Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 37:1-36

Berättelsen om Jakob och hans släkt

(37:1—50:26)

1Jakob bosatte sig alltså på nytt i Kanaans land där hans far hade bott.

Josef säljs som slav

2Det här är berättelsen om Jakob och hans släkt. Jakobs son Josef, som nu var sjutton år, vallade fåren med sina bröder. Som ung var han tillsammans med sönerna till sin fars bihustrur Bilha och Silpa. Det onda han hörde om dem, förde han vidare till sin far. 3Israel älskade Josef mer än sina andra barn, eftersom Josef föddes på hans ålderdom. Han lät göra åt honom en hellång37:3 Det hebreiska ordets betydelse är osäker. Kan möjligen också betyda färggrann. dräkt. 4Hans bröder lade märke till hur deras far älskade Josef mer än sina andra söner, och de hatade honom för det. De kunde inte tala vänligt till honom.

5En natt hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder, hatade de honom ännu mer.

6”Hör här vad jag drömde”, sa han. 7”Vi var ute på åkern och band kärvar. Min kärve stod upp och era kärvar samlade sig runt omkring min och bugade sig djupt inför den.” 8”Jaså, du vill bli kung och regera över oss?” sa hans bröder till honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens skull och för vad han sagt.

9Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. ”Hör här, jag har haft en dröm igen”, sa han. ”Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig.” 10Han berättade denna dröm för sin far och för sina bröder. Men fadern tillrättavisade honom: ”Vad är det för en dröm? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?” 11Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob kunde inte glömma vad Josef hade sagt.

12En gång vallade Josefs bröder sin fars hjordar vid Shekem. 13Då sa Israel till Josef: ”Dina bröder är som du vet i Shekem för att låta hjordarna beta där. Jag vill skicka dig till dem.” ”Ja, far”, svarade Josef. 14Israel fortsatte: ”Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.”

Så skickade Israel iväg honom från Hebrondalen. Väl framme i Shekem 15fann en man honom medan han letade på fälten. ”Vem letar du efter?” frågade mannen. 16”Jag letar efter mina bröder och deras hjordar”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de är?” 17”Ja”, sa mannen till honom. ”De är inte här längre. Jag hörde dina bröder säga att de tänkte gå till Dotan.” Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där.

18När bröderna på avstånd såg att Josef var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom.

19”Här kommer drömmaren”, sa de till varandra. 20”Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!”

21När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. 22”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far.

23När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig 24och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. 25Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra37:25 Översättningen av de hebreiska benämningarna på varorna här är osäker; man känner inte till ordens exakta betydelse. som de förde med sig till Egypten.

26Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? 27Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. 28När några midjanitiska37:28 Köpmännen benämns både som ismaelitiska och som midjanitiska. Jfr 37:36; 39:1. Kanske fanns båda med i karavanen. köpmän kom förbi, drog de37:28 Om subjektet ”de” är köpmännen eller bröderna framgår inte av den hebreiska texten. upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar37:28 Tjugo silverpengar eller siklar verkar ha varit mycket mindre än priset på en slav (jfr 2 Mos 21:32).. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. 29När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder.

30Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen?37:30 Ruben var äldste sonen och hade därför ansvar för de andra.31Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. 32Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.”

33Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.”

34Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. 35Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom.

36Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

Nueva Versión Internacional (Castilian)

Génesis 37:1-36

Los sueños de José

1Jacob se estableció en la tierra de Canaán, donde su padre había residido como extranjero.

2Esta es la historia de Jacob y su familia.

Cuando José tenía diecisiete años, apacentaba el rebaño junto a sus hermanos, los hijos de Bilhá y de Zilpá, que eran concubinas de su padre. El joven José solía informar a su padre de la mala fama que tenían estos hermanos suyos.

3Israel amaba a José más que a sus otros hijos, porque lo había tenido en su vejez. Por eso mandó que le confeccionaran una túnica muy elegante.37:3 muy elegante. Frase de difícil traducción; también en v. 23. 4Viendo sus hermanos que su padre amaba más a José que a ellos, comenzaron a odiarlo y ni siquiera lo saludaban.

5Cierto día José tuvo un sueño y, cuando se lo contó a sus hermanos, estos le tuvieron más odio todavía, 6pues les dijo:

―Prestadme atención, que os voy a contar lo que he soñado. 7Resulta que estábamos todos nosotros en el campo atando gavillas. De pronto, mi gavilla se levantó y quedó erguida, mientras que las vuestras se juntaron alrededor de la mía y le hicieron reverencias.

8Sus hermanos replicaron:

―¿De veras crees que vas a reinar sobre nosotros, y que nos vas a someter?

Y lo odiaron aún más por los sueños que él les contaba.

9Después José tuvo otro sueño, y se lo contó a sus hermanos. Les dijo:

―Tuve otro sueño, en el que veía que el sol, la luna y once estrellas me hacían reverencias.

10Cuando se lo contó a su padre y a sus hermanos, su padre lo reprendió:

―¿Qué quieres decirnos con este sueño que has tenido? —le preguntó—. ¿Acaso tu madre, tus hermanos y yo vendremos a hacerte reverencias?

11Sus hermanos le tenían envidia, pero su padre meditaba en todo esto.

José es vendido por sus hermanos

12En cierta ocasión, los hermanos de José se fueron a Siquén para apacentar las ovejas de su padre. 13Israel le dijo a José:

―Tus hermanos están en Siquén apacentando las ovejas. Quiero que vayas a verlos.

―Está bien —contestó José.

14Israel continuó:

―Vete a ver si tus hermanos y el rebaño están bien, y tráeme noticias frescas.

Y lo envió desde el valle de Hebrón. Cuando José llegó a Siquén, 15un hombre lo encontró perdido en el campo y le preguntó:

―¿Qué andas buscando?

16―Ando buscando a mis hermanos —contestó José—. ¿Podrías tú indicarme dónde están apacentando el rebaño?

17―Ya se han marchado de aquí —le informó el hombre—. Les oí decir que se dirigían a Dotán.

José siguió buscando a sus hermanos, y los encontró cerca de Dotán. 18Como ellos lo vieron desde lejos, antes de que se acercara tramaron un plan para matarlo. 19Se dijeron unos a otros:

―Ahí viene ese soñador. 20Ahora sí que le llegó la hora. Vamos a matarlo y echarlo en una de estas cisternas, y diremos que lo devoró un animal salvaje. ¡Y a ver en qué terminan sus sueños!

21Cuando Rubén escuchó esto, intentó librarlo de las garras de sus hermanos, así que les propuso:

―No lo matemos. 22No derraméis sangre. Arrojadlo en esta cisterna en el desierto, pero no le pongáis la mano encima.

Rubén dijo esto porque su intención era rescatar a José y devolverlo a su padre.

23Cuando José llegó adonde estaban sus hermanos, le arrancaron la túnica muy elegante, 24lo agarraron y lo echaron en una cisterna que estaba vacía y seca. 25Luego se sentaron a comer. En eso, al levantar la vista, divisaron una caravana de ismaelitas que venía de Galaad. Sus camellos estaban cargados de perfumes, bálsamo y mirra, que llevaban a Egipto. 26Entonces Judá les propuso a sus hermanos:

―¿Qué ganamos con matar a nuestro hermano y ocultar su muerte? 27En vez de eliminarlo, vendámoslo a los ismaelitas; a fin de cuentas, es nuestro propio hermano.

Sus hermanos estuvieron de acuerdo con él, 28así que, cuando los mercaderes madianitas se acercaron, sacaron a José de la cisterna y se lo vendieron a los ismaelitas por veinte monedas de plata. Fue así como se llevaron a José a Egipto.

29Cuando Rubén volvió a la cisterna y José ya no estaba allí, se rasgó las vestiduras en señal de duelo. 30Regresó entonces adonde estaban sus hermanos, y les dijo:

―¡Ya no está ese muchacho! Y ahora, ¿qué hago?

31En seguida los hermanos tomaron la túnica especial de José, degollaron un cabrito, y con la sangre empaparon la túnica. 32Luego la mandaron a su padre con el siguiente mensaje: «Encontramos esto. Fíjate bien si es o no la túnica de tu hijo».

33En cuanto Jacob la reconoció, exclamó: «¡Sí, es la túnica de mi hijo! ¡Seguro que un animal salvaje lo devoró y lo hizo pedazos!» 34Y Jacob se rasgó las vestiduras y se vistió de luto, y por mucho tiempo hizo duelo por su hijo. 35Todos sus hijos y sus hijas intentaban calmarlo, pero él no se dejaba consolar, sino que decía: «No. Guardaré luto hasta que descienda al sepulcro para reunirme con mi hijo». Así Jacob siguió llorando la muerte de José.

36En Egipto, los madianitas37:36 madianitas (Pentateuco samaritano, LXX, Vulgata y Siríaca; véase v. 28); medanitas (TM). lo vendieron a un tal Potifar, funcionario del faraón y capitán de la guardia.