Hesekiel 3 – NUB & OL

Swedish Contemporary Bible

Hesekiel 3:1-27

1Sedan sa han till mig: ”Du människa, ät upp vad som finns framför dig, ät upp den här bokrullen! Gå sedan och tala till israeliterna!” 2Jag öppnade munnen, och han gav mig bokrullen att äta. 3”Människa”, sa han till mig, ”ät upp och fyll din buk med denna bokrulle som jag ger dig.” Jag åt, och den smakade sött som honung.

4Sedan sa han till mig: ”Du människa, gå nu till israeliterna och tala mina ord till dem. 5Det är inte till ett folk med ett främmande och obegripligt språk som du sänds ut, utan till israeliterna, 6inte till många folk vars främmande språk och svårbegripliga tal du inte kan förstå. Om jag hade sänt dig till dem skulle de ha lyssnat till dig. 7Men israeliterna vill inte lyssna till dig mer än de vill lyssna till mig. Alla israeliterna har hårda pannor och hårda hjärtan. 8Men jag ska göra ditt ansiktsuttryck lika hårt som deras och din panna lika hård. 9Jag ska göra din panna hård som den hårdaste sten, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem, låt dig inte skrämmas av dem. De är ju ett upproriskt släkte.”

10Sedan sa han: ”Du människa, lägg allt jag säger på minnet! Lyssna noga! 11Gå till dina landsmän i fångenskapen, tala till dem, och vare sig de lyssnar eller inte, ska du säga till dem: ’Så säger Herren, Herren.’ ”

12Sedan lyfte Anden mig upp. Bakom mig hörde jag då ett väldigt dån: ”Välsignad vare Herrens härlighet3:12 Enligt Vulgata och flera moderna översättningar: …när Herrens härlighet lyfte från sin plats. Hebreiskans ord för välsigna och lyfta/höja sig är mycket lika och kan lätt ha förväxlats i gamla handskrifter. från denna plats!” 13Dånet kom från varelsernas vingar när de rörde vid varandra och ljudet från hjulen intill dem, ett väldigt dån. 14Anden lyfte mig upp och förde mig bort. Jag var bitter och upprörd medan jag gick. Herrens hand vilade tungt på mig. 15Jag kom till de bortförda i Tel Aviv3:15 En stad i södra Babylonien., som bodde vid floden Kevar. Där blev jag sittande bland dem i sju dagar, modfälld.

16När sju dagar hade gått kom Herrens ord till mig: 17”Du människa, jag har utsett dig till en väktare för israeliterna. Lyssna till vad jag har att säga och varna dem för mig. 18När jag säger till den gudlöse: ’Du ska dö,’ och du inte varnar honom eller tillrättavisar honom för hans onda leverne, för att rädda hans liv, då ska den gudlöse dö i sin synd, men vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. 19Men om du varnar den gudlöse och han inte vänder om från sin ondska eller sitt onda leverne, då ska han dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.

20Likaså om en rättfärdig vänder bort från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, ska jag lägga en stötesten framför honom, och han ska dö. Om du inte har varnat honom måste han dö i sin synd. Man ska inte komma ihåg hans rättfärdiga gärningar, och vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. 21Men om du varnar den rättfärdige för att synda, och han inte syndar, då ska han få leva därför att han lät varna sig, och då har du också räddat ditt liv.”

22Herrens hand var över mig där, och han sa till mig: ”Gå bort till dalen, så ska jag tala med dig där.” 23Jag reste mig och gick till dalen. Där stod Herrens härlighet, på samma sätt som jag hade sett vid floden Kevar. Då föll jag ner med ansiktet mot jorden.

24Sedan kom Anden in i mig och reste mig upp på fötterna. Han talade till mig och sa: ”Gå och stäng in dig i ditt hus! 25Människa, de kommer att binda dig med rep, så att du inte kan gå ut bland dem. 26Jag ska låta din tunga fastna i gommen, så att du blir stum och inte kan tillrättavisa dem. De är ju ett upproriskt släkte. 27Men när jag talar med dig ska jag lösa din tunga, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, Herren!’ Den som vill lyssna, ska lyssna, den som inte vill, lyssnar inte. De är ju ett upproriskt släkte.

O Livro

Ezequiel 3:1-27

1“Homem mortal”, continuou a dizer-me, “come o que estou a dar-te, ingere este rolo! Depois vai e comunica a sua mensagem ao povo de Israel.” 2Peguei então no rolo e abri a boca para o comer. 3Então disse-me: “Filho do homem, come esse rolo que te dou e enche com ele o teu estômago.” Comi-o e era doce como o mel.

4“Homem mortal, envio-te ao povo de Israel com as minhas palavras. 5Não é a uma terra estrangeira e distante que te mando, a um povo cuja língua não entendas. 6Não vais ter com populações de fala difícil de decifrar; esses certamente te escutariam! 7É com o povo de Israel que vais ter e não hão de querer ouvir-te, tal como também recusaram dar-me ouvidos, porque são um povo endurecido e obstinado. 8Mas repara, dou-te autoridade e também te faço firme, tão resistente como eles. 9Tornei a tua fronte tão rija como um diamante. Não os temas, não tenhas medo dos seus ares soturnos, dos seus olhares sombrios, pois são pessoas indomáveis.”

10E acrescentou: “Homem mortal, mete todas as minhas palavras no teu coração primeiramente! Ouve-as atentamente, tu próprio! 11Depois vai então ter com o teu povo no exílio e, quer eles escutem quer não, diz-lhes: É isto que diz o Senhor Deus!”

12Seguidamente, o Espírito levantou-me e ouvi atrás de mim uma voz muito forte, com um grande eco, que dizia: “Bendita seja a glória do Senhor, lá onde ela permanece!” 13Ouvi também o barulho das asas das criaturas, que tocavam umas nas outras, e também das rodas que as seguiam.

14O Espírito tomou-me e levou-me. Eu estava muito triste e o meu espírito ardia; mas a mão do Senhor era forte sobre mim. 15Dirigi-me em seguida para Tel-Avive3.15 Esta Tel-Avive fica na Babilónia. Nada tem a ver com a cidade moderna de Tel-Avive, ou Telavive, em Israel., outra colónia de exilados judeus, junto do rio Quebar. Sentei-me entre eles, durante sete dias, desolado.

Aviso a Israel

16No fim desse tempo, o Senhor disse-me: 17“Homem mortal, designei-te como vigia de Israel; sempre que eu pretenda mandar um aviso ao meu povo, transmite-lho logo. 18Se recusares avisar o ímpio, quando eu pretender que lhe digas: ‘Estás condenado a morrer, por isso, arrepende-te e salva a tua vida!’, ele virá a morrer no seu pecado, mas a ti castigar-te-ei. Ficas responsável pela sua morte. 19Mas se os avisares e eles continuarem a pecar, recusando arrepender-se, morrerão no seu pecado, mas tu não terás culpa alguma nisso, pois fizeste tudo o que podias.

20E se uma pessoa que era justa se tornar ímpia, e se tu recusares avisá-la das consequências disso, esse indivíduo morrerá, sem que o seu comportamento anterior lhe sirva de alguma coisa; morrerá no seu pecado, mas tornar-te-ei responsável pela sua morte e castigar-te-ei. 21No entanto, se o avisares e ele se arrepender, viverá; quanto a ti, terás também salvo a tua própria vida.”

22A mão do Senhor estava sobre mim e ele me disse: “Vai para o vale e falarei lá contigo.” 23Logo me levantei, fui e vi ali a glória do Senhor, tal como na minha primeira visão, e inclinei-me até à terra perante ele.

24O Espírito entrou em mim, fez-me pôr de pé e disse-me: “Vai, fechar-te na tua própria casa! 25Serás ligado com cordas, de forma que não poderás sair de lá. 26Farei com que a língua se te cole ao céu-da-boca. Durante esse tempo não serás para eles o homem que os repreende, embora sejam uma gente rebelde. 27Quando te der uma mensagem, desprender-te-ei a língua e farei com que fales, e dir-lhes-ás: Assim diz o Senhor Deus! Quem quiser ouvir, que ouça! Quem quiser recusar, que recuse! Porque eles são um povo obstinado.