Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 45:1-28

Josef ger sig till känna för sina bröder

1Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre inför alla de närvarande. ”Gå ut härifrån allesammans”, ropade han till sina tjänare. Ingen av dem var närvarande när han sedan gav sig till känna för sina bröder, 2och han brast ut i gråt och grät så högt att egypterna hörde det, även farao och hans hov fick veta det.

3”Jag är Josef”, sa han till sina bröder. ”Lever verkligen min far fortfarande?” Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt skräckslagna.

4”Kom fram hit”, sa han. De kom närmare, och än en gång sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten! 5Men sörj nu inte över att ni sålde mig hit. Ni behöver inte anklaga er själva. Gud skickade hit mig i förväg för att rädda era liv. 6Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då man varken kommer att plöja eller skörda. 7Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, till räddning för många.

8Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni. Han har gjort mig till rådgivare åt farao, ledare för hela hans förvaltning och härskare över hela Egyptens land.

9Skynda er nu hem till min far! Säg till honom: så här säger din son Josef: Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Kom hit till mig omedelbart! 10Du ska få bo i Goshens land, så att du är nära mig med alla dina barn, barnbarn, dina djur och allt annat du äger. 11Jag ska ta hand om dig här, eftersom det fortfarande återstår fem års hungersnöd. Varken du eller din familj eller någon av de dina ska lida någon brist. 12Nu har ni ju själva sett, och min bror Benjamin också, att det verkligen är jag, Josef, som talar till er. 13Berätta för vår far om min höga ställning här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er hem och hämta vår far!”

14Josef föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. 15Josef kysste och omfamnade alla sina bröder och grät. Sedan samtalade han och bröderna med varandra.

16Nyheten om att Josefs bröder hade kommit nådde snart farao, och både han och hans hovtjänstemän blev mycket glada.

17Sedan sa farao till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: lasta era packdjur och far till Kanaan 18för att hämta er far och hela er släkt, och kom hit till mig. Jag ska ge er det bästa i hela Egyptens land. Ni ska få äta av landets goda. 19Befall dem också att göra så här: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. 20Oroa er inte över era tillhörigheter, för det bästa av Egyptens land ska tillhöra er.”

21Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar, precis som farao hade befallt, och mat för resan. 22Han gav dessutom nya kläder45:22 Troligen högtidskläder. till var och en av dem, men Benjamin fick 300 siklar silver45:22 Motsvarar ca 3,5 kilo silver. och fem uppsättningar kläder. 23Till sin far skickade han tio åsnelaster med det bästa av Egyptens produkter och tio åsnor med säd, bröd och annan mat som hans far kunde behöva på resan.

24Utrustade på detta sätt sände han iväg sina bröder med orden: ”Gräla nu inte på vägen!” 25De lämnade Egypten och återvände till Kanaans land, till sin far Jakob.

26”Josef lever”, berättade de. ”Han är härskare över hela Egyptens land!” Jakob blev alldeles förstummad. Han kunde inte tro dem. 27Men när de berättade allt Josef sagt till dem, och när Jakob såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. 28Han sa: ”Det måste vara sant! Min son Josef lever! Jag måste resa så att jag får träffa honom innan jag dör.”

Nueva Versión Internacional (Castilian)

Génesis 45:1-28

José se da a conocer

1José ya no pudo controlarse delante de sus servidores, así que ordenó: «¡Que salgan todos de mi presencia!» Y ninguno de ellos quedó con él. Cuando se dio a conocer a sus hermanos, 2comenzó a llorar tan fuerte que los egipcios se enteraron, y la noticia llegó hasta la casa del faraón.

3―Yo soy José —les declaró a sus hermanos—. ¿Vive todavía mi padre?

Pero ellos estaban tan pasmados que no atinaban a contestarle. 4No obstante, José insistió:

―¡Acercaos!

Cuando ellos se acercaron, él añadió:

―Yo soy José, vuestro hermano, a quien vendisteis a Egipto. 5Pero ahora, por favor no os aflijáis más ni os reprochéis el haberme vendido, pues en realidad fue Dios quien me mandó delante de vosotros para salvar vidas. 6Desde hace dos años la región está sufriendo de hambre, y todavía faltan cinco años más en que no habrá siembras ni cosechas. 7Por eso Dios me envió delante de vosotros: para salvaros la vida de manera extraordinaria45:7 salvaros … extraordinaria. Alt. salvaros como un gran número de sobrevivientes. y de ese modo aseguraros descendencia sobre la tierra. 8Fue Dios quien me envió aquí, y no vosotros. Él me ha puesto como asesor45:8 asesor. Lit. padre. del faraón y administrador de su casa, y como gobernador de todo Egipto. 9¡Vamos, daos prisa! Volved a la casa de mi padre y decidle: “Así dice tu hijo José: ‘Dios me ha hecho gobernador de todo Egipto. Ven a verme. No te demores. 10Vivirás en la región de Gosén, cerca de mí, con tus hijos y tus nietos, y con tus ovejas, y vacas y todas tus posesiones. 11Yo os proveeré alimento allí, porque aún quedan cinco años más de hambre. De lo contrario, tú y tu familia, y todo lo que te pertenece, caeréis en la miseria’ ”. 12Además, vosotros y mi hermano Benjamín sois testigos de que yo mismo lo he dicho. 13Contadle a mi padre el prestigio que tengo en Egipto, y todo lo que habéis visto. ¡Pero daos prisa y traedlo ya!

14Y abrazó José a su hermano Benjamín, y comenzó a llorar. Benjamín, a su vez, también lloró abrazado a su hermano José. 15Luego José, bañado en lágrimas, besó a todos sus hermanos. Solo entonces se animaron ellos a hablarle.

16Cuando llegó al palacio del faraón la noticia de que habían llegado los hermanos de José, tanto el faraón como sus funcionarios se alegraron. 17Y el faraón le dijo a José: «Ordena a tus hermanos que carguen sus animales y vuelvan a Canaán. 18Que me traigan a su padre y a sus familias. Yo les daré lo mejor de Egipto, y comerán de la abundancia de este país. 19Diles, además, que se lleven carros de Egipto para traer a sus niños y mujeres, y también a vuestro padre, 20y que no se preocupen por las cosas que tengan que dejar, porque lo mejor de todo Egipto será para vosotros».

21Así lo hicieron los hijos de Israel. José les proporcionó los carros, conforme al mandato del faraón, y también les dio provisiones para el viaje. 22Además, a cada uno le dio ropa nueva, y a Benjamín le entregó trescientas monedas de plata y cinco mudas de ropa. 23A su padre le envió lo siguiente: diez asnos cargados con lo mejor de Egipto, diez asnas cargadas de cereales, y pan y otras provisiones para el viaje de su padre. 24Al despedirse de sus hermanos, José les recomendó: «¡No os vayáis peleando por el camino!»

25Los hermanos de José salieron de Egipto y llegaron a Canaán, donde residía su padre Jacob. 26Al llegar le dijeron: «¡José vive, José vive! ¡Es el gobernador de todo Egipto!» Jacob quedó atónito y no les creía, 27pero ellos le repetían una y otra vez todo lo que José les había dicho. Y, cuando su padre Jacob vio los carros que José había enviado para llevarlo, se reanimó. 28Entonces exclamó: «¡Con esto me basta! ¡Mi hijo José aún vive! Iré a verlo antes de morirme».