New International Version

Genesis 8

1But God remembered Noah and all the wild animals and the livestock that were with him in the ark, and he sent a wind over the earth, and the waters receded. Now the springs of the deep and the floodgates of the heavens had been closed, and the rain had stopped falling from the sky. The water receded steadily from the earth. At the end of the hundred and fifty days the water had gone down, and on the seventeenth day of the seventh month the ark came to rest on the mountains of Ararat. The waters continued to recede until the tenth month, and on the first day of the tenth month the tops of the mountains became visible.

After forty days Noah opened a window he had made in the ark and sent out a raven, and it kept flying back and forth until the water had dried up from the earth. Then he sent out a dove to see if the water had receded from the surface of the ground. But the dove could find nowhere to perch because there was water over all the surface of the earth; so it returned to Noah in the ark. He reached out his hand and took the dove and brought it back to himself in the ark. 10 He waited seven more days and again sent out the dove from the ark. 11 When the dove returned to him in the evening, there in its beak was a freshly plucked olive leaf! Then Noah knew that the water had receded from the earth. 12 He waited seven more days and sent the dove out again, but this time it did not return to him.

13 By the first day of the first month of Noah’s six hundred and first year, the water had dried up from the earth. Noah then removed the covering from the ark and saw that the surface of the ground was dry. 14 By the twenty-seventh day of the second month the earth was completely dry.

15 Then God said to Noah, 16 “Come out of the ark, you and your wife and your sons and their wives. 17 Bring out every kind of living creature that is with you—the birds, the animals, and all the creatures that move along the ground—so they can multiply on the earth and be fruitful and increase in number on it.”

18 So Noah came out, together with his sons and his wife and his sons’ wives. 19 All the animals and all the creatures that move along the ground and all the birds—everything that moves on land—came out of the ark, one kind after another.

20 Then Noah built an altar to the Lord and, taking some of all the clean animals and clean birds, he sacrificed burnt offerings on it. 21 The Lord smelled the pleasing aroma and said in his heart: “Never again will I curse the ground because of humans, even though[a] every inclination of the human heart is evil from childhood. And never again will I destroy all living creatures, as I have done.

22 “As long as the earth endures,
seedtime and harvest,
cold and heat,
summer and winter,
day and night
will never cease.”

Footnotes

  1. Genesis 8:21 Or humans, for

Nya Levande Bibeln

1 Mosebok 8

1Gud glömde inte Noa och alla djuren i båten. Han lät en vind blåsa över vattnet så att det började sjunka undan.

De underjordiska källorna slutade att strömma, och skyfallen avtog.

3-4 Vattnet fortsatte alltså att sjunka undan, tills båten stannade på Ararats berg, 150 dagar efter regnets början.

Tre månader senare hade vattnet minskat så mycket att andra bergstoppar började bli synliga.

Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa fönstret

och släppte ut en korp, som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr.

Under tiden skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark,

men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa. Vattnet stod fortfarande för högt. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i båten igen.

10 Sju dagar senare släppte Noa ut duvan än en gång,

11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan.

12 En vecka senare släppte han ut duvan igen, och denna gång kom den inte tillbaka.

13 Tjugonio dagar senare öppnade Noa dörren för att själv se efter och fann att vattnet var borta.

14 Ytterligare åtta veckor gick, och slutligen var jorden torr.

15-16 Då sa Gud till Noa: Nu kan ni alla gå ut.

17 Släpp alla djur, fåglar och kräldjur så att de kan föröka sig och bli många.

18-19 Snart var båten alldeles tom. Noa, hans hustru, hans söner och deras hustrur gick ut tillsammans med alla djur, kräldjur och fåglar. Alla lämnade båten i par och i grupper.

20 Sedan byggde Noa ett altare. På det offrade han några av de djur och fåglar som Gud hade bestämt för detta ändamål.

21 Herren var nöjd med offret och sa för sig själv: Jag kommer aldrig att göra om detta igen. Jag ska aldrig förbanna jorden och förgöra de levande varelserna, även om människan alltid dras till det onda från sin tidigaste ungdom, och även om hon gör det som är ont.

22 Så länge som jorden finns kvar kommer det att finnas sådd och skörd, köld och värme, vinter och sommar, dag och natt.