New International Version

Lamentations 1

1[a]How deserted lies the city,
    once so full of people!
How like a widow is she,
    who once was great among the nations!
She who was queen among the provinces
    has now become a slave.

Bitterly she weeps at night,
    tears are on her cheeks.
Among all her lovers
    there is no one to comfort her.
All her friends have betrayed her;
    they have become her enemies.

After affliction and harsh labor,
    Judah has gone into exile.
She dwells among the nations;
    she finds no resting place.
All who pursue her have overtaken her
    in the midst of her distress.

The roads to Zion mourn,
    for no one comes to her appointed festivals.
All her gateways are desolate,
    her priests groan,
her young women grieve,
    and she is in bitter anguish.

Her foes have become her masters;
    her enemies are at ease.
The Lord has brought her grief
    because of her many sins.
Her children have gone into exile,
    captive before the foe.

All the splendor has departed
    from Daughter Zion.
Her princes are like deer
    that find no pasture;
in weakness they have fled
    before the pursuer.

In the days of her affliction and wandering
    Jerusalem remembers all the treasures
    that were hers in days of old.
When her people fell into enemy hands,
    there was no one to help her.
Her enemies looked at her
    and laughed at her destruction.

Jerusalem has sinned greatly
    and so has become unclean.
All who honored her despise her,
    for they have all seen her naked;
she herself groans
    and turns away.

Her filthiness clung to her skirts;
    she did not consider her future.
Her fall was astounding;
    there was none to comfort her.
“Look, Lord, on my affliction,
    for the enemy has triumphed.”

10 The enemy laid hands
    on all her treasures;
she saw pagan nations
    enter her sanctuary—
those you had forbidden
    to enter your assembly.

11 All her people groan
    as they search for bread;
they barter their treasures for food
    to keep themselves alive.
“Look, Lord, and consider,
    for I am despised.”

12 “Is it nothing to you, all you who pass by?
    Look around and see.
Is any suffering like my suffering
    that was inflicted on me,
that the Lord brought on me
    in the day of his fierce anger?

13 “From on high he sent fire,
    sent it down into my bones.
He spread a net for my feet
    and turned me back.
He made me desolate,
    faint all the day long.

14 “My sins have been bound into a yoke[b];
    by his hands they were woven together.
They have been hung on my neck,
    and the Lord has sapped my strength.
He has given me into the hands
    of those I cannot withstand.

15 “The Lord has rejected
    all the warriors in my midst;
he has summoned an army against me
    to[c] crush my young men.
In his winepress the Lord has trampled
    Virgin Daughter Judah.

16 “This is why I weep
    and my eyes overflow with tears.
No one is near to comfort me,
    no one to restore my spirit.
My children are destitute
    because the enemy has prevailed.”

17 Zion stretches out her hands,
    but there is no one to comfort her.
The Lord has decreed for Jacob
    that his neighbors become his foes;
Jerusalem has become
    an unclean thing among them.

18 “The Lord is righteous,
    yet I rebelled against his command.
Listen, all you peoples;
    look on my suffering.
My young men and young women
    have gone into exile.

19 “I called to my allies
    but they betrayed me.
My priests and my elders
    perished in the city
while they searched for food
    to keep themselves alive.

20 “See, Lord, how distressed I am!
    I am in torment within,
and in my heart I am disturbed,
    for I have been most rebellious.
Outside, the sword bereaves;
    inside, there is only death.

21 “People have heard my groaning,
    but there is no one to comfort me.
All my enemies have heard of my distress;
    they rejoice at what you have done.
May you bring the day you have announced
    so they may become like me.

22 “Let all their wickedness come before you;
    deal with them
as you have dealt with me
    because of all my sins.
My groans are many
    and my heart is faint.”

Footnotes

  1. Lamentations 1:1 This chapter is an acrostic poem, the verses of which begin with the successive letters of the Hebrew alphabet.
  2. Lamentations 1:14 Most Hebrew manuscripts; many Hebrew manuscripts and Septuagint He kept watch over my sins
  3. Lamentations 1:15 Or has set a time for me / when he will

Nya Levande Bibeln

Klagovisorna 1

Jeremia sörjer över Jerusalem

1Jerusalems gator, som en gång myllrade av folk, ligger nu tysta och öde. Staden ligger ensam och sörjer, som en änka nedbruten av sorg. Hon som en gång var nationernas drottning har nu blivit en slavinna.

Hon gråter natten igenom. Tårarna rinner utför hennes kinder. Bland alla hennes vänner finns det ingen som vill hjälpa henne. Hennes närmaste har blivit bittra fiender till henne.

Juda har förts bort i landsflykt och slaveri efter en lång tid av problem och hårt arbete. Nu bor hon bland andra folk, och det finns ingen ro för henne. Alla hennes förföljare kastar sig nu över henne.

Vägarna till Sion ligger i sorg och är inte längre fyllda av glada människor på väg till högtiderna. Stadsportarna är övergivna. Prästerna suckar, och stadens unga flickor är olyckliga. Hela staden gråter.

Hennes fiender har framgång, för Herren har straffat Jerusalem för alla hennes många synder. Hennes invånare har tagits till fånga och förts bort som slavar.

All skönhet och makt har lämnat Sions dotter. Hennes furstar är som svältande hjortar utan bete, hjälplösa villebråd, alltför svaga att orka springa undan sina förföljare!

Mitt i sin svåra sorg kommer nu Jerusalem ihåg svunna, lyckliga dagar. Hon tänker på den underbara glädjen innan hennes hånfulla fiende slog henne till marken, innan hon förstod att ingen skulle komma till hennes hjälp.

Jerusalem har begått så fruktansvärda synder, att hon nu måste kasseras och slängas bort. Alla de som tidigare ärat henne föraktar henne nu. De har sett henne naken och förödmjukad. Därför suckar hon och gömmer sitt ansikte.

Hon levde omoraliskt och vägrade inse att straffet måste komma. Nu ligger hon där utan att någon vill lyfta upp henne och ropar: Herre, se mitt elände! Fienden har segrat.

10 Hennes fiender har plundrat henne fullständigt och tagit allt dyrbart hon ägde. Hon har sett hur främmande nationer vanhelgat hennes heliga tempel genom att gå in där, något som Herren uttryckligen har förbjudit.

11 Hennes invånare klagar och ropar efter bröd. De har sålt sina ägodelar för lite mat och ber: Se, Herre, hur föraktad jag är!

12 Betyder detta ingenting för er, ni alla som ser på? Kan ni tänka er en sorg större än den jag bär på, när Herren har behandlat mig så här på sin vredes dag?

13 Han har sänt en eld från himlen som brinner i mina ben. Han har gillrat en fälla för mig och lämnat mig kvar svag och övergiven.

14 Han har vävt samman mina synder till ett rep runt min hals. Han har berövat mig all min kraft och överlämnat mig åt mina fiender. Jag är helt hjälplös i deras händer.

15 Herren har trampat ner alla mina mäktiga män. En väldig armé har på hans befallning kommit för att krossa mina unga soldater. Herren har trampat sin älskade stad som druvor i en vinpress.

16 Jag gråter över allt detta. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Min hjälpare är långt borta från mig - han som är den ende som skulle kunna hjälpa mig. Mina barn har ingen framtid. Vi är ett besegrat land.

17 Jerusalem vädjar om hjälp, men ingen tröstar henne, för Herren har sagt: Låt hennes grannar bli hennes fiender! Vänd henne ryggen!

18 Herren har rätt, för vi har gjort uppror. Men trots detta bör ni folk runt omkring se min ångest och förtvivlan. Mina söner och döttrar har blivit gripna och bortförda som slavar till avlägsna länder.

19 Jag bad mina bundsförvanter om hjälp, men de har förrått mig. Mina präster och äldste gick under medan de sökte bland soporna efter något att äta.

20 Herre, se min ångest! Mitt hjärta är krossat och min själ förtvivlad över min upproriskhet. Nu mördar man mitt folk på gatorna, och i husen väntar svält och död.

21 Man hör min klagan, men ingen hjälper mig! Fienden har sett mina svårigheter, och de gläds över vad du har gjort mot mig! Men ändå, Herre, kommer säkert den dag när du ska behandla dem som du behandlat mig, för det har du lovat!

22 Se också på deras synd, Herre, och straffa dem som du har straffat mig. Mina suckar är många och mitt hjärta lider!