1 Kungaboken 3 – NUB & BDS

Swedish Contemporary Bible

1 Kungaboken 3:1-28

1Salomo ingick en allians med farao, kungen i Egypten, och gifte sig med hans dotter. Han tog henne med sig till Davids stad, där hon bodde tills han hade byggt färdigt sitt palats, Herrens hus och muren runt Jerusalem.

2Folket offrade på höjderna eftersom något tempel åt Herrens namn ännu inte var byggt.

Salomo ber om vishet

(2 Krön 1:3-12)

3Salomo visade sin kärlek till Herren genom att följa de stadgar han fått av sin far David, bortsett från att han fortsatte att offra på höjderna och tända rökelse där. 4Den främsta offerplatsen fanns i Givon och dit gick kungen och bar fram 1 000 brännoffer på altaret där.

5I Givon uppenbarade sig Herren för Salomo en natt i en dröm och sa: ”Be mig om vad du vill, så ska du få det!”

6Salomo svarade: ”Du har visat stor nåd mot din tjänare David, min far, därför att han var trogen mot dig och rättfärdig och uppriktig i sitt hjärta. Du har fortsatt att visa samma stora nåd genom att ge honom en son som nu sitter på hans tron. 7Herre min Gud, nu har du gjort mig till kung efter min far David, men jag är ju oerfaren som ett barn och vet oftast inte hur jag ska handla. 8Du har satt mig, din tjänare, över ditt utvalda folk, en nation så stor att man inte kan räkna dem. 9Ge mig, din tjänare, nu ett lydigt hjärta och ett sådant förstånd att jag kan regera på rätt sätt över ditt folk och förstå skillnaden mellan rätt och orätt! För vem kan styra ditt folk som är så stort?”

10Herren var mycket nöjd med och glad över att Salomo bad om detta. 11Gud svarade honom: ”Därför att du bad om detta och inte om ett långt liv, rikedom för egen del eller dina fienders undergång, utan bad om förmåga att urskilja vad som är rätt, 12ja, därför ska jag ge dig vad du har bett om. Jag ska ge dig större vishet än någon annan någonsin haft eller kommer att få. 13Jag ska dessutom ge dig vad du inte bad om, nämligen ära och rikedom. Ingen i hela världen ska under din livstid bli din like bland kungar, 14och om du vandrar på mina vägar och lyder mina lagar som din far David gjorde, så ska jag låta dig få leva länge.”

15Sedan vaknade Salomo och förstod att det varit en dröm.

Han återvände till Jerusalem och ställde sig framför Herrens förbundsark. Där bar han fram brännoffer och gemenskapsoffer, och sedan inbjöd han hela hovet till en fest.

Salomo visar prov på sin vishet

16Två prostituerade kvinnor kom till kungen och trädde fram inför honom.

17”Hör, min herre, vi bor båda i samma hus”, började en av dem. ”Jag fick ett barn och hon var också där i huset. 18Tredje dagen efter att mitt barn fötts fick den här kvinnan också ett barn. Vi var ensamma och det var inga andra i huset. 19Men hennes barn dog när hon i sömnen råkade lägga sig på det. 20Då gick hon upp mitt i natten när jag, din tjänarinna, sov, tog min son som låg bredvid mig till sig och lade det döda barnet i mina armar. 21På morgonen när jag skulle ge mitt barn mat, upptäckte jag att det var dött, men när jag såg närmare på det på morgonen, såg jag att det inte var det barn jag fött.”

22Den andra kvinnan sa: ”Det var visst hennes egen son och barnet som lever är mitt!” Men den första stod på sig: ”Nej, det döda barnet är ditt och det som lever är mitt!” På det sättet grälade de alltså inför kungen.

23Då sa kungen: ”Den ena säger att det levande barnet är hennes och att det döda barnet tillhör den andra. Den andra säger att det levande barnet är hennes och det döda den andras. 24Ge mig nu ett svärd!” Man hämtade ett svärd till kungen. 25”Hugg det levande barnet i två delar och låt de båda kvinnorna få var sin del”, sa kungen.

26Barnets mor som fylldes av kärlek till sin son, utropade då: ”Nej, min herre! Ge henne barnet i stället! Döda det inte!” ”Nej, varken du eller jag ska ha honom”, sa den andra kvinnan. ”Dela honom mitt itu!”

27Då befallde kungen: ”Ge den levande pojken till den första kvinnan! Hon är hans mor.”

28Över hela Israel fick man höra talas om den dom kung Salomo avkunnade och alla visade honom vördnad, för de insåg vilken vishet Gud hade gett honom.

La Bible du Semeur

1 Rois 3:1-28

Un mariage avec la fille du pharaon

1Salomon s’allia par mariage avec le pharaon, roi d’Egypte3.1 Il pourrait s’agir de Smendès ou de Psousennès II, derniers pharaons de la XXIe dynastie – le premier pharaon dont le nom est mentionné dans l’Ancien Testament étant Shishaq (Sheshonq Ier), le fondateur de la XXIIe dynastie (vers 945 av. J.-C.)., en épousant sa fille. En attendant d’avoir fini de bâtir son palais, le temple de l’Eternel et le rempart autour de Jérusalem, il l’installa dans la Cité de David3.1 L’ancienne forteresse de Jérusalem (2 S 5.7-9). Une vingtaine d’années plus tard, Salomon lui construira un palais particulier (7.8 ; 9.10 ; 2 Ch 8.11)..

Le peuple continue à sacrifier sur les hauts lieux

2Seulement, en ce temps-là, le peuple continuait à offrir des sacrifices sur les hauts lieux car on n’avait pas encore construit le temple pour l’Eternel. 3Salomon aimait l’Eternel et se conformait aux instructions de son père David. Seulement, lui aussi offrait des sacrifices et des parfums sur les hauts lieux.

L’Eternel donne la sagesse à Salomon

(2 Ch 1.2-13)

4Un jour, le roi se rendit à Gabaon3.4 Gabaon où se trouvait la tente de la Rencontre construite au désert (1 Ch 16.39 ; 21.29 ; 2 Ch 1.2-6). Gabaon était à 10 kilomètres au nord-ouest de Jérusalem (Jos 9.3)., où se trouvait alors le haut lieu le plus important, pour offrir un sacrifice. Il fit immoler mille holocaustes sur cet autel. 5Pendant la nuit, l’Eternel lui apparut là en songe et lui dit : Demande ce que tu désires que je t’accorde.

6Salomon répondit : Tu as témoigné une grande bienveillance à ton serviteur David mon père, parce qu’il vivait fidèlement selon ta volonté, de façon juste et avec un cœur droit. Tu lui as conservé cette grande bienveillance et tu lui as accordé un fils qui siège aujourd’hui sur son trône. 7Maintenant, Eternel mon Dieu, c’est toi qui m’as fait régner, moi ton serviteur, à la place de mon père David, alors que je ne suis encore qu’un tout jeune homme3.7 Salomon devait avoir environ 20 ans au début de son règne, sa naissance se situant à peu près au milieu des 40 années de règne de David (2.11-12). et que je ne sais pas gouverner. 8Voilà ton serviteur au milieu de ton peuple que tu as toi-même choisi, un peuple nombreux qui ne peut être dénombré ni compté, tant il est nombreux. 9Veuille donc donner à ton serviteur l’intelligence nécessaire pour administrer la justice pour ton peuple, afin qu’il sache discerner entre le bien et le mal ! Sans cela, qui pourrait administrer la justice pour ton peuple qui est si nombreux ?

10Cette demande de Salomon plut au Seigneur. 11Alors Dieu lui dit : Puisque c’est là ce que tu demandes, et que tu ne demandes pour toi ni longue vie, ni richesse, ni la mort de tes ennemis, mais l’intelligence nécessaire pour exercer la justice avec droiture, 12eh bien, je vais réaliser ton souhait. Je te donnerai de la sagesse et de l’intelligence comme à personne dans le passé, ni dans l’avenir. 13De plus, je t’accorde ce que tu n’as pas demandé : la richesse et la gloire, de sorte que pendant toute ta vie aucun roi ne t’égalera.

14Enfin, si tu marches dans les chemins que j’ai prescrits, si tu obéis fidèlement à mes lois et mes commandements, comme ton père David, je t’accorderai aussi une longue vie.

15Salomon s’éveilla, avec ce rêve présent à l’esprit, et il revint à Jérusalem. Là, il alla se présenter devant le coffre de l’alliance de l’Eternel. Il offrit des holocaustes, présenta des sacrifices de communion et donna un festin auquel il invita tous ses hauts fonctionnaires.

Salomon rend la justice avec sagesse

16Un jour, deux femmes prostituées vinrent chez le roi et se présentèrent devant lui. 17L’une d’elles lui dit : S’il te plaît, mon seigneur, écoute-moi : cette femme et moi nous habitons dans la même maison et j’ai donné naissance à un fils près d’elle. 18Trois jours après, elle a aussi mis un enfant au monde. Nous vivons seules ensemble dans cette maison, il n’y a personne d’autre avec nous et nous n’étions que toutes les deux. 19Or, pendant la nuit, elle s’est couchée sur son fils et l’a étouffé. 20Alors elle s’est levée au milieu de la nuit, elle a enlevé mon fils à mes côtés pendant que moi, je dormais, et l’a couché contre elle, puis elle a déposé son bébé mort près de moi. 21Le matin, je me suis levée pour allaiter mon enfant et j’ai trouvé l’enfant mort. Le jour venu, je l’ai examiné attentivement et j’ai reconnu que ce n’était pas mon fils que j’avais mis au monde.

22– C’est faux ! interrompit l’autre femme. C’est mon fils qui est vivant et le tien est mort !

– Pas du tout, riposta la première, c’est ton fils qui est mort et le mien qui est vivant !

Et elles continuèrent à se disputer ainsi devant le roi.

23Celui-ci déclara finalement : L’une dit : « C’est ici mon fils qui est vivant ; et c’est le tien qui est mort. » Mais l’autre dit : « Pas du tout, c’est ton fils qui est mort et le mien qui est vivant. » 24Eh bien, ajouta le roi, qu’on m’apporte une épée.

On lui apporta une épée. 25Alors il dit : Coupez l’enfant vivant en deux et donnez-en une moitié à chacune.

26Alors la mère de l’enfant vivant, poussée par son amour pour son fils, s’écria : De grâce, mon seigneur, qu’on lui donne le bébé vivant, qu’on ne le fasse pas mourir !

Mais l’autre dit : Non, coupez-le en deux. Ainsi il ne sera ni à moi ni à elle.

27Alors le roi prononça son jugement et dit : Ne tuez pas l’enfant ! Donnez-le à la première des deux femmes. C’est elle sa vraie mère.

28Tout Israël apprit le jugement que le roi avait prononcé et tous furent remplis de crainte à son égard, car ils comprirent qu’il avait reçu la sagesse de Dieu pour rendre la justice.