Job 26 – NUB & NAV

Swedish Contemporary Bible

Job 26:1-14

Job svarar

1Då svarade Job:

2Vilket stöd du är för den svage,

en räddande arm för den kraftlöse!

3Vilka råd du har gett den okloke,

och vilket stort förnuft du har visat!

4Vem har hjälpt dig att finna alla dessa ord,

och vems ande talar genom dig?

5De dödas andar26:5 Det hebreiska ordets betydelse är vag; syftar på något svagt, klent, matt, skuggliknande, men kan också härledas till jättestammen refaéerna (1 Mos 15:20). Bl.a. Septuaginta och Vulgata har tolkat det som att jättarna bävar. bävar,

liksom de djupa vattnen och alla som bor däri.

6Dödsriket ligger naket inför honom,

avgrunden är blottad.

7Han spänner ut sin boning över tomma intet

och hänger upp jorden på ingenting.

8Han samlar vattnet i molnen,

men skyarna brister inte av tyngden.

9Han döljer sin tron26:9 Det hebreiska ordet kan också syfta på fullmånen.,

sveper in den i sina moln.

10Han drar en gräns runt vattenytan,

och en gräns för ljus och mörker.

11Himlens pelare darrar,

de skräms av hans tillrättavisning.

12Med sin makt rör han upp26:12 ”Rör upp” kan också översättas stillar. havet,

med sin vishet krossar han Rahav.

13Av hans andedräkt blir himlen klar,

och hans hand genomborrar den snabba ormen.

14Detta är bara en liten glimt av allt det han gör,

en stilla viskning om honom.

Vem kan då förstå hans allmakts dån?

Ketab El Hayat

أيوب 26:1-14

أيوب

1أَيُّوبُ: 2«يَا لَكُمْ مِنْ عَوْنٍ كَبِيرٍ لِلْخَائِرِ! كَيْفَ خَلَّصْتُمْ ذِرَاعاً وَاهِيَةً! 3أَيَّةَ مَشَورَةٍ أَسْدَيْتُمْ لِلأَحْمَقِ! أَيَّةُ مَعْرِفَةٍ صَادِقَةٍ وَافِرَةٍ زَوَّدْتُمُوهُ بِها! 4لِمَنْ نَطَقْتُمْ بِالْكَلِمَاتِ؟ وَرُوحُ مَنْ عَبَّرتُمْ عَنْهُ؟

5تَرْتَعِدُ الأَشْبَاحُ مِنْ تَحْتُ، وَكَذَلِكَ الْمِيَاهُ وَسُكَّانُهَا. 6الْهَاوِيَةُ مَكْشُوفَةٌ أَمَامَ اللهِ وَالْهَلاكُ لَا سِتْرَ لَهُ. 7يَمُدُّ الشِّمَالَ عَلَى الْخَوَاءِ وَيُعَلِّقُ الأَرْضَ عَلَى لَا شَيْءٍ. 8يَصُرُّ الْمِيَاهَ فِي سُحُبِهِ فَلا يَتَخَرَّقُ الْغَيْمُ تَحْتَهَا. 9يَحْجُبُ وَجْهَ عَرْشِهِ وَيَبْسُطُ فَوْقَهُ غُيُومَهُ. 10رَسَمَ حَدّاً عَلَى وَجْهِ الْمِيَاهِ عِنْدَ خَطِّ اتِّصَالِ النُّورِ بِالظُّلْمَةِ. 11مِنْ زَجْرِهِ تَرْتَعِشُ أَعْمِدَةُ السَّمَاءِ وَتَرْتَعِدُ مِنْ تَقْرِيعِهِ. 12بِقُوَّتِهِ يُهَدِّئُ هَيَجَانَ الْبَحْرِ وَبِحِكْمَتِهِ يَسْحَقُ رَهَبَ. 13بِنَسْمَتِهِ جَمَّلَ السَّمَاوَاتِ، وَيَدَاهُ اخْتَرَقَتَا الْحَيَّةَ الْهَارِبَةَ. 14وَهَذِهِ لَيْسَتْ سِوَى أَدْنَى طُرُقِهِ، وَمَا أَخْفَتَ هَمْسَ كَلامِهِ الَّذِي نَسْمَعُهُ؛ فَمَنْ يُدْرِكُ إِذاً رَعْدَ جَبَرُوتِهِ؟»