1 Moseboken 8 – NUB & OL

Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 8:1-22

1Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. 3Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket 4att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. 5På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga.

6Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken 7och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. 8Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, 9men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen.

10Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka.

13I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15Då sa Gud till Noa: 16”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra.

20Sedan byggde Noa ett altare åt Herren. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21Herren kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort.

22Så länge som jorden finns kvar

kommer sådd och skörd,

köld och värme,

sommar och vinter,

dag och natt

aldrig att upphöra.”

O Livro

Génesis 8:1-22

1Deus não se esqueceu de Noé e de toda a vida animal que estava na embarcação. Fez soprar um vento forte e as águas começaram a baixar. 2Os reservatórios profundos do mundo e as comportas do céu estancaram-se e aquela chuva torrencial parou. 3As águas começaram gradualmente a baixar de tal forma que, passados os cento e cinquenta dias, 4no décimo sétimo dia do sétimo mês, a embarcação tocou no cimo do monte Ararat, ficando aí. 5As águas continuaram escoando até o décimo mês e, no primeiro dia do décimo mês, já se viam os cimos das montanhas.

6Ao fim de mais quarenta dias Noé abriu a janela que tinha feito na parte superior da construção, 7e soltou um corvo que voava e voltava, até que a Terra se secou. 8Entretanto, enviou também uma pomba para ver se já haveria alguma parte seca. 9A pomba, contudo, não achou nada onde pousar e voltou para a embarcação, porque o nível das águas ainda era muito elevado. Noé estendeu a mão e tomou-a para dentro.

10Esperou então sete dias e soltou de novo a pomba. 11Desta vez, ela só voltou ao cair da tarde, e trazia no bico uma folha de oliveira. Noé concluiu, assim, que as águas estavam a descer bastante. 12Deixou passar ainda mais uma semana, soltou de novo a pomba, mas desta vez ela não voltou.

13Passaram-se ainda 29 dias depois disso; era o primeiro dia do primeiro mês. Noé tinha a idade de 601 anos, quando levantou a cobertura da construção e verificou que as águas tinham descido totalmente. 14Ao fim de mais 8 semanas, no dia 27 do segundo mês, a terra estava completamente seca.

15Então Deus disse a Noé: 16“Podem sair todos; tu e a tua família. 17Deixa sair igualmente os animais por toda a parte, de forma a que se reproduzam abundantemente na Terra.” 18E assim a embarcação em breve ficou vazia dos seus habitantes, tanto da família de Noé 19como daqueles animais de toda a espécie. 20Noé construiu um altar e sacrificou nele alguns dos animais que o Senhor lhe tinha indicado, como holocausto. 21O Senhor ficou satisfeito com esse sacrifício e disse: “Nunca mais voltarei a amaldiçoar a Terra, destruindo assim tudo o que vive, ainda que a inclinação do ser humano seja sempre para o mal, mesmo desde a sua infância, e ainda que ele continue sempre a praticar o mal.

22Enquanto a Terra durar,

sempre há de haver tempo de sementeiras e de colheitas,

frio e calor,

inverno e verão,

tal como há dia e noite.”