New International Version

Ruth 1

Naomi Loses Her Husband and Sons

1In the days when the judges ruled,[a] there was a famine in the land. So a man from Bethlehem in Judah, together with his wife and two sons, went to live for a while in the country of Moab. The man’s name was Elimelek, his wife’s name was Naomi, and the names of his two sons were Mahlon and Kilion. They were Ephrathites from Bethlehem, Judah. And they went to Moab and lived there.

Now Elimelek, Naomi’s husband, died, and she was left with her two sons. They married Moabite women, one named Orpah and the other Ruth. After they had lived there about ten years, both Mahlon and Kilion also died, and Naomi was left without her two sons and her husband.

Naomi and Ruth Return to Bethlehem

When Naomi heard in Moab that the Lord had come to the aid of his people by providing food for them, she and her daughters-in-law prepared to return home from there. With her two daughters-in-law she left the place where she had been living and set out on the road that would take them back to the land of Judah.

Then Naomi said to her two daughters-in-law, “Go back, each of you, to your mother’s home. May the Lord show you kindness, as you have shown kindness to your dead husbands and to me. May the Lord grant that each of you will find rest in the home of another husband.”

Then she kissed them goodbye and they wept aloud 10 and said to her, “We will go back with you to your people.”

11 But Naomi said, “Return home, my daughters. Why would you come with me? Am I going to have any more sons, who could become your husbands? 12 Return home, my daughters; I am too old to have another husband. Even if I thought there was still hope for me—even if I had a husband tonight and then gave birth to sons— 13 would you wait until they grew up? Would you remain unmarried for them? No, my daughters. It is more bitter for me than for you, because the Lord’s hand has turned against me!”

14 At this they wept aloud again. Then Orpah kissed her mother-in-law goodbye, but Ruth clung to her.

15 “Look,” said Naomi, “your sister-in-law is going back to her people and her gods. Go back with her.”

16 But Ruth replied, “Don’t urge me to leave you or to turn back from you. Where you go I will go, and where you stay I will stay. Your people will be my people and your God my God. 17 Where you die I will die, and there I will be buried. May the Lord deal with me, be it ever so severely, if even death separates you and me.” 18 When Naomi realized that Ruth was determined to go with her, she stopped urging her.

19 So the two women went on until they came to Bethlehem. When they arrived in Bethlehem, the whole town was stirred because of them, and the women exclaimed, “Can this be Naomi?”

20 “Don’t call me Naomi,[b]” she told them. “Call me Mara,[c] because the Almighty[d] has made my life very bitter. 21 I went away full, but the Lord has brought me back empty. Why call me Naomi? The Lord has afflicted[e] me; the Almighty has brought misfortune upon me.”

22 So Naomi returned from Moab accompanied by Ruth the Moabite, her daughter-in-law, arriving in Bethlehem as the barley harvest was beginning.

Footnotes

  1. Ruth 1:1 Traditionally judged
  2. Ruth 1:20 Naomi means pleasant.
  3. Ruth 1:20 Mara means bitter.
  4. Ruth 1:20 Hebrew Shaddai; also in verse 21
  5. Ruth 1:21 Or has testified against

Nya Levande Bibeln

Rut 1

Noomi mister både man och söner

1-2 Vid den tid när domare regerade i Israel, lämnade en man som hette Elimelek och var från Betlehem landet på grund av en svår hungersnöd och bosatte sig i Moabs land. Han tog med sig sin hustru Noomi och deras båda söner Mahelon och Kiljon.

Men Elimelek dog i Moab, och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

4-5 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Mahelon och Kiljon, och Noomi hade nu varken make eller söner.

6-7 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.

Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.

Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap.Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.

10 Nej, snyftade de. Vi vill följa med dig till ditt folk.

11 Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk, svarade Noomi. Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.

12 Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,

13 skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!

14 Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.

Rut bestämmer sig för att gå med Noomi

15 Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud, sa Noomi till henne. Du borde göra likadant.

16 Tvinga mig inte att lämna dig, svarade Rut, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.

17 Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om jag låter något annat än döden skilja oss åt.

18 När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

19 De kom alltså till Betlehem tillsammans, och hela staden blev förvånad över att få se dem.Kan det verkligen vara Noomi? undrade kvinnorna.

20 Kalla mig inte Noomi, sa hon till dem. Kalla mig i stället Mara (Noomi betyder lycklig och Mara bedrövad), för den allsmäktige Guden har låtit mig uppleva så mycket sorg.

21 Jag gick härifrån rik, och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi, när Herren har vänt mig ryggen och sänt mig sådana olyckor?

22 Det var just när kornskörden skulle börja, som de kom tillbaka till Betlehem från Moab.