett vittne mellan oss och er.’

29Vi skulle aldrig komma på tanken att vända oss bort från Herren eller att göra uppror mot honom genom att bygga ett eget altare för brännoffer, matoffer eller slaktoffer. Det är bara altaret framför Herrens, vår Guds, boning som ska användas till detta.”

30När prästen Pinechas och ledarna och överhuvudena för de andra stammarna hörde detta från Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam, godtog de förklaringen.

31Pinechas, prästen Elasars son svarade dem: ”Idag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har varit trolösa mot Herren som vi trodde. Ni har räddat Israel från Herrens straff.”

32Sedan gick Pinechas, prästen Elasars son och de andra ledarna tillbaka från Rubens och Gads stammar i Gilead till de övriga israeliterna i Kanaan och talade om vad som hade hänt. 33Israeliterna var nöjda med förklaringen och alla prisade Gud. Sedan talade man inte längre om att börja krig mot Rubens och Gads stammar och ödelägga deras land.

34Rubeniterna och gaditerna gav altaret namnet: ”Ett vittne mellan oss att Herren är Gud.”

Persian Contemporary Bible

يوشع 22:1-34

بازگشت قبايل شرق رود اردن

1يوشع مردان جنگی قبايل رئوبين، جاد و نصف قبيلهٔ منسی را به حضور طلبيد 2و به ايشان چنين فرمود: «هر چه موسی خدمتگزار خداوند به شما امر فرموده بود، انجام داده‌ايد، و تمام دستورات مرا نيز اطاعت كرده‌ايد. 3هر چند جنگ خيلی طول كشيد، ولی شما در اين مدت برادران خود را ترک نكرديد بلكه مأموريتی را كه خداوند، خدايتان به شما داده بود، انجام داديد. 4اكنون خداوند، خدای شما مطابق وعدهٔ خود، به برادرانتان پيروزی و آرامش بخشيده است. پس به خانه‌های خود در آن سوس رود اردن كه خداوند توسط خدمتگزار خود موسی به شما به ملكيت داده است، برگرديد. 5به دقت آنچه را كه موسی به شما دستور داده است، انجام دهيد: خداوند، خدای خود را دوست بداريد، در راه او گام برداريد، احكامش را اطاعت كنيد، به او بچسبيد و با دل و جان او را خدمت نماييد.»

6پس يوشع آنها را بركت داده، ايشان را به خانه‌هايشان روانه ساخت. 7‏-8(موسی قبلاً در شرق رود اردن به نصف قبيلهٔ منسی زمين داده بود، و يوشع هم در غرب رود اردن به نصف ديگر آن قبيله، در ميان قبايل ديگر، زمين بخشيد.) در حالی كه مردان جنگی عازم خانه‌های خود بودند، يوشع ايشان را بركت داده، گفت: «با ثروت بسيار، گله و رمه‌های بی‌شمار، طلا و نقره، مس و آهن، و پوشاک فراوان به خانه‌های خود بازگرديد و اين غنايم را با بستگان خود تقسيم نماييد.»

9پس مردان جنگی قبايل رئوبين، جاد، و نصف قبيلهٔ منسی، بنی‌اسرائيل را در شيلوه در سرزمين كنعان ترک نمودند و به سوی سرزمين خود در جلعاد كه بنا به دستور خداوند به موسی، آن را تصرف كرده بودند، روانه شدند.

قربانگاه كنار رود اردن

10‏-12وقتی قبايل رئوبين، جاد و نصف قبيله منسی به جليلوت در كنار رود اردن در كنعان رسيدند، قربانگاه بسيار بزرگ و چشمگيری در كنار رود اردن بنا كردند. اما هنگامی كه بقيهٔ قبايل اسرائيل اين را شنيدند، در شيلوه جمع شدند تا به جنگ آنها بروند. 13ولی اول، عده‌ای را به رهبری فينحاس پسر العازار كاهن نزد ايشان به سرزمين جلعاد فرستادند. 14افرادی كه همراه فينحاس رفتند ده نفر بودند كه هر كدام از آنها مقام سرپرستی خاندانی را بر عهده داشتند و به نمايندگی از طرف قبيلهٔ خود آمده بودند. 15وقتی اين گروه به نزد قبايل رئوبين، جاد و نصف قبيلهٔ منسی در سرزمين جلعاد رسيدند، 16به نمايندگی از طرف تمام قوم خداوند گفتند: «چرا از پيروی خداوند برگشته‌ايد و با ساختن اين قربانگاه از او روگردان شده، بر ضد خدای اسرائيل برخاسته‌ايد؟ 17‏-18آيا عقوبت پرستش بت بعل فغور22‏:17‏و18 نگاه کنيد به اعداد 25‏:1‏-9.‏ برای ما كم بود؟ مگر فراموش كرده‌ايد چه بلای وحشتناكی بر قوم خداوند عارض شد، به طوری که هنوز هم از آن كاملاً آزاد نشده‌ايم؟ مگر نمی‌دانيد اگر امروز از دستور خداوند سرپيچی كنيد فردا او بار ديگر بر همهٔ قوم اسرائيل خشمگين خواهد شد؟ 19اگر زمين شما برای عبادت خداوند مناسب نيست، بهتر است به سرزمين خداوند كه خيمهٔ عبادت در آنجاست بياييد و در اين سرزمين با ما زندگی كنيد، و با ساختن يک قربانگاه ديگر علاوه بر قربانگاهی كه برای خداوند، خدای ما ساخته شده است، بر ضد خداوند و بر ضد ما برنخيزيد. 20آيا فراموش كرده‌ايد كه وقتی عخان پسر زارح مال حرام را برداشت، نه فقط او بلكه تمام قوم اسرائيل با او مجازات شدند؟»

21قبايل رئوبين، جاد و نصف قبيلهٔ منسی به نمايندگان قبايل چنين پاسخ دادند: 22«خداوند، خدای خدايان می‌داند كه قصد ما از بنای اين قربانگاه چه بوده است و می‌خواهيم شما نيز بدانيد. اگر ما با اين كار از پيروی خداوند روگردان شده‌ايم و به او خيانت ورزيده‌ايم، شما ما را زنده نگذاريد. 23اگر از خداوند برگشته و اين قربانگاه را ساخته‌ايم تا روی آن قربانی سوختنی، هديه آردی و قربانی سلامتی تقديم كنيم، خداوند خودش ما را مجازات كند. 24ما اين كار را از روی احتياط انجام داده‌ايم، چون می‌ترسيم در آينده فرزندان شما به فرزندان ما بگويند: شما حق نداريد خداوند، خدای اسرائيل را پرستش كنيد، 25زيرا شما سهمی در خداوند نداريد. خداوند رود اردن را بين ما و شما قرار داده است. و به اين ترتيب فرزندان شما، فرزندان ما را از پرستش خداوند باز دارند. 26‏-27پس تصميم گرفتيم آن قربانگاه را بنا كنيم، البته نه برای تقديم قربانی سوختنی و ساير قربانیها، بلكه تا بين ما و شما و فرزندانمان شاهدی باشد كه ما هم حق داريم در خانهٔ خداوند او را با تقديم قربانیهای سوختنی و سلامتی پرستش نماييم، و اگر فرزندان شما به فرزندان ما بگويند: شما سهمی در خداوند نداريد، 28فرزندان ما بتوانند بگويند: اين قربانگاه را نگاه كنيد كه پدران ما از روی نمونهٔ قربانگاه خداوند ساخته‌اند. اين قربانگاه، برای تقديم قربانیهای سوختنی و ساير قربانیها نيست بلكه نشانهٔ اين است كه ما هم حق داريم بياييم و خدا را بپرستيم. 29ما هرگز از پيروی خداوند دست برنمی‌داريم و با ساختن قربانگاهی برای تقديم قربانی سوختنی، هديهٔ آردی و ساير قربانیها از دستورات او سرپيچی نمی‌كنيم. ما می‌دانيم تنها قربانگاهی كه بايد بر آن قربانی كرد، همان است كه در عبادتگاه خداوند قرار دارد.»

30فينحاس كاهن و نمايندگان قبايل بنی‌اسرائيل كه همراه وی بودند، چون اين سخنان را از قبيله‌های رئوبين، جاد و نصف قبيلهٔ منسی شنيدند، قانع شدند. 31فينحاس به ايشان گفت: «امروز فهميديم كه خداوند در ميان ماست، زيرا شما بر ضد او برنخاسته‌ايد بلكه برعكس، قوم ما را از نابودی نجات داده‌ايد.»

32پس فينحاس و نمايندگان، از جلعاد به كنعان بازگشتند و هر آنچه را كه شنيده بودند به بنی‌اسرائيل گزارش دادند. 33با شنيدن گزارش آنها، همهٔ مردم اسرائيل شاد شدند و خدا را شكر نمودند و ديگر سخنی از جنگ با قبايل رئوبين و جاد و يا خراب كردن سرزمين آنها به ميان نيامد. 34قبايل رئوبين و جاد آن قربانگاهی را كه بنا كرده بودند «قربانگاه شاهد» ناميدند و گفتند: «اين قربانگاه بين ما و برادران ما شاهد است كه خداوند، خدای ما نيز هست.»