Paulus minns sitt besök i Thessalonike
1Syskon, ni vet själva att vårt besök hos er inte var förgäves. 2Vi hade tidigare, som ni vet, blivit misshandlade och förödmjukade i Filippi. Men Gud gav oss mod att förkunna evangeliet för er, trots hårt motstånd. 3Vår uppmaning att ta emot det är inte motiverad av något falskt, orent eller av bedrägliga avsikter. 4Nej, Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör, inte för att tillfredsställa människor utan Gud, som prövar våra hjärtan. 5Vi har aldrig använt oss av smicker, det vet ni, och aldrig försökt utnyttja er under någon förevändning, det kan Gud intyga. 6Vi har inte strävat efter att bli ärade av människor, vare sig av er eller någon annan, 7även om vi som Kristus apostlar2:7 Eller sändebud. hade kunnat utnyttja vår myndighet.2:7 Eller: kunnat komma med anspråk. Nej, istället uppträdde vi lika kärleksfullt som en mor som sköter sina barn. 8Vi älskade er så mycket att vi inte bara gav er evangeliet från Gud utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss. 9Ni kommer säkert ihåg, syskon, hur vi arbetade och slet. Dag och natt arbetade vi, för att inte behöva vara någon börda för någon av er medan vi förkunnade Guds evangelium för er.
10Både ni och Gud kan intyga hur heligt, rättfärdigt och oklanderligt vi uppförde oss hos er troende. 11Ni vet också att vi förmanade och uppmuntrade var och en av er personligen, som en far sina barn. 12Vi vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, han som kallar er till sitt rike och sin härlighet.
13Därför tackar vi ständigt Gud för att ni tog emot Guds budskap som vi förkunnade, inte som mänskliga ord utan som ett budskap från Gud, vilket det ju verkligen är, och som verkar i er som tror. 14Ni har ju, syskon, följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden från era egna landsmän som de från judarna. 15De dödade Herren Jesus, liksom de dödade profeterna. De förföljer oss också oss. De frågar inte efter Guds vilja utan är fiender till alla människor, 16eftersom de försöker hindra oss från att tala till andra folk så att de kan bli räddade. Så blir deras synders mått rågat, och de ska till slut nås av Guds vrede.
Paulus längtar efter att få träffa församlingen
17Syskon, vi har nu under en tid varit skilda från er, fysiskt, inte i hjärtats avseende, och vi har därför längtat efter er och gjort allt för att kunna träffa er igen. 18Vi har försökt resa till er, och jag, Paulus, har försökt mer än en gång, men Satan har hindrat oss. 19Ni är ju vårt hopp och vår glädje, den segerkrans vi med stolthet kan visa upp då vår Herre Jesus kommer tillbaka. 20Ja, ni är vår ära och vår glädje.
O ministério de Paulo em Tessalónica
1Vocês bem sabem, irmãos, que a nossa passagem no vosso meio não foi de forma alguma inútil. 2Embora tenhamos sofrido e sido maltratados em Filipos, como se lembram, Deus deu-nos ousadia para vos pregar as boas novas, apesar da oposição que se levantava. 3E a nossa mensagem de consolo não foi dada com segundas intenções, nem por motivos ardilosos ou com o desejo de tirar proveitos pessoais.
4Nós fomos considerados por Deus como sendo dignos de transmitir a mensagem do evangelho que nos foi confiada. E isso fazemos sem procurar agradar às pessoas, mas sim a Deus, que conhece os nossos corações. 5Puderam verificar como nunca usámos de palavras lisonjeiras, a fim de beneficiarmos de ajudas em nosso proveito. Deus é testemunha disso. 6E nunca procurámos os louvores do público que nos ouvia, fossem vocês ou outros. 7É verdade que, como apóstolos de Cristo, teríamos direito a exigir alguma coisa. Mas não! No vosso meio, fomos como uma mãe com os seus filhos, cheios de cuidados. 8De tal forma queríamos o vosso bem que até, além de vos darmos a boa nova de Deus, vos daríamos também as nossas próprias vidas, pois vocês nos eram muito queridos.
9Recordam-se, irmãos, de todo o nosso trabalho e canseira? Trabalhámos noite e dia a fim de não nos tornarmos pesados a ninguém, enquanto vos anunciávamos o evangelho de Deus. 10Vocês, e Deus também, são testemunhas da forma santa, justa e irrepreensível como nos comportámos para convosco os que creram. 11Sabem que fomos para cada um como um pai para com os seus próprios filhos; 12que vos exortámos, encorajámos e testemunhámos sobre como honrar a Deus com a vossa conduta, ele que vos levará para o seu reino para partilharem da sua glória.
13Por isso, não deixamos de dar a Deus o nosso agradecimento pelo facto de terem recebido a mensagem de Deus, que vos pregámos, não como teorias humanas, mas como a palavra de Deus, que realmente é, e que age profundamente na vossa vida como crentes.
14Na realidade, irmãos, tem-vos acontecido o mesmo que às igrejas de Deus na Judeia, fiéis a Jesus Cristo. Porque também sofreram dos vossos próprios compatriotas a mesma perseguição que lhes moveram os judeus. 15Estes foram os que, depois de matarem os seus próprios profetas, levaram à morte o Senhor Jesus, e nos têm perseguido também a nós. Estão contra Deus e são, afinal, inimigos da humanidade. 16Impedem-nos de anunciar aos gentios a mensagem da salvação, conseguindo apenas com isso aumentar ainda mais os seus pecados. Contudo, a severidade da justiça de Deus atingiu-os finalmente com todo o seu rigor.
Paulo tem saudades dos tessalonicenses
17Quanto a nós, irmãos, tendo estado, por um certo momento, longe da vossa vista, mas não do coração, com tanto mais vontade procurámos tornar a ver-vos. 18E assim, por mais que uma vez, tentámos ir ter convosco, pelo menos eu, Paulo, mas sempre fomos impedidos por Satanás. 19Afinal não são vocês o objeto das nossas expectativas? Não são vocês que fazem toda a nossa alegria e que serão a nossa coroa perante o nosso Senhor Jesus Cristo, quando ele voltar? 20Vocês são a nossa alegria e a nossa glória!
