Swedish Contemporary Bible

2 Samuelsboken 1:1-27

David blir kung över Juda och Israel

(1:1—5:5)

David blir kung över Juda

David sörjer Saul och Jonatan

1När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. 2Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.1:2 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg. Han föll ner inför David i vördnad.

3”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. 4”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”

Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” 5”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.

6”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. 7När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’

8’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. 9’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’

10Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”

11David och hans män slet då sönder sina kläder. 12De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.

13Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.

15Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.

16”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”

Davids sång till Saul och Jonatan

17David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.

19”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.

Dina mäktiga har fallit.

20Berätta det inte för någon i Gat,

låt det inte bli känt på Ashkelons gator,

så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,

de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.

21Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,

ej heller fält för offergåvor.

Där ligger de mäktigas sköld fläckad,

Sauls sköld, inte längre insmord med olja.

22Jonatans båge och Sauls svärd

återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten

och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.

23Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,

var tillsammans även i döden.

De var snabbare än örnar,

starkare än lejon.

24Israels döttrar, gråt över Saul,

som klädde er så vackert i purpurrött

och prydde era kläder med smycken av guld.

25Mäktiga hjältar har fallit i striden.

Jonatan ligger slagen på höjderna.

26Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!

Du var mig så kär.

Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.

27De mäktiga har fallit,

och vapnen är krossade.”

O Livro

2 Samuel 1:1-27

David sabe da morte de Saul

1Saul morrera e David voltara para Ziclague após ter derrotado os amalequitas. Aí permaneceu dois dias. 2No terceiro dia chegou um homem do exército de Saul com a roupa rasgada e com terra na cabeça em sinal de consternação. Aproximando-se de David inclinou-se até ao chão em atitude de profundo respeito.

3“Donde vens?”, perguntou David. “Do exército de Israel”, replicou o homem.

4“Que foi que aconteceu? Como é que correu o combate?” O homem respondeu: “Todos fugiram em debandada. Milhares foram mortos e feridos no campo de batalha. Saul e Jónatas também morreram.”

5“E como sabes que foram mortos?”, insistiu David.

6“Porque chegando, por acaso, ao monte de Gilboa, vi Saul inclinado sobre a sua espada e a cavalaria e os carros de combate do inimigo apertando a luta contra a posição em que se encontrava. 7Olhando para trás, Saul reparou em mim e gritou-me que fosse ter com ele e perguntou-me: ‘Quem és tu?’ 8‘Sou amalequita’, respondi. 9‘Mata-me’, pediu-me ele, ‘e tira-me desta angústia, porque estou a sofrer muito e a vida está presa a mim.’ 10Então matei-o, pois sabia que não poderia continuar com vida. Depois peguei na sua coroa e numa pulseira que trazia no braço e trouxe-as para ti, meu senhor.”

11David e os seus homens rasgaram a roupa que tinham vestida, em manifestação de tristeza, ao ouvirem aquelas notícias. 12Choraram, lamentaram-se e jejuaram todo o dia por Saul e pelo seu filho Jónatas, assim como pelo povo do Senhor e pelos homens de Israel que tinham morrido naquele dia. 13David disse àquele que lhe trouxera as notícias: “Donde és tu?” Ele respondeu: “Eu sou amalequita.”

14“E como te atreveste a matar o rei ungido por o Senhor?” E David, dirigindo-se a um dos seus mancebos, disse: 15“Mata-o!” O rapaz atravessou-o com a sua espada e ele morreu. 16E acrescentou: “Foste vítima da tua própria condenação, porque confessaste, tu mesmo, ter matado o rei ungido do Senhor.”

Cântico de David sobre a morte de Saul e Jónatas

17David compôs então uma elegia à memória de Saul e Jónatas. 18E ordenou que fosse cantada através de todo o Israel. É este o texto, tal como está no Livro do Justo:

19“Ó Israel, aqueles que eram para ti o teu orgulho e a tua alegria

jazem mortos sobre as colinas.

Morreram os poderosos heróis!

20Não o contes aos filisteus,

para que não rejubilem.

Esconde-o das cidades de Gate e de Asquelom,

para que povos pagãos não venham a rir-se triunfantemente.

21Ó montes de Gilboa, que não caia mais chuva,

nem sequer orvalho sobre vós;

que não cresçam searas nas vossas vertentes.

Porque foi aí que o escudo dos heróis

foi tristemente arrojado no chão;

o escudo de Saul não mais ungido com óleo.

22Tanto Saul como Jónatas eram capazes de liquidar

os seus mais fortes inimigos;

nunca regressavam da batalha de mãos vazias.

23Como eram amados! Eram pessoas admiráveis!

Tanto Saul como o seu filho!

Sempre estiveram juntos, tanto na vida como na morte!

Eram mais velozes do que águias, mais fortes do que leões.

24Por isso, mulheres de Israel,

chorem agora por Saul.

Ele enriqueceu-vos, vestiu-vos de finas roupas

e deu-vos belos adornos.

25Foram valentes heróis que morreram no campo da batalha.

Jónatas foi morto sobre a colina.

26Como eu choro por ti, meu irmão Jónatas,

como eu te amava!

O teu amor tinha mais profundidade para mim

do que o amor de uma mulher.

27Foram valentes homens que caíram.

Despojados das suas armas, morreram!”