Jeremia 48 – NUB & OL

Swedish Contemporary Bible

Jeremia 48:1-47

Dom över Moab

1Om Moab:

Så säger härskarornas Herre, Israels Gud:

”Ve över Nebo,

för det har lagts i ruiner.

Kirjatajim har kommit på skam och erövrats,

fästningen har kommit på skam och krossats.

2Moab prisas inte mer,

i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall:

’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’

Också du, Madmen, ska tystas,

svärdet förföljer dig.

3Klagorop hörs från Horonajim,

våld och stor förödelse.

4Moab är krossat.

Dess små klagar högt.48:4 Enligt Septuaginta Klagoropet hörs ända till Soar.

5Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande.

På vägen ner till Horonajim

hörs ångestfyllda rop över förödelsen.

6Fly för era liv!

Bli som buskar i öknen!

7Eftersom du har satt din lit

till dina gärningar och rikedomar,

ska också du erövras.

Kemosh ska föras bort i fångenskap

med sina präster och furstar.

8Förgöraren ska komma till varje stad,

ingen stad ska komma undan.

Dalen ska läggas i ruiner

och slätten förstöras,

som Herren har sagt.

9Res en gravsten över Moab,48:9 Grundtextens innebörd i versens första hälft är oviss. Texten här är från Septuaginta. Där kan ordet tolkas som blomma, men i en del senare handskrifter står istället vingar. Moab skulle beströs med salt vilket ofta gjordes i samband med erövringar på den tiden.

för det ska jämnas med marken.

Dess städer ska läggas öde

och ingen ska kunna bo där.

10Förbannad är den

som inte utför Herrens verk helhjärtat!

Förbannad är den som

är rädd för att bloda ner sitt svärd!

11Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom,

ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen

utan att hällas från kärl till kärl.

Han har aldrig drivits i landsflykt

och har därför bibehållit både arom och smak.

12Men det kommer en tid, säger Herren,

då jag ska sända vintappare till honom.

De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem.

13Moab ska skämmas för Kemosh,

precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på.

14Hur kan ni säga:

’Vi är hjältar och tappra krigsmän’?

15Men nu ska Moab fördärvas,

och dess städer invaderas.

De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas,

säger Konungen,

härskarornas Herre är hans namn.

16Moabs undergång är nära,

dess olycka kommer med hast.

17Klaga över honom,

alla ni som finns runt omkring honom,

alla ni som känner hans rykte.

Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran,

den praktfulla härskarstaven!’

18Stig ner från härligheten

och sätt dig på den torra marken,

du dotter Divons invånare,

för Moabs fördärvare kommer mot dig

och förgör dina fästen.

19Ställ dig vid vägen och spana,

du Aroers invånare,

fråga honom som flyr

och henne som försöker komma undan:

’Vad är det som har hänt?’

20Moab har kommit på skam

och är krossat.

Klaga och gråt!

Berätta vid Arnon

att Moab är förstört.

21Domen har kommit över slättlandet,

över Holon, Jahas, Mefaat,

22Divon, Nebo, Bet Divlatajim,

23Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon,

24Keriot och Bosra

och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran.

25Moabs horn har huggits av,

hans arm är bruten, säger Herren.

26Gör honom drucken,

för han har förhävt sig mot Herren.

Moab ska vältra sig i sina egna spyor

och bli till ett åtlöje för alla, också han.

27Var inte Israel till åtlöje för dig?

Fann man honom bland tjuvar,

eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?

28Lämna städerna och bosätt er

i klippan, ni Moabs invånare!

Var som duvan som bygger sitt bo

inne i gapande klippklyftor!

29Vi har alla hört om Moabs högfärd,

hans måttlösa övermod,

hans stolthet, arrogans, överlägsenhet

och självupphöjelse.

30Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger Herren.

Tomma är deras gärningar.

31Därför jämrar jag mig över Moab,

klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män.

32Mer än över Jaser gråter48:32 Eller: Mer än Jaser gråter… jag över dig,

du Sivmas vinstock.

Dina rankor sträckte sig ut över havet

och nådde ända till Jasers hav.

Förgöraren har slagit ner

bland din frukt och din vinskörd.

33Glädjen och jublet är borta

från trädgårdarna, från Moabs land.

Jag har stoppat vinflödet från pressarna,

ingen trampar druvorna längre.

Det hörs rop, men inga glädjerop.48:33 Grundtextens innebörd i sista satsen är osäker.

34Från Heshbon och Elale höjs klagan,

deras rop hörs ända till Jahas,

från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia.

Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark.

35I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna

och tänder rökelse till sina gudar, säger Herren.

36Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt,

ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män.

Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta.

37Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.

Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg.

38På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan,

för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger Herren.

39’Ack, Moab är förstört!’ klagar de.

’Moab vänder sig bort i skam.’

Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.”

40För så säger Herren:

”En örn svävar fram

och breder ut sina vingar över Moab.

41Städerna48:41 Kan också tolkas som ett namn, Keriot, jfr v. 24. intas,

fästningarna erövras.

Den dagen är Moabs hjältar ängsliga

som kvinnor i barnsnöd.

42Moab ska utplånas som folk

på grund av sitt övermod inför Herren.

43Skräck, fallgrop och snara

ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger Herren.

44Den som flyr undan skräcken

ska falla i gropen,

och den som tar sig upp ur gropen

ska fastna i snaran.

Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger Herren.

45I skuggan av Heshbon

står flyktingarna kraftlösa.

En eld har gått ut från Heshbon,

en låga från Sichons mitt,

och förtär Moabs tinning

och hjässan på de larmande stridsmännen.

46Ve dig, Moab!

Kemoshs folk är slaget,

och dina söner har förts bort i exil,

dina döttrar till fångenskap.

47Men den dagen kommer, säger Herren,

då jag ska återupprätta Moab.”

Så långt domen över Moab.

O Livro

Jeremias 48:1-47

Uma mensagem sobre Moabe

1Esta é a mensagem do Senhor dos exércitos, o Deus de Israel, contra Moabe:

“Ai da cidade de Nebo, porque há de ficar em ruínas! A cidade de Quiriataim e as suas fortalezas serão vencidas e capturadas. 2Ninguém mais se gabará de Moabe, porque existe uma conspiração contra a sua existência. Em Hesbom foram estudados planos para a destruir. ‘Venham!’, dizem eles. ‘Vamos fazer com que deixe de ser uma nação!’ Em Madmem tudo está silencioso, pois o inimigo atacou. 3Então ouvir-se-á o ruído da batalha contra Horonaim! Que grande destruição! 4Pois toda a Moabe será destruída. Ouve-se o clamor dos seus filhinhos, mesmo em Zoar. 5Os seus refugiados irão subindo as colinas de Luite, chorando de amargura, enquanto em baixo, na cidade, se ouvem os gritos de terror. 6Fujam para livrar a vida! Escondam-se no deserto! 7Confiaram no vosso bem-estar e nas vossas capacidades, por isso mesmo agora hão de perecer. O vosso deus Quemós com os seus sacerdotes e nobres serão levados para terras distantes!

8Todas as cidades e as aldeias que estejam em planícies ou em vales serão destruídas. Foi o Senhor quem o disse. 9Oh! Deem asas a Moabe, para que possa fugir a voar, pois as suas povoações serão deixadas sem uma só alma vivente.

10Maldito aquele que se recusar a banhar a sua espada no vosso sangue, recusando executar o trabalho que Deus lhe ordenou!

11Desde os primeiros tempos da sua história, Moabe tem vivido sem ser incomodada com invasões. Era semelhante ao vinho que não foi caldeado de vasilha para vasilha e que mantém a sua fragância e suavidade. 12Agora sim, terá de ser derramada para o exílio! Breve virá o tempo em que o Senhor, conforme já prometeu, lhe enviará agitadores que a farão passar de jarro para jarro e que, por fim, ainda partirão esses jarros! 13Moabe terá vergonha do seu ídolo Quemós, tal como Israel se envergonhou também do seu ídolo em forma de bezerro lá em Betel.

14Lembram-se da vossa gabarolice, ao dizerem: ‘Nós somos heróis, poderosos homens de guerra!’? 15Mas agora Moabe terá de ser destruída e o seu destruidor vem já a caminho; a sua melhor juventude está fatalmente ameaçada de ser degolada, diz o Rei, o Senhor dos exércitos. 16A calamidade está a vir rapidamente e em força a Moabe. 17Ó amigos de Moabe, chorem por ela; lamentem-na e digam: ‘Vejam como esse belo cetro foi esmigalhado!’

18Desce da tua glória e senta-te no pó da terra, ó povo de Dibom, pois aqueles que vão destruir Moabe esmigalharão igualmente Dibom, deitando abaixo todas as suas torres. 19A gente de Aroer põe-se ansiosamente à beira da estrada à espera e grita alto para os que vão fugindo de Moabe: ‘O que foi que aconteceu lá?’

20E a resposta é: ‘Moabe está em ruínas. Chorem e lastimem-se! Digam nas margens do Arnom que Moabe está arrasada!’

21Todas as povoações do planalto estão igualmente desvastadas, porque o julgamento de Deus caiu também sobre elas, sobre Holom, Jaaz, Mefaate, 22Dibom, Nebo, Bete-Diblataim, 23Quiriataim, Bete-Gamul, Bete-Meom, 24Queriote, Bozra, e todas as outras localidades da terra de Moabe, de perto e de longe.

25Acabou-se a força de Moabe, o seu poder foi-lhe cortado; a eficácia dos seus braços foi-lhe quebrada, diz o Senhor.

26Façam-na embriagar-se, pois se rebelou contra o Senhor. Acabará por se espojar sobre o seu próprio vomitado; é objeto de escárnio de toda a gente. 27Pois Israel não foi também ridicularizado? Porventura não o trataste como se tivesse sido apanhado com um bando de ladrões e sacudido a cabeça em sinal de zombaria? 28Ó povo de Moabe, foge das povoações onde habitas e vai viver para as cavidades das rochas, para as grutas, como as pombas que fazem os ninhos nas fendas das ravinas.

29Todos ouvimos já falar do orgulho de Moabe, que é muito grande. Conhecemos bem a sua altivez, a sua arrogância, o seu coração enfatuado. 30Conheço perfeitamente a sua insolência, diz o Senhor, mas todas as suas gabarolices são falsas, não correspondem a nada, o seu desamparo é enorme. 31Sim, lamentarei Moabe, o meu coração confrange-se pela gente de Quir-Heres.

32Ó habitantes de Sibma, rica como é em vinhas, choro por vocês, mais ainda do que por Jazer. Porque o destruidor cortou-vos os primeiros rebentos, ceifou todos os cachos, todos os frutos do verão. 33Depenou-vos inteiramente, deixou-vos vazios. Já não há nem alegria, nem contentamento algum pelos frutos da terra de Moabe. Os lagares já não escorrem vinho nenhum; ninguém mais pisa uvas no meio da jovialidade. 34Em vez disso, só se ouvem berros horríveis de terror e de sofrimento por toda a terra, desde Hesbom até Eleale e até Jaaz; desde Zoar até Horonaim e até Eglate-Selichia. As pastagens de Nimrim já estão desertas.” 35Porque o Senhor diz assim: “Pus finalmente um travão à adoração de falsos deuses, que se fazia em Moabe, e ao queimar incenso a ídolos. 36O meu coração está triste, como o som triste da flauta dos pranteadores, por causa de Moabe e de Quir-Heres, porque toda a abundância que tinham chegado a juntar desapareceu. 37Já andam a rapar as cabeças e as barbas, por causa da angústia que os aperta; golpeiam as mãos e vestem-se de pano de serapilheira. 38Em cada casa, em cada rua moabita, ouve-se apenas choro e vozes de pesar, porque eu quebrei e esmigalhei Moabe como se fosse um pote de barro velho e inútil, diz o Senhor. 39Está em pedaços! Escutem os lamentos! Vejam a vergonha de Moabe! Tornou-se um símbolo de horror e ao mesmo tempo de troça para os vizinhos.

40Uma águia desce em círculos de mau agouro sobre Moabe, diz o Senhor. 41Foram tomadas as suas cidades, as fortalezas ocupadas. O coração dos mais valentes guerreiros desfalece de medo, como se fossem mulheres em ânsias para dar à luz. 42Moabe não será mais uma nação, porque se tornou ousada contra o Senhor. 43Temores, ciladas e enganos é o que te caberá em sorte, ó Moabe, diz o Senhor. 44Aquele que quiser escapar cairá numa armadilha e o que conseguir safar-se duma armadilha acabará por ser apanhado numa rede. Hei de estar atento para que não escapes, pois chegou a tua vez de seres julgada, diz o Senhor.

45Fogem para Hesbom, incapazes de ir mais longe, mas um fogo sai de Hesbom, o lar ancestral de Siom, que devora a terra, duma extremidade à outra, com todo o seu povo rebelde.

46Ai de ti, Moabe! Porque o povo de Quemós está destruído e os seus filhos e filhas são levados como escravos.

47Mas nos últimos dias, diz o Senhor, tornarei a restabelecer Moabe.”

Aqui termina a profecia respeitante a Moabe.